tad riktning. En främmande grefvinna, slägt
till huset, men som varit gift i Frankrike, 2n-
Jänder åter hem. Genom ett födelsemärke,
som saknas på fröken R. och som igenfinnes på
Emma, väckes först misstanken, att Louise var
understueken och Emma den rätta fröken R.
och detta bekräftas snart af amman, som tages
i allvarligt förhör. Nu äro naturligtvis alla hin-
-der undanröjda och gref Edward, som återkom-
mer, för att på sin fars befallning gifta sig med
den förhatade fröken R., finner med förtjusning
vid ankomsten Emma vara sin trolofvade brud.
Dessa äro ungefär grunddragen af denna ro-
man, oberäknadt en mängd episoder, ty förfat-
tarinnan har ej försummat stifta flere lyckliga
partier. Så blir fröken R. försedd med en ba-
ron K., hvilken äfven efter hennes förvandling
till torparedotter älskar henne; Emmas leksyster
Julie L— får en friherre af den unga grefvens
vänner, hos prosten Rosman står ett herrligt
bröllop, och sjelfva den förskjutne Fridolf får
framdeles utsigt på en dansk fästmö. Den en-
da, mot hvilken förf. varit grym, är den unga
Jenny Rosman, som ej får något surrogat för
sin älskade Fridolf. Alla dessa kärleksaffärer
bidraga imediertid att gifva ämnet omvexling
och upphjelpa det triviala i den ursprungliga för-
bytningsplanen. Också är förf:s stil på det hela
behaglig och stundom ganska liflig. Hennes sva-
gare sida tyckes deremot ligga i karaktersteck-
ningen. Hennes favorit och hjelte, den unge
grefven, förekommer ref. temligen svag; bestän-
digt löper haz omkring Emma med kärleksför-
klaringar, bref och serenader, oaktadt han öp-
pet tillkännager sig ej veta någon utväg att
vinna sina föräldrars bifall, ej heller en gång
vågar ett försök dertill, ehuru han genom egen
förmögenhet är sjelfständig. Denna karakters-
löshet upphjelpes icke genom några gåfvor till
hans fordna amma och hennes familj. Fröken
Louise är en af de i sammanlefnaden allt för
ofta förekommande, genom lyckans ynnest bort-
skända varelser, som bestå af bara pretentioner
— om en dylik vanlighet är ett poetiskt före-
mål, må andra döma. Emmas teckning dere-
mot är väl hållen, äfvensom hennes lidande, an-
språkslösa fostermoders. Bäst är Wilberts ka-
rakter genomförd, med dess alfvar, stränghet,
en ända till ytterligbet drifven konseqvens och
ea djup känsla i fonden, för hvilken han sjelf
blir ett offer. Fördelaktigast visar sig dock
förf. talang i teckningar af sällskapslifvets feter
och nöjen. Så höra beskrifningen på midsom-
marsfesten, Jakobsfesten och maskeraden till det
mest underhållande i boken. Om vi öckså ej
?kunna sätta vår förf. i jemnbredd med teckna-
rinnan af Hvardagslifvet eller Kusinernas förf.,
vår qvinliga lärda verlds klassiker, kunna vi ej
frånkänna boken dess värde såsom en angenäm
och oskyldig läsning. i
omksr———A-