REVY AF TIDNINGARNE.
Ibland alla författare ur de adevuerades,
skars, är utan tvifvel ingen så energisk i sitt
språk och sin ton, som uppbofsmannen till de så
kallade cklatscharna, i Norrköpings tidningar,
en cärevördig, person, hvilken, enligt hvad
andra i orten vilja veta och jemväl i tryck
varit uppgifvet, i närvarande ögonblick skall hafva
ett mycket godt öga, icke blott till Aftonbla-
det utan äfven till Söderköpings pastorat. Den-
ne 2ndans man öfverträffar i averve, i uttryc-
ken sjelfva Wexiö konsistorium, och hinner
nära nog upp till den finess och elegans i stil,
som framlyser i Svenska Minervas bekanta ås-
nor, ahockarp, apaltarn, clurkar m. fl., och
som lemnar allmänheten en så amgenäm anled-
ning att bära den cgoda pressen sin byllning
för dess bomödanden att utbreda smak och
skicklighet i den litterära diskussionen.
Nyss semälte klatschare har fått ett serdeles
intressant tillfälle ett åter komma fram på skå-
deplstsen, i anledning af Grefve Anckarsvärds
sednaste skrift i detta blad, och det på ett
sätt, som sannolikt skall intressera många flere
än d- få abonnenterna på Norrköpings tidnin-
gar. Vi införe derföre här några utdrag deral:
cDet är Jöjligt att åse, huru både stora och små
tidningar äflas om att utbasuna alla de märkvär-
digheter, som instundande års Riksdag skall kom-
ma att erbjuda oss: alla de koalitioner och reform-
förslag, som utgå, för att på förband spänna linan,
bvarpå Herrar Jonglörer skola ut, för att förbluf-
fa oss gapande publikum: huru dessa Herrar, kitt-
lade af att någon gång hafva varit applåderade a!
tidninrgarne, de der endast förstå att berömma
krumsprång, redan börjat hänga ut afficher hvad
roler -!e hvar för sig ämna taga i det stora Dra-
met (eller kanske rättare Farcen). Huru till och
med en gammal Räf ånyo kryper fram med en pro-
klamstrion. — Får! — får jag ej ligga i frid i milt
Ide, så veten att jag, som fordom tuggat skinn-
byxor, ännu har tänder, hvassa nog för att rifva
sönder en gammal grundlag, som icke ens är tryckt
på min egen väns, Herr L. J. Hjertas officin. Det
är ju oblygt af eder att föråda, att det osar ur
mitt ide, när jag veftar min egen svans. Det är
närgånget, att J viljen se mig på kroppen när jag
ömsar skinn. J dristen alltså att tro, det jag är
mig olik in- och utvändigt? Och hvilken djorf
het! att uppenbara en bemligbet, som jag icke vå
gat canspegla, för mig sjelf; men huru fåroktig
af eder är det icke att insinuera, det jag — Jag
gjort upp parti för att fånga eder. Kunner J vä
inbilla eder, att jag skulle tåla, det någon met
mig vi!le dela rofvet, och huru fånigt att vilja in
billa eder och andre, att en lurendrejare och e1
tullkarl kunna öppet räcka hvarandra hand? Läg
gen bort all eftertanka och varen enfaldige såson
lamm och menlöse såsom får? hvilka lyssnand
bräka bra—! a—! a—! åt: ufvarne, som frå!