REVY AF TIDNINGARNE. Ibland alla författare ur de adevuerades, skars, är utan tvifvel ingen så energisk i sitt språk och sin ton, som uppbofsmannen till de så kallade cklatscharna, i Norrköpings tidningar, en cärevördig, person, hvilken, enligt hvad andra i orten vilja veta och jemväl i tryck varit uppgifvet, i närvarande ögonblick skall hafva ett mycket godt öga, icke blott till Aftonbladet utan äfven till Söderköpings pastorat. Denne 2ndans man öfverträffar i averve, i uttrycken sjelfva Wexiö konsistorium, och hinner nära nog upp till den finess och elegans i stil, som framlyser i Svenska Minervas bekanta åsnor, ahockarp, apaltarn, clurkar m. fl., och som lemnar allmänheten en så amgenäm anledning att bära den cgoda pressen sin byllning för dess bomödanden att utbreda smak och skicklighet i den litterära diskussionen. Nyss semälte klatschare har fått ett serdeles intressant tillfälle ett åter komma fram på skådeplstsen, i anledning af Grefve Anckarsvärds sednaste skrift i detta blad, och det på ett sätt, som sannolikt skall intressera många flere än dfå abonnenterna på Norrköpings tidningar. Vi införe derföre här några utdrag deral: cDet är Jöjligt att åse, huru både stora och små tidningar äflas om att utbasuna alla de märkvärdigheter, som instundande års Riksdag skall komma att erbjuda oss: alla de koalitioner och reformförslag, som utgå, för att på förband spänna linan, bvarpå Herrar Jonglörer skola ut, för att förbluffa oss gapande publikum: huru dessa Herrar, kittlade af att någon gång hafva varit applåderade a! tidninrgarne, de der endast förstå att berömma krumsprång, redan börjat hänga ut afficher hvad roler -!e hvar för sig ämna taga i det stora Dramet (eller kanske rättare Farcen). Huru till och med en gammal Räf ånyo kryper fram med en proklamstrion. — Får! — får jag ej ligga i frid i milt Ide, så veten att jag, som fordom tuggat skinnbyxor, ännu har tänder, hvassa nog för att rifva sönder en gammal grundlag, som icke ens är tryckt på min egen väns, Herr L. J. Hjertas officin. Det är ju oblygt af eder att föråda, att det osar ur mitt ide, när jag veftar min egen svans. Det är närgånget, att J viljen se mig på kroppen när jag ömsar skinn. J dristen alltså att tro, det jag är mig olik inoch utvändigt? Och hvilken djorf het! att uppenbara en bemligbet, som jag icke vå gat canspegla, för mig sjelf; men huru fåroktig af eder är det icke att insinuera, det jag — Jag gjort upp parti för att fånga eder. Kunner J vä inbilla eder, att jag skulle tåla, det någon met mig vi!le dela rofvet, och huru fånigt att vilja in billa eder och andre, att en lurendrejare och e1 tullkarl kunna öppet räcka hvarandra hand? Läg gen bort all eftertanka och varen enfaldige såson lamm och menlöse såsom får? hvilka lyssnand bräka bra—! a—! a—! åt: ufvarne, som frå!