tad riktning. En främmande grefvinna, slägt till huset, men som varit gift i Frankrike, 2nJänder åter hem. Genom ett födelsemärke, som saknas på fröken R. och som igenfinnes på Emma, väckes först misstanken, att Louise var understueken och Emma den rätta fröken R. och detta bekräftas snart af amman, som tages i allvarligt förhör. Nu äro naturligtvis alla hin-der undanröjda och gref Edward, som återkommer, för att på sin fars befallning gifta sig med den förhatade fröken R., finner med förtjusning vid ankomsten Emma vara sin trolofvade brud. Dessa äro ungefär grunddragen af denna roman, oberäknadt en mängd episoder, ty författarinnan har ej försummat stifta flere lyckliga partier. Så blir fröken R. försedd med en baron K., hvilken äfven efter hennes förvandling till torparedotter älskar henne; Emmas leksyster Julie L— får en friherre af den unga grefvens vänner, hos prosten Rosman står ett herrligt bröllop, och sjelfva den förskjutne Fridolf får framdeles utsigt på en dansk fästmö. Den enda, mot hvilken förf. varit grym, är den unga Jenny Rosman, som ej får något surrogat för sin älskade Fridolf. Alla dessa kärleksaffärer bidraga imediertid att gifva ämnet omvexling och upphjelpa det triviala i den ursprungliga förbytningsplanen. Också är förf:s stil på det hela behaglig och stundom ganska liflig. Hennes svagare sida tyckes deremot ligga i karaktersteckningen. Hennes favorit och hjelte, den unge grefven, förekommer ref. temligen svag; beständigt löper haz omkring Emma med kärleksförklaringar, bref och serenader, oaktadt han öppet tillkännager sig ej veta någon utväg att vinna sina föräldrars bifall, ej heller en gång vågar ett försök dertill, ehuru han genom egen förmögenhet är sjelfständig. Denna karakterslöshet upphjelpes icke genom några gåfvor till hans fordna amma och hennes familj. Fröken Louise är en af de i sammanlefnaden allt för ofta förekommande, genom lyckans ynnest bortskända varelser, som bestå af bara pretentioner — om en dylik vanlighet är ett poetiskt föremål, må andra döma. Emmas teckning deremot är väl hållen, äfvensom hennes lidande, anspråkslösa fostermoders. Bäst är Wilberts karakter genomförd, med dess alfvar, stränghet, en ända till ytterligbet drifven konseqvens och ea djup känsla i fonden, för hvilken han sjelf blir ett offer. Fördelaktigast visar sig dock förf. talang i teckningar af sällskapslifvets feter och nöjen. Så höra beskrifningen på midsommarsfesten, Jakobsfesten och maskeraden till det mest underhållande i boken. Om vi öckså ej ?kunna sätta vår förf. i jemnbredd med tecknarinnan af Hvardagslifvet eller Kusinernas förf., vår qvinliga lärda verlds klassiker, kunna vi ej frånkänna boken dess värde såsom en angenäm och oskyldig läsning. i omksr———A