len expose af styckets grundläggning och ekoI inomi. Det förtjenar en närmare ransakning, äfI ven om utslaget skulle i många punkter blifva ri fällande; ty en stor fond af gedigna skönheter framskymtar nästan öfverallt. Man ser, att det : i egentligen är eftertanka, helbetssinnue, studium ? som fela och hvilket är naturligt för ett unge domsstycke. Man känner genast, att man har för Isig en stark ande, en rik natur, men att den lär på villovägar. Vi inse allt för väl, att det Ylär för cobyggligheterna, för koarständigheterYI na, som den stora allmänheten skuile fördöma larbetet; men vi tillstå på förhand, stt deticke jär detta, hvarvid vi egentligen komma att fästa oes. Vi ogilla dem och skulle högsligen öne Iska, att de vore borta; men vi tro dem icke utI göra grunden och väsendet af dikten. Hos ett l oförderfvadt sinne tro vi dessutom de sednare icke Jkomma att göra något skadligt intryck. Hvad Isom verkligen skadar ett dylikt, är denna fina, Isminkade liderlighet, som lurar i bottnen på våra mest omtyckta och bästa romaner. Imedlertid må detta icke anses såsom något för. Isvar för verkligen smulsiga partier, sådana som i Rudmans monolog i Tyska brincken, när han :l kommer ut ifrån Fru Understrands Institut för Såingfåglar.c Planen för stycket är i korthet följande: öfIver en urgammal, först i Frankrike, under namn al Chateaufaucon, bosatt och sedan till norden, lunder namn af Falkenberg, inflyttad familj, hviIlar ett förfärligt öde eller rättare en gammal spådom, att hon skall gå under genom en I araesalliance,. Två telningar af det mägtiga huset finnas qvar, tvillingar och till det yttre I mycket lika, men till det inre mycket olika. IDen äldste, Wilhelm, General och Konungens , gunstling, är en ädel och högtänkt, men svärmande och svårmodig man; den yngre, Rudj man, som söker lyckan på civil väg och under Istyckets gång, genom sin brors rekommendae tion, blifver President, är en låg och futtig vaIrelse, full af afund öfver Wilhelm, som icke I blott, i egenskap af förstfödd, står honom i vägen i afseende på lycka och rikedom, utan äfven tränger ut honom bvarhälst han visar sig. För honom komma hararna i skotthåll; på hans axel sätta sig siskor; honom gynnar allt. Båda hafva förälskat sig i en prestdotter i Danderyd. Hennes far, eller rättare supponerade far, är Prosten dersammastädes, Theologie Doktor Libius, som är den prosaiskt torraste, men tillika komikaste figuren i hela stycket. Fiickan är just bjeltinnan, i kyrkoboken och dagligt tal benämnd Henrika, men i Wilhelms svärmande språk Amorina, hvarvid han stadnar sedan ban med verklig barnslighet projekterat Ammya, Amalaconda, Amaurona, Amysantis, och Gud vet allt hvad för slag, dock allt på A. (som är en ful bokstaf, en snöplog, en famnstake, säger Lotta). Amorinas mor, en högst I fosforistisk och öfverspänd, men annars älsklig varelse, som dör i styckets början, gerom sin detters förvållande, har förut varit maitresse hos sal. Excellensen, de usnga Grefvarnas fader; och Libius har tagit henne till hustru, emot det att Excellensen skaffat honom doktorshatten. Orsaken, hvarföre H. E. icke sjelf gift sig med henne, är fruktan för den gamla spådomen, att familjen skulle gå under genom en amesallianees. hvilket ords betydelse han fattar såsom adelsman, eburu visserligen aningar inom familjen voro gängse om en annan tydning, en äldre hetydelse af det franska ordet, hvarmed äfven skall i forntiden (då spådomsdokumentet skrefs på pergamert af en munk på stamslottet Chateavfaucon) renats förbindelse mellan syskon och annars i förbjudna leder eller, med ett ord, blodskam. Den adeliga tydningen hade imedlertid fått öfverband hos H. E., och han försköt den stackars älskarinnan, dock, såsom man ser af en besynnerlig förklarings scen mellan Libius och bans doktorinna, icke så på allvar, ati det bindrade H. E. att äfven vara fader åt Amorina, ehuru dennas födelse inträffade efter förskjutandet och Libii giftermål. ) Underrättelsen om Amorinas verklige fader, af den döende modrens mun meddelad, kan således icke annat än något surprenera Doktor Libius; och scenen, ekuru sant och snillrikt målad, är verkligen af något lägre art, än man vanligen träffar i tregedier. Men vid denna blandnirg får man vänja sig; den genomgår oafbrutet hela arbetet, Hvad modren och Ffibius veta, är deremot