På Svenska har aldrig utkommit ett poetiskt jarbete, för hvars bedömande det varit så nödvändigt att skarpt fatta i ögat dessa distinktioner, som Amorina. Den rätta bufvudpersonen deruti, den blodtörstiga (eller, i ordets egentligs, fysiska mening, efter blod törstande) Johannes är ett öfverdrifvet fantasispel, en figur, hvartill ett motstycke troligen ieke funnits i naturen — en ohygglig tanke, för hvilken vi rysa, men som dock fäster sig i sinnet, emedan det hela, grundlaget för bans väsende, är möjligt. Men detaljerna äro naturfalska; han hänger icke tillsamman; han rörer sig efter själs-anatomiska reglor, som äro omöjliga. Så är det med nästan hvarenda