, L Man nd Å begagnat helsobrunnen och baden, afreste, Onsdagen i förra veckan, till Köpenhamn. — MM—EEE— BOKHANDELS-BULLETIN. Amorina eller Historien om de Fyra. För sexton år sedan trycktes denna besynnerliga bok; men upplagan förstördes och kom Jaldrig då i bokhandeln. Möjligen hafva vi på I vårt samvete, att hon nu utkommit; och vi äro I således skyldiga att redogöra derför. Hvad vi Jmed trygghet kunna till en början säga, är, att Ija vi icke hafva sagdt, att det är i allo värdigt I detta snille. Det slägte, som uppväxte och emottog sin bildning för 20 elter 30 år sedan, tyckte sig se, att den poesi, som bedrifvits ett half sekel Ii Europa, var allt för formalistisk och torr, att Ihoa offrade sitt inre väsende för ytan och lät I binda sina vingar af konventionella reglor. DetIta var också oftast ganska sant. Tonen blef såIledes hos det uppväxande och efter andra än lakademiska mönster sig bildande slägtet att förI kasta och förakta reglorna, icke blott att nedarbetet är foster af ett snille; men härmed vilsätta dem till den rang, som dem rätteligen tillkom. Sjelfva ordet Smak utskrattades, och reaktionen gick, såsom vanligt, ända derhän, att smaken, sedan den hos de många af de äldre varit allt, blef af de yngre nedsatt till intet. Likasom mingen bland de förre trodde sig kunna nära umbära snillet, blott han förstod använda smaken, reglorna, formen; likaså blef det nu ton, icke blott att man kunde umbära smaken, utan rent af borde utdöma den, såsom en fiende till snillet. Skälet var, att man icke gjorde sig reda för, hvad det (möjligen illa valda) ordet ville säga. Om en målare har de aldra herrligaste konceptioner och kan tänka sig och utföra de kraftfullaste, de mest karakteristika enstaka bilder, så är han dock med blotta denna förmåga icke en stor målare; af en mängd dylika bilder gör han icke en skön tafla, om han icke förstår gruppera dem, utan kastar den ena hit, den andra dit, utan naturligt sammanhang eller samverkan, utan harmoni i färger och dagrar. Sätter han icke hulvudpersonen i det förnämsta ljuset, utan låter bipersonerna framstå och skymma honom; låter han en bild med det strängaste, djupsinnigaste ansigtet göra bizarra ställningar och kroppsförvridningar; låter han det löjliga taga öfverband eller allt för skarpt framträda i en tafla, hvars grundtanke är djup och tragisk; vet han icke att ställa och drapera hvarje figur så, att ställningen och draperiet svara mot dess karakter; öfverlastar han taflan med figurer, som så trängas och äro så outvecklade, att de blott störa enheten och bortskymma eller förvilla hufvudhandlingen och förvandla det hela till en ofattlig röra; — då är han, l med ailt sitt snille ändock ingen målare i hö-l gre mening. För att blifva detta, måste hanj besitta en viss känsla af det passande och skickliga, en aning om huru de vackra bilderna bäst skola ataga sig ut i en tafla, en viss takt (vi hade så när kallat det instinkt), som säger, huru bilderne bäst skola slå an på ögat och framringa en harmonisk atotal-effekt,. Denna känsla har inga bestämda, oföränderliga reglor och är således ingen ting mer och ingenting mindre än just snille, en integrerande del af den oändliga himlaelden; och om de, som först begynte tala om smaken och, om vi så få säga, konstituera den såsom en nödvändig egenskap hos ja konstnären, derunder tänkte sig nigot annat, något af snillet oberoende cch bredvid det be-lr ståndande, så bedrogo de sig. Det nya slägtet, mouvementet, i snillets republik, tog åtmin-t stone saken så, som bade de gamle velat göraje meken till en död rhetorika; till en motsatsv not snillet, åtminstone till en sourdine deri;!t eh deraf uppkom det bhånfulla sätt, hvarpåjt maken utdömdes. På ett ord beror ofta allt;s edan man lärt sig att skratta åt ordet, skrat-f ade man åt saken; och den egenskap vi förut!ä eskrifvit hos målaren, den verkliga afdelningh f snillet, som ensam kan göra rågot helt och!ä -— mV