att Rudman är hennes Wilhelm, ehuru hon sett denne sgednare död; men i sitt svärmeri tror hon på hans uppståndelse. Huru Wilhelms och Amorinas förbindelse blifvit formerad, synes icke; vi göra först bekantskap dermed genom ett möte, som de beramat i skogen bredvid Edsviken, der han uppfört en den lilla sötaste paviljong, ett altare m. m. De älskande tala der ett det aldra grannaste och mest excentriska kärleksspråk, som ingen mer än de sjelfva rätt förstår. Man hörer Grefvens föresats alt upphöja Amorina till Grefvinna; och imedlertid grundlägges lille Reginald, det samma barnet med hvilket den olyckliga flickan sedermera mot slutet af stycket vandrar kring landet, såsom predikerska och undergörande helgon. Han blir till sista beslutet bortröfvad af en örn, och förf. säger sjelf, att han aldrig sedermera afhörts. Vid ett nytt möte mellan de älskande kommer Wilhelm utstyrd i full Generalsuniform, för att (ideen tyckes linad ur Egmont, om icke rent af ur sagan om Semele) öfverraska den stackars landtflickan med sin herrlighet. Han kommer då nagot för tidigt och fianer icke henne, men väl hälften af en hårlock, som han gifvit henne och hon lofvat evigt förvara vid sitt hjerta. Upptäckten af hennes likgiltighet (som han tror) för den dyrbara souveniren, äfvensom af sin egen glömska att medtaga en målad ros, den hon på samma sätt skänkt honom, gör honom ledsen vid lifvet. Han drager sitt svärd och mördar sig. Amorina kommer och ser sin älsklings lik. Då utvecklar sig hos henne ett slags svårmodig fånighet, och hon drager ut i verlden. Hon vill icke tro, att Wilhelm är riktigt död, utan inbillar sig allt jemnt, att han skall återkomma. Denna villa bjelper Rudman i hans planer, som lyckas med en för honom sjelf förvånande lätthet. Efter några års vandring återkommer den olyckliga till Danderyd, der Libius ännu lefver och regnerar, men tyckes hafva slagit sig på att supa och har tagit sig en hushållerska från Malmens källare. Planen att bortgita Amorina till Arrendatorn Fyring missfyckades. Hennes fånighet har allt mera utveck!at sig. Hon hoppas få se sin moders ande; och ett upptåg, som Fyring på detta hopp grundat, för att främja sin plan, beröfvar henne alideles förståndet. Af en olycklig händelse sätter hon eld på prestgården och skuffar Libius i lågorna. Sedan flyr hon, ser sin fa ders ande på modrens graf, blifver gripen, som galen, och föres till Danviken. För att tydli: gare Lhunna för läsaren framställa hennes slut måste vi gå tillbaka och se oss om efier et par andra personager. ERNER WESTER