anau icke ar slut der, att åtskilliga, verklige
snillrika, författare kastade sig hufvudstupa i:
i det vildt fantastiska, det ohyggliga, förmenan
de sig icke säkrare kunna skörda snillets lage
eller kraftigare verka till väckande af ett slägte
som de ansågo alldeles domnadt och opoetiskt
Härtill kom — må de ifrågavarande författarn
förlåta oss vår uppriktighet! — att det gicl
lättare att skrifva, fri från de band, dem reg
lorna och den oförvillade känslan af det skick
liga pålägga. Detta ckonventionella,, såsom mar
älskade att kalla det, fordrar ett studium, er
öfverläggning, en ansträngning, som man skyd-
de. Man tyckte, att det vore en skada att lä
ta en bild fara blott för en så lumpen konsi-
deration, som att den kunde stöta åtskilliga lä-
sares känsla af det sköna och anständiga. All:
dylika konsiderationer vore blott lumpna, otill.
börliga band, som bunde snillets vingar, hvar-
med mången dock rätteligen mente: försvårade
mångskrifveriet och tvingade till en mödosam
korrektion af tankar och språk.
Men frågan var icke blott om det för sede-
känslan stötande eller angenäma; genom en för
långt sträckt tydning af smaken, hade i förka-
stelsedomen öfver denna äfven åtskilligt annat
blifvit inblandadt, sor ingalunda är konventio-
nelt, utan verkligen hörer till poesiens aprin-
cipskola,, om man så får säga. Vi vilja göra
vår mening tydligare genom fortsättande af jem-
förelsen med de plastiska konsterna. En vild
inbillning kan skapa bizarra bilder, kan gå på
yttersta kanten af naturens område, ja utom
den, kan framkasta konformationer, som icke
likna någonting existerande, kan, med ett ord,
uppgöra en helt ny verld, utan att ändock syn-
da mot poesiens principskola; och det hela kan
till en viss grad blifva esthetiskt njutbart, åt.
minstone för vissa sinnen. Men den mathema-
tiska eller mekaniska sanningen, om vi så få
säga, är absolut och evig och får i intet fall
öfverträdas. Om en menniskobild med djur-
hufvud är i de flestas ögon osmaklig och otäck,
så stöter han dock icke till den grad, som en
bild skulle göra, hvilken föreställdes röra t.ex.
en arm uppföre, under det de muskler äro spän-
da, hvarmed den skulle röras nedåt, eller tvert-
om. Detta är en synd mot den anatomiska
regel, utan hvars iakttagande hela rörelsen är,
icke osmaklig utan omöjlig. De gamles berät-
telser om enbörningar hafva vi länge ansett för
sagor eller foster af en vild poetisk inbillning;
och imedlertid begynner det se ut, som om
dylika djur verkligen skulle finnas i naturen.
De uråldriga konstmonumenterna i Mexico visa
oss menniskobilder, hvilkas ansigtsvinkel är så
spetsig, att de mycket närma sig hund-fysio-
gnomien; och likväl visar bildernas artistiska full-
ändning och samma bilds täta upprepande, att
de äro verkliga porirätter, och att det afbilda-
de slägtet sett just så ut, som det föreställes,
och verit kapabelt af en hög grad bildning.
Häraf vill synas, som om vi icke borde allt
för strängt begränsa våra begrepp om naturens
förmåga att frambringa bildniagar, äfven om de
icke falla inom kretsen af vår erfarenhet. Men
deremot kunna vi med full visshet antag2, att
ephörningen och Tultekanen, ehuru enligt vårt
begrepp bizarr och fabelaktig deras konforma-
tion må vara, likväl röra sig efter samma oför-
inderliga mekaniska och anatomiska reglor, som
hvarje annan organisk kropp, med ett ord, att
deras natur är lika konseqvent, som vår, och
måste i enlighet dermed behandlas af konstnä-
ren, om han vill af dem göra någonting annat
in ett komplett fuskeri. Det är endast karri-
caturen, som får i detta afseende gå ifrån na-
urer; hvarföre också mången är ur stånd att
pjuta något af karrikaturen och vill alldeles ut-
löma den ur konstens rike. De karrikatur-
nålere, som äro verkliga artister, hafva derföre
fsagt sig denna utväg att verka på sinnet för
let löjliga och inskränkt sig inom det anzato-
niskt möjliga. En verklig konstnär kan öfver-
lIrifva naturen; men gå emot hennes eviga reg-
or kan han icke. En stor musicus kan karri-
era och verkställa de bizarraste afsrter af mu-
ik; men spela falska toner kan han icke; den
ena tonen har hos honom blifvit en sorts na-
urnödvändighet.
I
På Svenska har aldrig utkommit ett poetiskt
rbete, för hvars bedömande det varit så nöd-
ändigt att skarpt fatta i ögat dessa distinktio-
er. som Åmorina