b:ko: Man bar flera gånger sagt, och nästan som priacip velat göra gällande, att det för ett lands poetiska licteratur alls icke vore något glädjand2 fenomen, då den ena lilla samlingen af smådikter utkommer efier den andra, framvisande en så allmän och tidig förmåga hus lindets skribeater, att man slutligen fruk ar, det språket skrifver sig själf uch lägger sig artigt i meter och rim, alienast någon eger så mycket som papper och kraft nog att hålla i peniar. Men detta sätt att se siken, förekommer 0ss icke blott obilligt, skeft och orättvist, utan tiliika undergräfvande för en möjlig föryngring al sjelfva vår skaldekonst, en föryngring, som säkert i hvarje tid behöfs. Betrsktar man fördömelseprincipen närmare, så skall man upptäcka den historiskt härleda sig från någon eller någre, som, sedan de tillkämpat sig en, måvara gansta välförtjent ryktbarhet på poesiens fält, derefter falla på den svagheten, aut vilja rå om gebietet alideles uteslutande, eller åtminstone i sällskap med några vissa utkorade blott. Bortglömmande, att de sjellv2 en gång varit ynglingar, vilja de sedan stänga vägen för andre, efterkommande, som de gerna i opinionen vilja framställa såsom så kallade uungtuppar, deivid menande föraktliga diltettanter, som för sin näsvishet böra näpsas. För vår del hafva vi bland menniskor aldrig sett aanat än dilettanter, eburu somlige af dem hunnit till grå hår, men andre icke ännu sett sina polisonger skjuta brodd. Vår mening är ingalunda, att icke en utgifvare af aSmärre Diktera kan hafva producerat uselheter så godt som någon. Men vår tanke är enkelt den, att hvarje sak bör få gälla hvad den kan gälla, utan primitiv fördömels:; och framför allt underskrifva vi den Thorildska satsen om angelägenheten alt se hvarje sak framifrån och i ansigtet, heldre än tvertom. En varelse är till för det goda, den besitter, men icke för det onda. Thorild ville införa den rättsgrunden i poetiska kritiken, att hvar och en oklandrad borde ega att få roa sig och sina vänner med rim, som med annat, så godt han förmådde. Vår mening är, avt om denna brist på kritik, såsom det kallas, finge blifva rådande, så skulle just derigenom uppkomma, hvad man väl minst anar, den skarpaste och svåraste kritik af alla att öfvervinna: nemligen Allmänhetens ledsnad. Skulle i sjelfva verket den juridiska Codex eller lagstiftning i snillets verld finnas, hvarom man så mycket stridt; då skulle den fördömelseprincip härigenom kunna aetableras,, som åtskillige finna så angelägen (af intet annat skäl, än att få vara exclusive; ty alltid skulle de veta att inrätta de estetiska lagparagraferna passande för deras egna förmågor). Intill våra dagar hafva dylika codices visserligen uppgjorts till tusenden, men olyckligen bevisat sig hafva varit allt för subjektiva: varit mera fycken, än absoluta grunder. Kanske kan framtiden hitta på något starkare fängelse; men hitintills har det icke rätt lyckats, att utestänga oss ifrån den öppna naturen, hvilken ensam gilver nya uppfinningar åt skalden, och åt hvarje ämne inspirerar den rätta formen. Då följaktligen icke äanu några rätt bindande bojor finnas, så föreslå vi den grundsatsen, elt, när poetiska alster komma oss i händerna, tacka Gud för det goda, intressanta och vackra, som der. möjligen finnes, lemnarde det dåliga åsido, ifall sådant också medföljer. Handla vi icke på detta sätt med menniskor, så vida vi sjelfva vilje anses billige och gode? Måste vi icke stundligen göra så med våra vänner? Följden af denna efter utseendet högeligen mildt tilltagna kritiska grundsats, blefve den, att allmänheten för sitt tycke ingen annan ledning fiage, än alt asjelf gilla, i fall den fioner sig road af det utkomna alstret, men i annat fall sjelf förkasta,. Man må säga hvad man vill, I så äro läsare alltid menniskor, och menniskan är icke till sin natur ett sådant charivari, som l. man vill inbilla os. Hon har den egenskapen :! medfödd och oskiljaktig ifrån sig, att i sanning ) l intresseras af det som rör menniskan, såsom sådan. Redan Aristoteles och Spinoza hafva i fi!osofien gjort oss uppmärksamma på, att in-. genting ligger menniskan närmare än menniskan : sjelf. Aristoteles uttrycker detta genom att definiera menniskain såsom en varelse, den der naturnödvändigt uppsöker och måste uppsökajl. sin like, en annan menniska. MHens grundsatsl. är såledas fullt anti-eremitisk: han gör oss tilll. samhälliga af naturen. Spinoza framställer saken I med de order: nihil homini homine utilius, in-1 genling gagnar (intresserar) menniskan mera än sjelfva det menskliga. Efter nu så är, kan man (; vara öfvertygad, att en läsare — så vida hanl öfverhufvud är en menniska — irntages aft poemer, om och såvida de i sig sjelfva ega menskligt intresse. Man torde snart erfara, att den slags kritik, ! som härigenom öfverhängde utkommande skrifter, blefve den svåraste af alla. Med en gällanda aah antaren Jacstiftning. hurra snhiaoktiv