JUL IGLRUUV 88 MM
dessa exempel hafva, åtminstone från den tid
begreppen om borgerlig frihet blifvit någor-
lurida utvecklade, aldrig den karakter, som det
nu ifrågavarande. Väl har man någon gång
sett maktens agenter anställa godtyckliga för-
hör samt oförseåt bemäktiga sig bref och andra
papper; men detta bar utan undantag angått
politiska affärer, för hvilka, efter tidens åsigter,
en : sådan behandling var nödvändig, och det
har merändels rört personer, som ingått i det
politiska partispelet, för hvilket då, liksom till
stor del ännu i dag, den regeln utan synnerlig
motsägelse fått gälla, att den har rätt, som
bragte motspelaren mellan fyra väggar eller på
schavotten.
minstone haft den anständigheten, att öfver
sitt tyranni kasta en, om än mycket skir, slöja
af nit för landets bästa, hat till förräderi, före-
speglingar af landets stora våda och nödvän-
digheten af en ögonblieklig räddning, med flera
klingande skäl, som dock bevisade, att allmän-
heten fordrade och tyranniet ansåg sig pligtigt
gifva skäl för afvikelsen från lagliga former.
Annorlunda har man handlat i fråga om rent
borgerliga förhållanden. De allmänna friderna
äro ganska gamla i Sverige; folket har lagt
stor vigt på dem och tvungit konungarne att
besvärja dem. Uti intet hänseende tycks lik-
väl dessa frider mera värderade, än i det, som
rör åtnjutandet af laga rättegångsformer. Man
har anmärkt . vördnaden för formerna, såsom
ett utmärkande drag hos den germaniska stam-
men i allmänhst, doch de många andra bekym-
mer, mot hvilka nordbon måste värja sig, sy-
nas böra befria honom från nödvändigheten att
lefva i ständig fruktan för försåtliga öfverfall
från dem, som önska strida mot honom med
lagens vapen. Derföre har äfven för detta
stridssätt blifvit stadgadt, att vederparten skall
på förhand gifva sig tillkänna genom öppen
och ärlig utmaning eller stämning, samt att
striden skall föras inför bestämda, af båda par-
terne godkända, skiljedomare. Dessa vilkor,
vid alla tillfällen tryggade genom beskrifne la-
gar, hafva de styrande städse respekterat, icke
blott såsom ett uttryck af folkets vilja, utan
äfven såsom det:säkraste medlet för samhällets
bestånd, emedan de anat, att om dessa former
brytas af. den, som har makten i dag, så skola
de icke heller respekteras af dem, som kunna
taga sig den i morgon, och att de äro nästan
det enda medlet att underhålla aktningen för
andras rätt hos den stora massan i vårt land.
Afven- i despotiska länder, i Ryssland, i sjelf-
va Turkiet, skydda lagar och plägseder de bor-
gerliga klassernas rätt, från maktens omedel-
bara angrepp, eburu ofta dessa riktas mot po-
litiska personer, och det är en känd sak, att
I sådana fall har dock makten åt-
man under den ryska sjelfherskarens spira, åt-.
minstone på de civiliserade punkterna af hans
rike, njuter ostörd säkerhet till person och e-
gendom, så länge man ej befattar sig med po-
litiska affärer, för hvilka autokratens godtycke
är den enda antagna lag.
Hvad under då om i det lagbundna Sverige
medborgarne förskräckas för ett förfarande, som
uppenbarligen öfverträder alla i lagens ord och
anda samt folkets öfvertygelse stadgade former,
och uppenbarligen predikar inqvisition, hemlig
angifvelse och spioneri, såsom hädaneftar i Sve-
rige tillåtliga handlingar.
Vi hafva redan yttrat oss om vederbörandes
första handling, inqvisitionen hemma i huset
och bortförandet af en borgares bästa egendom.
Ingen enda, lagkunnig eller icke lagkunnig, har
velat försvara den, alla fördöma den med en
mun, sannolikt till och med herrarne sjelfve,
som beslutat och utfört den.
Men hvad göra då dessa herrar, för att godt-
göra förseelsen? De fortsätta den.
Först mottaga de angifvelelser af tjenstehjon,
och af sådane tjenstehjon, som äger7husbondens
synnerliga förtroende, som derföre mer än an-
dra äro i tillfälle att skada honom, och hvilkas
angilvelser — hittills Gudskelof sällsynta —
alltid blifvit ansedda som ett förräderi, äfven
då de varit sanna. Exemplet är vackert. Det
skal! visserligen främja sedligheten hos den tje-
nande klassen att se, huru väl angifvelser mot
husbonde upptagas och bearbetas af höga ve-
derbörande, och det skall icke mindre alstra
förtroende och välvilja hos husbönder att veta,
det tjenaren, som de vårda och undervisa, är
herre öfver deras timliga välfärd och att det
endast beror af honom, att, när han behagar,
To Fx oo LÄ LL ua. am ära AnRh HAJ. Tas oo