vid, efter tryckning med fingret, en grop qvarblif ver, kan under lifstiden, hos vattusigtige i synnerhet, förekomma. Alt blodet icke flyter ur en öppnad åder torde väl af de fleste ej anses såsom något dödstecken då man erinrar sig, huru ofta man hos verkligt lefvande ej genom repeterade åderlåtningar kan aftappa något blod. Deremot händer, att, efter vissa dödssätt, blodet befinner sig i ett så upplöst tillstånd, att det till någon del kan utrinna utur en öppnad åder på en verkligt död. Brustna och infallna ögon, (det vill säga: att ögats hornhinna, som under lifstiden varit genomskinlig och glänsande, fördunklas och får en intryckning midtuti) anser man med skäl som ett mindre osäkert tecken af en verklig död; dock händer i elakartade rötfebrar, att ögongloben öfverdrages af en smutsig och slemmig hinna, så att den liknar ett så kalladt brustet öga. Afven hos drunkrade har ögat varit öfverdraget af segt slem, och likväl hafva de blifvit återväckta till lif. Röda eller blyfärgade likfläckar kunna för likhetens skull med andra fläckar af huden, som härröra af olika orsaker, såsom utslag eller andra hudretaingar, svårligen anses för ett tillförlitligt dödstecken. De förekomma äfven efter mycket olika tidsförlopp, hos en del tidigare, hos en del åter myseket sent. Liklukten skulle väl vara ett temligen säkert tecken till en börjande förruttnelse och således äfven till en verklig död, men dels kunna icke alla göra så noga skilnad på liklukt och annan stank, till ex. den, som stundom utvecklar sig genom gäsning i den skendödes tarmkanal, dels sprider sig ofta i elakartade rötfebrar en aslik lukt eller liklukt omkring den sjuke, oaktadt han ofta kommer till hälsan igen. Förruttnelsen slutligen är, af alla de nu uppräknade dödstecknen, det enda säkra, så framt den är allmän och i fortskridande; ty den kan icke äga rum liktidigt med lifvet. Men detta säkra dödstecken inträffar på olika tider efter det skenbara aflidandet, hos många, t. ex. dem, som dö i tvinsot, mycket sent, således efter den tid, inom hvilken man vanligen plägar jorda likem. Nästan alla, som dö vintertiden, blifva kort efter sista andedraget förflyttade i kallt rum, och man anser i allmänhet, ty värr! öfverflödigt att afbida förruttnelser hos desse misshandlade anhörige eller medchristne. Tiden är dock den ende domaren öfver lif och död. Af de enklaste och tillgängligaste medel för skendödas återuppväckande, må här anföras: droppning, Begjutning eller besprängning med kallt vatten, ju kallare dess bättre, i ansigtet, på bröstet eller i bjertgropen, på ryggen o. fl. st. Kroppens gnidning med ylle, borstning med en styf klädesborste, stickning med nålar under fötterna o. fl. st. På hörseln söker man göra intryck med ropande eller blås-instrumerter, som trumpet eller simpelt horn. På lukten kan man föga eller intet verka, så länge ingen andedrägt är märkbar. Eljest användes dertill stinkspiritus, luktvatten, brärd fjäder m. m. För att söka återställa andedrägten göres omvexlaade tryckningar, än på magen och än på bröstet, men inblåsning af luft är sällan nyttig ). derlåtningar äro i allmänhet af mindre vigt, utom vid slag, och ibland skadliga. Retande lavemanger böra ock försökas. En småningom ökad ) och jemt underhållen värma, medelst varmt rum och kroppens inbäddning i varma kläder, hvarmed länge fortfares, eller tilldess tecken af förruttnelse inställa sig; ty sedan alla försök till återuppväckande af en skerndöd hafva misslyckats, bör dock icke allt hopp förloras. Det bänder stundom, att lifsyttringar och lifvet sjelfmant återkomma, blott en längre tid i varmt rum och beqvämligt läge förunnas den skendöde. De många stiftelser och inrättningar, som välgörenhet och menniskokärlek i sednare tider tillvägabragt, äro lika många minnesmärken af förädlade och högsinta tänkesätt emot medmenniskor, så väl i hänseende till deras andliga som kroppsliga behof, och ådagalägga tillika hvad man förmår åstadkomma, då man inser det ömmande behofvet. Man undandrager sig hvarken ansträngningar eller omkostnader, då menniskors frälsning och väl synes påkalla dem. Skulle då icke en Förening eller ett Sällskap, med tillhörande filial-föreningar, vara att hoppas, hvilket hade till föremål: en lugnande försäkring mot faran att blifva lefvande begrafven, eller tillintetgörande af ett ondt, som öfver all beskrifning är fasansvärdt och tillika temligen allmänt? Det blir för oss dessutom nog af lidanden och obehag att uthärda på denna sidan af grafven; men i grafven — blottade på all mensklig hjelp — önskar sig visserligen hvarje dödlig en ostörd ro. Hvilken innerlig tacksamhet, hvilka välsignelser vänta alltså den eller dem, som hos sig förena mod och verksam ifver med förslagenhet och insigter, för att bereda och försäkra, ej blott åt sina samtida, utan äfven åt alla kommande menniskoåldrar intill dess sednaste efterverld, denna säkerhet, denna ro i grafven., ) Den allmänna oseden att rulla drunknade, eller de, som nyligen ur vattnet blifvit som döde upptagna, är högst skadlig och rakt stridande mot det dermed åsyftade ändamålet — de skendödas återuppväckande. ) Ihjelfrusna inbäddas först i snö eller läggas i kallt vatten. — — RR