len expose af styckets grundläggning och eko-
I inomi. Det förtjenar en närmare ransakning, äf-
I ven om utslaget skulle i många punkter blifva
ri fällande; ty en stor fond af gedigna skönheter
framskymtar nästan öfverallt. Man ser, att det
: i egentligen är eftertanka, helbetssinnue, studium
? som fela och hvilket är naturligt för ett ung-
e domsstycke. Man känner genast, att man har för
Isig en stark ande, en rik natur, men att den
lär på villovägar. Vi inse allt för väl, att det
Ylär för cobyggligheterna, för koarständigheter-
YI na, som den stora allmänheten skuile fördöma
larbetet; men vi tillstå på förhand, stt deticke
jär detta, hvarvid vi egentligen komma att fä-
sta oes. Vi ogilla dem och skulle högsligen öne
Iska, att de vore borta; men vi tro dem icke ut-
I göra grunden och väsendet af dikten. Hos ett
l oförderfvadt sinne tro vi dessutom de sednare icke
Jkomma att göra något skadligt intryck. Hvad
Isom verkligen skadar ett dylikt, är denna fina,
Isminkade liderlighet, som lurar i bottnen på
våra mest omtyckta och bästa romaner. I-
medlertid må detta icke anses såsom något för.
Isvar för verkligen smulsiga partier, sådana som
i Rudmans monolog i Tyska brincken, när han
:l kommer ut ifrån Fru Understrands Institut för
Såingfåglar.c
Planen för stycket är i korthet följande: öf-
Iver en urgammal, först i Frankrike, under namn
al Chateaufaucon, bosatt och sedan till norden,
lunder namn af Falkenberg, inflyttad familj, hvi-
Ilar ett förfärligt öde eller rättare en gammal
spådom, att hon skall gå under genom en
I araesalliance,. Två telningar af det mägtiga hu-
set finnas qvar, tvillingar och till det yttre
I mycket lika, men till det inre mycket olika.
IDen äldste, Wilhelm, General och Konungens
, gunstling, är en ädel och högtänkt, men svär-
mande och svårmodig man; den yngre, Rud-
j man, som söker lyckan på civil väg och under
Istyckets gång, genom sin brors rekommendae
tion, blifver President, är en låg och futtig va-
Irelse, full af afund öfver Wilhelm, som icke
I blott, i egenskap af förstfödd, står honom i vä-
gen i afseende på lycka och rikedom, utan äf-
ven tränger ut honom bvarhälst han visar sig.
För honom komma hararna i skotthåll; på hans
axel sätta sig siskor; honom gynnar allt. Bå-
da hafva förälskat sig i en prestdotter i Dan-
deryd. Hennes far, eller rättare supponerade
far, är Prosten dersammastädes, Theologie Dok-
tor Libius, som är den prosaiskt torraste, men
tillika komikaste figuren i hela stycket. Fiic-
kan är just bjeltinnan, i kyrkoboken och dag-
ligt tal benämnd Henrika, men i Wilhelms
svärmande språk Amorina, hvarvid han stadnar
sedan ban med verklig barnslighet projekterat
Ammya, Amalaconda, Amaurona, Amysantis, och
Gud vet allt hvad för slag, dock allt på A.
(som är en ful bokstaf, en snöplog, en famn-
stake, säger Lotta). Amorinas mor, en högst
I fosforistisk och öfverspänd, men annars älsklig
varelse, som dör i styckets början, gerom sin
detters förvållande, har förut varit maitresse
hos sal. Excellensen, de usnga Grefvarnas fader;
och Libius har tagit henne till hustru, emot
det att Excellensen skaffat honom doktorshat-
ten. Orsaken, hvarföre H. E. icke sjelf gift
sig med henne, är fruktan för den gamla spå-
domen, att familjen skulle gå under genom en
amesallianees. hvilket ords betydelse han fattar
såsom adelsman, eburu visserligen aningar in-
om familjen voro gängse om en annan tydning,
en äldre hetydelse af det franska ordet, hvar-
med äfven skall i forntiden (då spådomsdoku-
mentet skrefs på pergamert af en munk på
stamslottet Chateavfaucon) renats förbindelse
mellan syskon och annars i förbjudna leder el-
ler, med ett ord, blodskam.
Den adeliga tydningen hade imedlertid fått
öfverband hos H. E., och han försköt den stac-
kars älskarinnan, dock, såsom man ser af en
besynnerlig förklarings scen mellan Libius och
bans doktorinna, icke så på allvar, ati det bin-
drade H. E. att äfven vara fader åt Amorina,
ehuru dennas födelse inträffade efter förskjutan-
det och Libii giftermål. ) Underrättelsen om
Amorinas verklige fader, af den döende mo-
drens mun meddelad, kan således icke annat
än något surprenera Doktor Libius; och scenen,
ekuru sant och snillrikt målad, är verkligen
af något lägre art, än man vanligen träffar i
tregedier. Men vid denna blandnirg får man
vänja sig; den genomgår oafbrutet hela arbetet,
Hvad modren och Ffibius veta, är deremot