anau icke ar slut der, att åtskilliga, verklige snillrika, författare kastade sig hufvudstupa i: i det vildt fantastiska, det ohyggliga, förmenan de sig icke säkrare kunna skörda snillets lage eller kraftigare verka till väckande af ett slägte som de ansågo alldeles domnadt och opoetiskt Härtill kom — må de ifrågavarande författarn förlåta oss vår uppriktighet! — att det gicl lättare att skrifva, fri från de band, dem reg lorna och den oförvillade känslan af det skick liga pålägga. Detta ckonventionella,, såsom mar älskade att kalla det, fordrar ett studium, er öfverläggning, en ansträngning, som man skydde. Man tyckte, att det vore en skada att lä ta en bild fara blott för en så lumpen konsideration, som att den kunde stöta åtskilliga läsares känsla af det sköna och anständiga. All: dylika konsiderationer vore blott lumpna, otill. börliga band, som bunde snillets vingar, hvarmed mången dock rätteligen mente: försvårade mångskrifveriet och tvingade till en mödosam korrektion af tankar och språk. Men frågan var icke blott om det för sedekänslan stötande eller angenäma; genom en för långt sträckt tydning af smaken, hade i förkastelsedomen öfver denna äfven åtskilligt annat blifvit inblandadt, sor ingalunda är konventionelt, utan verkligen hörer till poesiens aprincipskola,, om man så får säga. Vi vilja göra vår mening tydligare genom fortsättande af jemförelsen med de plastiska konsterna. En vild inbillning kan skapa bizarra bilder, kan gå på yttersta kanten af naturens område, ja utom den, kan framkasta konformationer, som icke likna någonting existerande, kan, med ett ord, uppgöra en helt ny verld, utan att ändock synda mot poesiens principskola; och det hela kan till en viss grad blifva esthetiskt njutbart, åt. minstone för vissa sinnen. Men den mathematiska eller mekaniska sanningen, om vi så få säga, är absolut och evig och får i intet fall öfverträdas. Om en menniskobild med djurhufvud är i de flestas ögon osmaklig och otäck, så stöter han dock icke till den grad, som en bild skulle göra, hvilken föreställdes röra t.ex. en arm uppföre, under det de muskler äro spända, hvarmed den skulle röras nedåt, eller tvertom. Detta är en synd mot den anatomiska regel, utan hvars iakttagande hela rörelsen är, icke osmaklig utan omöjlig. De gamles berättelser om enbörningar hafva vi länge ansett för sagor eller foster af en vild poetisk inbillning; och imedlertid begynner det se ut, som om dylika djur verkligen skulle finnas i naturen. De uråldriga konstmonumenterna i Mexico visa oss menniskobilder, hvilkas ansigtsvinkel är så spetsig, att de mycket närma sig hund-fysiognomien; och likväl visar bildernas artistiska fulländning och samma bilds täta upprepande, att de äro verkliga porirätter, och att det afbildade slägtet sett just så ut, som det föreställes, och verit kapabelt af en hög grad bildning. Häraf vill synas, som om vi icke borde allt för strängt begränsa våra begrepp om naturens förmåga att frambringa bildniagar, äfven om de icke falla inom kretsen af vår erfarenhet. Men deremot kunna vi med full visshet antag2, att ephörningen och Tultekanen, ehuru enligt vårt begrepp bizarr och fabelaktig deras konformation må vara, likväl röra sig efter samma oförinderliga mekaniska och anatomiska reglor, som hvarje annan organisk kropp, med ett ord, att deras natur är lika konseqvent, som vår, och måste i enlighet dermed behandlas af konstnären, om han vill af dem göra någonting annat in ett komplett fuskeri. Det är endast karricaturen, som får i detta afseende gå ifrån naurer; hvarföre också mången är ur stånd att pjuta något af karrikaturen och vill alldeles utlöma den ur konstens rike. De karrikaturnålere, som äro verkliga artister, hafva derföre fsagt sig denna utväg att verka på sinnet för let löjliga och inskränkt sig inom det anzatoniskt möjliga. En verklig konstnär kan öfverlIrifva naturen; men gå emot hennes eviga regor kan han icke. En stor musicus kan karriera och verkställa de bizarraste afsrter af muik; men spela falska toner kan han icke; den ena tonen har hos honom blifvit en sorts naurnödvändighet. I På Svenska har aldrig utkommit ett poetiskt rbete, för hvars bedömande det varit så nödändigt att skarpt fatta i ögat dessa distinktioer. som Åmorina