,
L
Man nd
Å
begagnat helsobrunnen och baden, afreste, Ons-
dagen i förra veckan, till Köpenhamn.
— MM—EEE—
BOKHANDELS-BULLETIN.
Amorina eller Historien om de Fyra.
För sexton år sedan trycktes denna besyn-
nerliga bok; men upplagan förstördes och kom
Jaldrig då i bokhandeln. Möjligen hafva vi på
I vårt samvete, att hon nu utkommit; och vi äro
I således skyldiga att redogöra derför. Hvad vi
Jmed trygghet kunna till en början säga, är, att
Ija vi icke hafva sagdt, att det är i allo värdigt
I detta snille.
Det slägte, som uppväxte och emottog sin
bildning för 20 elter 30 år sedan, tyckte sig
se, att den poesi, som bedrifvits ett half sekel
Ii Europa, var allt för formalistisk och torr, att
Ihoa offrade sitt inre väsende för ytan och lät
I binda sina vingar af konventionella reglor. Det-
Ita var också oftast ganska sant. Tonen blef så-
Iledes hos det uppväxande och efter andra än
lakademiska mönster sig bildande slägtet att för-
I kasta och förakta reglorna, icke blott att ned-
arbetet är foster af ett snille; men härmed vil-
sätta dem till den rang, som dem rätteligen
tillkom. Sjelfva ordet Smak utskrattades, och
reaktionen gick, såsom vanligt, ända derhän, att
smaken, sedan den hos de många af de äldre
varit allt, blef af de yngre nedsatt till intet.
Likasom mingen bland de förre trodde sig
kunna nära umbära snillet, blott han förstod an-
vända smaken, reglorna, formen; likaså blef det
nu ton, icke blott att man kunde umbära sma-
ken, utan rent af borde utdöma den, såsom en
fiende till snillet.
Skälet var, att man icke gjorde sig reda för,
hvad det (möjligen illa valda) ordet ville säga.
Om en målare har de aldra herrligaste kon-
ceptioner och kan tänka sig och utföra de
kraftfullaste, de mest karakteristika enstaka bil-
der, så är han dock med blotta denna förmåga
icke en stor målare; af en mängd dylika bilder
gör han icke en skön tafla, om han icke för-
står gruppera dem, utan kastar den ena hit,
den andra dit, utan naturligt sammanhang eller
samverkan, utan harmoni i färger och dagrar.
Sätter han icke hulvudpersonen i det förnäm-
sta ljuset, utan låter bipersonerna framstå och
skymma honom; låter han en bild med det
strängaste, djupsinnigaste ansigtet göra bizarra
ställningar och kroppsförvridningar; låter han
det löjliga taga öfverband eller allt för skarpt
framträda i en tafla, hvars grundtanke är djup
och tragisk; vet han icke att ställa och drape-
ra hvarje figur så, att ställningen och draperiet
svara mot dess karakter; öfverlastar han taflan
med figurer, som så trängas och äro så outveck-
lade, att de blott störa enheten och bortskym-
ma eller förvilla hufvudhandlingen och förvand-
la det hela till en ofattlig röra; — då är han, l
med ailt sitt snille ändock ingen målare i hö-l
gre mening. För att blifva detta, måste hanj
besitta en viss känsla af det passande och skick-
liga, en aning om huru de vackra bilderna bäst
skola ataga sig ut i en tafla, en viss takt (vi
hade så när kallat det instinkt), som säger, hu-
ru bilderne bäst skola slå an på ögat och fram-
ringa en harmonisk atotal-effekt,. Denna käns-
la har inga bestämda, oföränderliga reglor och
är således ingen ting mer och ingenting mindre
än just snille, en integrerande del af den oänd-
liga himlaelden; och om de, som först begynte
tala om smaken och, om vi så få säga, konsti-
tuera den såsom en nödvändig egenskap hos ja
konstnären, derunder tänkte sig nigot annat,
något af snillet oberoende cch bredvid det be-lr
ståndande, så bedrogo de sig. Det nya slägtet,
mouvementet, i snillets republik, tog åtmin-t
stone saken så, som bade de gamle velat göraje
meken till en död rhetorika; till en motsatsv
not snillet, åtminstone till en sourdine deri;!t
eh deraf uppkom det bhånfulla sätt, hvarpåjt
maken utdömdes. På ett ord beror ofta allt;s
edan man lärt sig att skratta åt ordet, skrat-f
ade man åt saken; och den egenskap vi förut!ä
eskrifvit hos målaren, den verkliga afdelningh
f snillet, som ensam kan göra rågot helt och!ä
-— mV