att Rudman är hennes Wilhelm, ehuru hon
sett denne sgednare död; men i sitt svärmeri
tror hon på hans uppståndelse.
Huru Wilhelms och Amorinas förbindelse
blifvit formerad, synes icke; vi göra först be-
kantskap dermed genom ett möte, som de be-
ramat i skogen bredvid Edsviken, der han upp-
fört en den lilla sötaste paviljong, ett altare
m. m. De älskande tala der ett det aldra
grannaste och mest excentriska kärleksspråk,
som ingen mer än de sjelfva rätt förstår. Man
hörer Grefvens föresats alt upphöja Amorina
till Grefvinna; och imedlertid grundlägges lille
Reginald, det samma barnet med hvilket den
olyckliga flickan sedermera mot slutet af styc-
ket vandrar kring landet, såsom predikerska
och undergörande helgon. Han blir till sista
beslutet bortröfvad af en örn, och förf. säger
sjelf, att han aldrig sedermera afhörts. Vid
ett nytt möte mellan de älskande kommer Wil-
helm utstyrd i full Generalsuniform, för att
(ideen tyckes linad ur Egmont, om icke rent
af ur sagan om Semele) öfverraska den stackars
landtflickan med sin herrlighet. Han kommer
då nagot för tidigt och fianer icke henne, men
väl hälften af en hårlock, som han gifvit hen-
ne och hon lofvat evigt förvara vid sitt hjerta.
Upptäckten af hennes likgiltighet (som han tror)
för den dyrbara souveniren, äfvensom af sin
egen glömska att medtaga en målad ros, den
hon på samma sätt skänkt honom, gör honom
ledsen vid lifvet. Han drager sitt svärd och
mördar sig.
Amorina kommer och ser sin älsklings lik.
Då utvecklar sig hos henne ett slags svårmo-
dig fånighet, och hon drager ut i verlden. Hon
vill icke tro, att Wilhelm är riktigt död, utan
inbillar sig allt jemnt, att han skall återkom-
ma. Denna villa bjelper Rudman i hans pla-
ner, som lyckas med en för honom sjelf förvå-
nande lätthet. Efter några års vandring åter-
kommer den olyckliga till Danderyd, der Li-
bius ännu lefver och regnerar, men tyckes haf-
va slagit sig på att supa och har tagit sig en
hushållerska från Malmens källare. Planen att
bortgita Amorina till Arrendatorn Fyring miss-
fyckades. Hennes fånighet har allt mera ut-
veck!at sig. Hon hoppas få se sin moders an-
de; och ett upptåg, som Fyring på detta hopp
grundat, för att främja sin plan, beröfvar hen-
ne alideles förståndet. Af en olycklig händel-
se sätter hon eld på prestgården och skuffar
Libius i lågorna. Sedan flyr hon, ser sin fa
ders ande på modrens graf, blifver gripen, som
galen, och föres till Danviken. För att tydli:
gare Lhunna för läsaren framställa hennes slut
måste vi gå tillbaka och se oss om efier et
par andra personager.
ERNER WESTER