la profvet efter det äldre kritiska systemet, likaväl som efter det i naturen grundade, vi ofvanföre omtalat. Styckena äro till antalet 20 och vi skola i korthet referera dem: 4. Den sköna konsten, en liten metrisk afbandling, hvari konstens tre arter jemföras med sjelfva Treenigheten, så nemligen, att cbilderkonsten (skulptur och måleri) ställas tillsammans med Skaparen (Fadren), dikten, (poesien) med Försonaren (Sonen), och amusiken med den Hel. Ande. — 2. Den hvita Sjörosen (Nympber alba); också mythisk. Sjörosen bedrager en fjäril med sin skönhet, hvilken har tycke af någonting himmelskt, men i sjelfva verket utgår från den mörka afgrunden. Hennes blomkrona sammansluter sig omkring fjärilen, och neddrager honom till djupet. Händelsen har en botanisk grund. Meningen torde vara att visa, huru ett högre och luftigt väsende (papilio) går under genom kärlek till ett lägre. — 3. Tanka och känsla. Då tanken ensidigt sträfvar att skilja sig från det jordiska, blir följden, att hon hungrar och faller tillbaka till jorden. Likaså, då känslan ensidigt njuter af det jordiska, förvissnar hon och dör, omedveten om sin odödlighet. — 4. Skydds engeins födelse. En gosse faller i sjön, hans moder kastar sig efter för att frälsa honom, men hon drunknar, medan han räddas. Hon blir sedan sitt barns skyddsengel. — 3. Den falska himmelen. En flicka, som efterlängtar en himmel, men ej förmår att höja sig upp till den rätta, söker att vinna ett motsvarigt: den himmel, som synes i hafvets botten; och hon stupar deri. — 6. Leendet. Målning af en själ, som vant sig alt jaga efter det abstrakta himmelska, och strider mot kärleken till det ädelt jordiska, af missförstånd om begges beskaffenhet. — 7. Kondoren. En gosse bortröfvas af en kondor. Han dör och förvaras derigenom åt himmelen, istället att han, om han fortfarit att lefsa på jorden, skulle, såsom förf. i stycket synes frukta, hafva gått ideelt förlorad. — 8. Rosens älskare. En fjäril och en näktergal täfla om rosens hjerta; men rosen älskar ingendera, utan endest menniskans öga, som i sig uppfattar hennes bild. — 9. De tre. En skildring af tvenne särt att älska: detena, som älskar för att ega och njuta, det andra för att egas och njutas. — 40. X. Menniskan är sammansait af jord och himmel; när hon dör, tar jorden sitt, och äfven himmelen vill hafva sitt igen, om någonting finnes att återbekomma. — 44. Ufven och Lärkan. En uf friar till en lärka och får nej. Han tar henne då med våld och äter henne (af kärlek?), men förlorar med detsamma sin egen glädje. — 42. Sonetter. a) till Beskow, b) till J. O. Wallin, e) till landskapsmålaren Julin. Hans sätt att måla, öfversatt på vers. — 43. Den unga Rosen. En sinnrik artighet till en flicka, och om man vill, någonting ännu mer. — 44. Grafskrifter. Ett helt Abed (och —e tili), innehållande tankar, med rim i ändarne, och räson här och der. — 435. Min Dibroder. Målning af en sinnesstämning på kyrkogården, under en sommarnatt. Sinnesstämningen förändras likväl genast af solen: uppgång. — 46. Mörby slott. En på rim satt, rö rande folkberättelse om en riddare på Mörby: Fasterna och hans fru, den sköna Gertrud. — 47. Don Juans sista äfventyr. Ett magisk poem, som i 5 scerer visar Don Juan förälskat i ett bemlighetsfullt väsende (en qvinlig De mon, af förf. troligen ämnad att föreställa de! materiella principen). När hon slutligen för svinner ifrån honom, önskar Don Juan sig dö den, för att i sällskap med den försvunna åter få sig sielf — i afgrunden? — 48. Den högr Kärleken, ett dramatiskt helt, af 4 scener. Al bina och Clelia omvändas till christendoraen Pauli lärjunge Titus. — 49. Heinrich Hein En målning af denna originella skald, nästan hans eget manr, och ofta med hans egna orc Derj talas om en avansinnig näktergals,ett ut tryck af Heine, som ej sällan torde passa p bonom sjelf. — 20. Efter Heine; innehåller, a aden, som älskar första gången, om än olyct ligt, han är en Gud; den, som älskar för andi gången på samma vis, han är en narr. En s dan narr jag är nu: jag älskar ånyo, utan återkärlek. De högförståndige bele mig; jag! tillbaka mot dem — och dör.n Hr G. har en klar, nästan genomskinlig s och visar anlag för den mer omfattande kor posiiionen, t. ex. genom Don Juans sista ä