AIUVSLUI ICRL UVIVLILIRA UTLLIa SK JYu: 4AUUU TLA
vi icke här, om Ibrahim, efter sin seger.
gjort halt vid Eufrat. Man berättar att han
framrycker segrande, att han i en dagorder,
affattad i Napoleontisk anda, förkunnat att han
efter sju rastedagar, dem han ville förunna
sina trupper, skulle ställa marchen på Koniah.
Månne han redan är i Koniah? Man känner
det icke; osäkerheten, ovissheten om hvad som
föregår, är också en af denna regerings olyckor.
Att Turkiet icke mera kan lefva, att det icke
mera utan främmande skydd och intervention
kan motstå den ringaste stöt, visar sig allt
mera uppenbart. Biir detta skydd ett Ryskt,
eller ett Engelskt-Fransyskt? I detta alternatif
ligga frön till ett krig. Om jag icke anklagar
Ryssland, så kan jag måhända vänta, att mina
läsare så mycket snarare tro mig. Det är
min öfvertygelse, att Ryssland i detta ögon-
blick alldeles icke har brådtom. Det har i den
Turkiska frågan händelsernas gång, liksom ström-
sättningen i kanalen och nordanvindarne för
sig, hvilka på tre dagar kunna föra dess linie-
skepp och soldater till Konstantinopel. Ryss-
land kan utan olägenhet vänta; ty här sker
ingenting, ingenting kommer till stånd, allt
upplöser sig tvertom mer och mer med hvarje
dag. Tiden beröfvar denna makt således in-
genting. Hr Romanzoff, en af de skickligaste
utrikesministrar, som Ryssland någonsin ägt,
sade i Tilsit till Napoleon, då fråga var om
Turkiska rikets delning: Låtom oss i dag taga,
hvad vi framdeles blifva nödsakade lägga oss
till såsom arf. Ryssland brådskar således icke;
det kan vänta; det föredragar till och med
att vänta; men det kan och vill göra det en-
dast med det vilkor, att väntan icke sviker
dess förhoppningar, att arfvet icke faller i an-
dra händer, och att den presumtive arfvingen
icke går miste om hvad han kallar sin rätt.
Ryssland vill, liksom vi, i detta ögonblick Os-
manniska rikets upprätthållande; men det vill
att det förblifver i sitt närvarande tillstånd af
beroende; det vill icke förlora det inflytande,
det äger i Koastantinopel; det kan icke frångå
den princip af protektorat, som ligger i för-
draget af Hunkiar Skelessi, hvilket protektorat
Rysslaad med stora kostnader och outtröttliga
bemödanden förskaffat sig i Konstantinopel.,
Hr Saint Marc Girardin delar Hr Butenieffs
åsigt, att Rysslands intresse fordrar, att det
alltid är Portens närmaste vän eller förste
fiende; ingen annan rol anstår denna makt.
Om nu Frankrike och England, vid den första
fara, som hotade Porten, antingen genom Ibra-
hims march eller genom ett uppror i Konstan-
tinopel, förhölle sig overksamma och åter öf-
verlemnade åt Ryssland, att skynda Porten till
hjelp, så hade Ryssland ännu ett anspråk mera
på detta arf, då vore Europas jemnvigt och
oafhängighet förlorad. aHvem skulle — utro-
par författaren — i denna herrliga vik, denna
stora hamn, vid dessa så sköna kullar — lik-
som genom en sällsam förutbestämmelse är det
just från norra sidan, sam Konstantinopel visar
sig med alla sina behag, i sin fullaste skönhet
— hvem skulle vid denna höga herrliga an-
blick icke känna, att naturen på detta ställe
lagt hufvudstaden för den Europeiska verlden,
förenad och centraliserad under en och samme
berrskare! Man må ej tro, att i Konstantino-
pel allt är slut, och att man ej behöfver göra
mera, än i lugn afväpna. Tvärtom äro chan-
cerne för en kollision emellan Rysslands, Frank.
rikes och Englands rivaliserande interventioner
större än någonsin. Sakernas ställning är be-
tänkligare än någonsin, ty i trots af Rysslands
iterhållsamhet och, såsom jag tror, uppriktiga
önskaa att undvika en intervention, kunna hän-
lelserna hvarje ögonblick tvinga denna makt
lertill. Emellan Turkiet och Egypten, menar
Ir Saint Marc Girardin, vore en förlikning
ätt att tillvägabringa, så vida det blott vore
råga om att göra slut på striden emellan
vänne Muselmanska stater. Men sannolikt
kulie hvar och en af de stora makterna der-
id vilja göra sina egna önskningar gällande;
en ena makten skulle sätta sig emot afträdan-
et af en provins, den andra göra invändning
mot den ena eller andra klausulen af trakta-
en. Detta skulie blifva en outtömlig källa
1 ivedrägt emellan de Europeiske diploma-s
rac. Öch om nu — frågar författaren —
en segrande Ibrahim verkställer sin hotelse
ch i fall Porten vägrar sluta fred, uppviglar
ER ee
(MA MM oe -— - AV AS je -— kg