AIUVSLUI ICRL UVIVLILIRA UTLLIa SK JYu: 4AUUU TLA vi icke här, om Ibrahim, efter sin seger. gjort halt vid Eufrat. Man berättar att han framrycker segrande, att han i en dagorder, affattad i Napoleontisk anda, förkunnat att han efter sju rastedagar, dem han ville förunna sina trupper, skulle ställa marchen på Koniah. Månne han redan är i Koniah? Man känner det icke; osäkerheten, ovissheten om hvad som föregår, är också en af denna regerings olyckor. Att Turkiet icke mera kan lefva, att det icke mera utan främmande skydd och intervention kan motstå den ringaste stöt, visar sig allt mera uppenbart. Biir detta skydd ett Ryskt, eller ett Engelskt-Fransyskt? I detta alternatif ligga frön till ett krig. Om jag icke anklagar Ryssland, så kan jag måhända vänta, att mina läsare så mycket snarare tro mig. Det är min öfvertygelse, att Ryssland i detta ögonblick alldeles icke har brådtom. Det har i den Turkiska frågan händelsernas gång, liksom strömsättningen i kanalen och nordanvindarne för sig, hvilka på tre dagar kunna föra dess linieskepp och soldater till Konstantinopel. Ryssland kan utan olägenhet vänta; ty här sker ingenting, ingenting kommer till stånd, allt upplöser sig tvertom mer och mer med hvarje dag. Tiden beröfvar denna makt således ingenting. Hr Romanzoff, en af de skickligaste utrikesministrar, som Ryssland någonsin ägt, sade i Tilsit till Napoleon, då fråga var om Turkiska rikets delning: Låtom oss i dag taga, hvad vi framdeles blifva nödsakade lägga oss till såsom arf. Ryssland brådskar således icke; det kan vänta; det föredragar till och med att vänta; men det kan och vill göra det endast med det vilkor, att väntan icke sviker dess förhoppningar, att arfvet icke faller i andra händer, och att den presumtive arfvingen icke går miste om hvad han kallar sin rätt. Ryssland vill, liksom vi, i detta ögonblick Osmanniska rikets upprätthållande; men det vill att det förblifver i sitt närvarande tillstånd af beroende; det vill icke förlora det inflytande, det äger i Koastantinopel; det kan icke frångå den princip af protektorat, som ligger i fördraget af Hunkiar Skelessi, hvilket protektorat Rysslaad med stora kostnader och outtröttliga bemödanden förskaffat sig i Konstantinopel., Hr Saint Marc Girardin delar Hr Butenieffs åsigt, att Rysslands intresse fordrar, att det alltid är Portens närmaste vän eller förste fiende; ingen annan rol anstår denna makt. Om nu Frankrike och England, vid den första fara, som hotade Porten, antingen genom Ibrahims march eller genom ett uppror i Konstantinopel, förhölle sig overksamma och åter öfverlemnade åt Ryssland, att skynda Porten till hjelp, så hade Ryssland ännu ett anspråk mera på detta arf, då vore Europas jemnvigt och oafhängighet förlorad. aHvem skulle — utropar författaren — i denna herrliga vik, denna stora hamn, vid dessa så sköna kullar — liksom genom en sällsam förutbestämmelse är det just från norra sidan, sam Konstantinopel visar sig med alla sina behag, i sin fullaste skönhet — hvem skulle vid denna höga herrliga anblick icke känna, att naturen på detta ställe lagt hufvudstaden för den Europeiska verlden, förenad och centraliserad under en och samme berrskare! Man må ej tro, att i Konstantinopel allt är slut, och att man ej behöfver göra mera, än i lugn afväpna. Tvärtom äro chancerne för en kollision emellan Rysslands, Frank. rikes och Englands rivaliserande interventioner större än någonsin. Sakernas ställning är betänkligare än någonsin, ty i trots af Rysslands iterhållsamhet och, såsom jag tror, uppriktiga önskaa att undvika en intervention, kunna hänlelserna hvarje ögonblick tvinga denna makt lertill. Emellan Turkiet och Egypten, menar Ir Saint Marc Girardin, vore en förlikning ätt att tillvägabringa, så vida det blott vore råga om att göra slut på striden emellan vänne Muselmanska stater. Men sannolikt kulie hvar och en af de stora makterna derid vilja göra sina egna önskningar gällande; en ena makten skulle sätta sig emot afträdanet af en provins, den andra göra invändning mot den ena eller andra klausulen af traktaen. Detta skulie blifva en outtömlig källa 1 ivedrägt emellan de Europeiske diploma-s rac. Öch om nu — frågar författaren — en segrande Ibrahim verkställer sin hotelse ch i fall Porten vägrar sluta fred, uppviglar ER ee (MA MM oe -— AV AS je -— kg