b:ko:
Man bar flera gånger sagt, och nästan som
priacip velat göra gällande, att det för ett
lands poetiska licteratur alls icke vore något
glädjand2 fenomen, då den ena lilla samlingen
af smådikter utkommer efier den andra, fram-
visande en så allmän och tidig förmåga hus lin-
dets skribeater, att man slutligen fruk ar, det
språket skrifver sig själf uch lägger sig artigt i
meter och rim, alienast någon eger så mycket
som papper och kraft nog att hålla i peniar.
Men detta sätt att se siken, förekommer 0ss
icke blott obilligt, skeft och orättvist, utan
tiliika undergräfvande för en möjlig föryngring
al sjelfva vår skaldekonst, en föryngring, som
säkert i hvarje tid behöfs. Betrsktar man för-
dömelseprincipen närmare, så skall man upp-
täcka den historiskt härleda sig från någon el-
ler någre, som, sedan de tillkämpat sig en, må-
vara gansta välförtjent ryktbarhet på poesiens
fält, derefter falla på den svagheten, aut vilja
rå om gebietet alideles uteslutande, eller åt-
minstone i sällskap med några vissa utkorade
blott. Bortglömmande, att de sjellv2 en gång
varit ynglingar, vilja de sedan stänga vägen för
andre, efterkommande, som de gerna i opinio-
nen vilja framställa såsom så kallade uungtup-
par, deivid menande föraktliga diltettanter,
som för sin näsvishet böra näpsas. För vår del
hafva vi bland menniskor aldrig sett aanat än
dilettanter, eburu somlige af dem hunnit till
grå hår, men andre icke ännu sett sina poli-
songer skjuta brodd.
Vår mening är ingalunda, att icke en utgif-
vare af aSmärre Diktera kan hafva producerat
uselheter så godt som någon. Men vår tanke
är enkelt den, att hvarje sak bör få gälla hvad
den kan gälla, utan primitiv fördömels:; och
framför allt underskrifva vi den Thorildska sat-
sen om angelägenheten alt se hvarje sak fram-
ifrån och i ansigtet, heldre än tvertom. En
varelse är till för det goda, den besitter, men
icke för det onda. Thorild ville införa den
rättsgrunden i poetiska kritiken, att hvar och
en oklandrad borde ega att få roa sig och si-
na vänner med rim, som med annat, så godt
han förmådde. Vår mening är, avt om denna
brist på kritik, såsom det kallas, finge blifva
rådande, så skulle just derigenom uppkomma,
hvad man väl minst anar, den skarpaste och
svåraste kritik af alla att öfvervinna: nemligen
Allmänhetens ledsnad.
Skulle i sjelfva verket den juridiska Codex
eller lagstiftning i snillets verld finnas, hvarom
man så mycket stridt; då skulle den fördömel-
seprincip härigenom kunna aetableras,, som åt-
skillige finna så angelägen (af intet annat skäl,
än att få vara exclusive; ty alltid skulle de ve-
ta att inrätta de estetiska lagparagraferna pas-
sande för deras egna förmågor). Intill våra
dagar hafva dylika codices visserligen uppgjorts
till tusenden, men olyckligen bevisat sig hafva
varit allt för subjektiva: varit mera fycken, än
absoluta grunder. Kanske kan framtiden hitta
på något starkare fängelse; men hitintills har
det icke rätt lyckats, att utestänga oss ifrån
den öppna naturen, hvilken ensam gilver nya
uppfinningar åt skalden, och åt hvarje ämne in-
spirerar den rätta formen.
Då följaktligen icke äanu några rätt bindande
bojor finnas, så föreslå vi den grundsatsen, elt,
när poetiska alster komma oss i händerna, tacka
Gud för det goda, intressanta och vackra, som
der. möjligen finnes, lemnarde det dåliga åsido,
ifall sådant också medföljer. Handla vi icke
på detta sätt med menniskor, så vida vi sjelf-
va vilje anses billige och gode? Måste vi icke
stundligen göra så med våra vänner?
Följden af denna efter utseendet högeligen
mildt tilltagna kritiska grundsats, blefve den,
att allmänheten för sitt tycke ingen annan led-
ning fiage, än alt asjelf gilla, i fall den fioner
sig road af det utkomna alstret, men i annat
fall sjelf förkasta,. Man må säga hvad man vill, I
så äro läsare alltid menniskor, och menniskan
är icke till sin natur ett sådant charivari, som l.
man vill inbilla os. Hon har den egenskapen :!
medfödd och oskiljaktig ifrån sig, att i sanning )
l
intresseras af det som rör menniskan, såsom
sådan. Redan Aristoteles och Spinoza hafva i
fi!osofien gjort oss uppmärksamma på, att in-.
genting ligger menniskan närmare än menniskan :
sjelf. Aristoteles uttrycker detta genom att
definiera menniskain såsom en varelse, den der
naturnödvändigt uppsöker och måste uppsökajl.
sin like, en annan menniska. MHens grundsatsl.
är såledas fullt anti-eremitisk: han gör oss tilll.
samhälliga af naturen. Spinoza framställer saken I
med de order: nihil homini homine utilius, in-1
genling gagnar (intresserar) menniskan mera än
sjelfva det menskliga. Efter nu så är, kan man (;
vara öfvertygad, att en läsare — så vida hanl
öfverhufvud är en menniska — irntages aft
poemer, om och såvida de i sig sjelfva ega
menskligt intresse.
Man torde snart erfara, att den slags kritik, !
som härigenom öfverhängde utkommande skrif-
ter, blefve den svåraste af alla. Med en gäl-
landa aah antaren Jacstiftning. hurra snhiaoktiv