la profvet efter det äldre kritiska systemet, li-
kaväl som efter det i naturen grundade, vi of-
vanföre omtalat.
Styckena äro till antalet 20 och vi skola i
korthet referera dem: 4. Den sköna konsten, en
liten metrisk afbandling, hvari konstens tre ar-
ter jemföras med sjelfva Treenigheten, så nem-
ligen, att cbilderkonsten (skulptur och måleri)
ställas tillsammans med Skaparen (Fadren), dik-
ten, (poesien) med Försonaren (Sonen), och
amusiken med den Hel. Ande. — 2. Den hvi-
ta Sjörosen (Nympber alba); också mythisk.
Sjörosen bedrager en fjäril med sin skönhet,
hvilken har tycke af någonting himmelskt, men
i sjelfva verket utgår från den mörka afgrun-
den. Hennes blomkrona sammansluter sig om-
kring fjärilen, och neddrager honom till dju-
pet. Händelsen har en botanisk grund. Me-
ningen torde vara att visa, huru ett högre och
luftigt väsende (papilio) går under genom kär-
lek till ett lägre. — 3. Tanka och känsla. Då
tanken ensidigt sträfvar att skilja sig från det
jordiska, blir följden, att hon hungrar och fal-
ler tillbaka till jorden. Likaså, då känslan en-
sidigt njuter af det jordiska, förvissnar hon och
dör, omedveten om sin odödlighet. — 4. Skydds -
engeins födelse. En gosse faller i sjön, hans mo-
der kastar sig efter för att frälsa honom, men
hon drunknar, medan han räddas. Hon blir se-
dan sitt barns skyddsengel. — 3. Den falska
himmelen. En flicka, som efterlängtar en him-
mel, men ej förmår att höja sig upp till den
rätta, söker att vinna ett motsvarigt: den him-
mel, som synes i hafvets botten; och hon stu-
par deri. — 6. Leendet. Målning af en själ,
som vant sig alt jaga efter det abstrakta him-
melska, och strider mot kärleken till det ädelt
jordiska, af missförstånd om begges beskaffen-
het. — 7. Kondoren. En gosse bortröfvas af
en kondor. Han dör och förvaras derigenom
åt himmelen, istället att han, om han fortfarit
att lefsa på jorden, skulle, såsom förf. i styc-
ket synes frukta, hafva gått ideelt förlorad. —
8. Rosens älskare. En fjäril och en näktergal
täfla om rosens hjerta; men rosen älskar ingen-
dera, utan endest menniskans öga, som i sig
uppfattar hennes bild. — 9. De tre. En skil-
dring af tvenne särt att älska: detena, som äl-
skar för att ega och njuta, det andra för att e-
gas och njutas. — 40. X. Menniskan är sam-
mansait af jord och himmel; när hon dör, tar
jorden sitt, och äfven himmelen vill hafva sitt
igen, om någonting finnes att återbekomma. —
44. Ufven och Lärkan. En uf friar till en
lärka och får nej. Han tar henne då med våld
och äter henne (af kärlek?), men förlorar med
detsamma sin egen glädje. — 42. Sonetter. a)
till Beskow, b) till J. O. Wallin, e) till land-
skapsmålaren Julin. Hans sätt att måla, öfver-
satt på vers. — 43. Den unga Rosen. En sinn-
rik artighet till en flicka, och om man vill,
någonting ännu mer. — 44. Grafskrifter. Ett
helt Abed (och —e tili), innehållande tankar,
med rim i ändarne, och räson här och der. —
435. Min Dibroder. Målning af en sinnesstäm-
ning på kyrkogården, under en sommarnatt. Sin-
nesstämningen förändras likväl genast af solen:
uppgång. — 46. Mörby slott. En på rim satt, rö
rande folkberättelse om en riddare på Mörby:
Fasterna och hans fru, den sköna Gertrud. —
47. Don Juans sista äfventyr. Ett magisk
poem, som i 5 scerer visar Don Juan förälskat
i ett bemlighetsfullt väsende (en qvinlig De
mon, af förf. troligen ämnad att föreställa de!
materiella principen). När hon slutligen för
svinner ifrån honom, önskar Don Juan sig dö
den, för att i sällskap med den försvunna åter
få sig sielf — i afgrunden? — 48. Den högr
Kärleken, ett dramatiskt helt, af 4 scener. Al
bina och Clelia omvändas till christendoraen
Pauli lärjunge Titus. — 49. Heinrich Hein
En målning af denna originella skald, nästan
hans eget manr, och ofta med hans egna orc
Derj talas om en avansinnig näktergals,ett ut
tryck af Heine, som ej sällan torde passa p
bonom sjelf. — 20. Efter Heine; innehåller, a
aden, som älskar första gången, om än olyct
ligt, han är en Gud; den, som älskar för andi
gången på samma vis, han är en narr. En s
dan narr jag är nu: jag älskar ånyo, utan
återkärlek. De högförståndige bele mig; jag!
tillbaka mot dem — och dör.n
Hr G. har en klar, nästan genomskinlig s
och visar anlag för den mer omfattande kor
posiiionen, t. ex. genom Don Juans sista ä