vid, efter tryckning med fingret, en grop qvarblif
ver, kan under lifstiden, hos vattusigtige i synner-
het, förekomma.
Alt blodet icke flyter ur en öppnad åder torde
väl af de fleste ej anses såsom något dödstecken
då man erinrar sig, huru ofta man hos verkligt
lefvande ej genom repeterade åderlåtningar kan af-
tappa något blod. Deremot händer, att, efter vis-
sa dödssätt, blodet befinner sig i ett så upplöst
tillstånd, att det till någon del kan utrinna utur
en öppnad åder på en verkligt död.
Brustna och infallna ögon, (det vill säga: att ö-
gats hornhinna, som under lifstiden varit genom-
skinlig och glänsande, fördunklas och får en intryck-
ning midtuti) anser man med skäl som ett mindre
osäkert tecken af en verklig död; dock händer i elak-
artade rötfebrar, att ögongloben öfverdrages af en
smutsig och slemmig hinna, så att den liknar ett
så kalladt brustet öga. Afven hos drunkrade har
ögat varit öfverdraget af segt slem, och likväl haf-
va de blifvit återväckta till lif.
Röda eller blyfärgade likfläckar kunna för lik-
hetens skull med andra fläckar af huden, som här-
röra af olika orsaker, såsom utslag eller andra hud-
retaingar, svårligen anses för ett tillförlitligt döds-
tecken. De förekomma äfven efter mycket olika
tidsförlopp, hos en del tidigare, hos en del åter
myseket sent.
Liklukten skulle väl vara ett temligen säkert
tecken till en börjande förruttnelse och således äf-
ven till en verklig död, men dels kunna icke alla
göra så noga skilnad på liklukt och annan stank,
till ex. den, som stundom utvecklar sig genom gäs-
ning i den skendödes tarmkanal, dels sprider sig
ofta i elakartade rötfebrar en aslik lukt eller lik-
lukt omkring den sjuke, oaktadt han ofta kommer
till hälsan igen.
Förruttnelsen slutligen är, af alla de nu uppräk-
nade dödstecknen, det enda säkra, så framt den är
allmän och i fortskridande; ty den kan icke äga
rum liktidigt med lifvet. Men detta säkra döds-
tecken inträffar på olika tider efter det skenbara
aflidandet, hos många, t. ex. dem, som dö i tvin-
sot, mycket sent, således efter den tid, inom hvil-
ken man vanligen plägar jorda likem. Nästan alla,
som dö vintertiden, blifva kort efter sista andedra-
get förflyttade i kallt rum, och man anser i allmän-
het, ty värr! öfverflödigt att afbida förruttnelser hos
desse misshandlade anhörige eller medchristne.
Tiden är dock den ende domaren öfver lif och
död.
Af de enklaste och tillgängligaste medel för sken-
dödas återuppväckande, må här anföras: droppning,
Begjutning eller besprängning med kallt vatten, ju
kallare dess bättre, i ansigtet, på bröstet eller i
bjertgropen, på ryggen o. fl. st. Kroppens gnid-
ning med ylle, borstning med en styf klädesborste,
stickning med nålar under fötterna o. fl. st. På
hörseln söker man göra intryck med ropande eller
blås-instrumerter, som trumpet eller simpelt horn.
På lukten kan man föga eller intet verka, så län-
ge ingen andedrägt är märkbar. Eljest användes
dertill stinkspiritus, luktvatten, brärd fjäder m. m.
För att söka återställa andedrägten göres omvex-
laade tryckningar, än på magen och än på bröstet,
men inblåsning af luft är sällan nyttig ). der-
låtningar äro i allmänhet af mindre vigt, utom vid
slag, och ibland skadliga. Retande lavemanger bö-
ra ock försökas. En småningom ökad ) och jemt
underhållen värma, medelst varmt rum och krop-
pens inbäddning i varma kläder, hvarmed länge
fortfares, eller tilldess tecken af förruttnelse in-
ställa sig; ty sedan alla försök till återuppväckan-
de af en skerndöd hafva misslyckats, bör dock icke
allt hopp förloras. Det bänder stundom, att lifs-
yttringar och lifvet sjelfmant återkomma, blott en
längre tid i varmt rum och beqvämligt läge för-
unnas den skendöde.
De många stiftelser och inrättningar, som välgö-
renhet och menniskokärlek i sednare tider tillvä-
gabragt, äro lika många minnesmärken af förädla-
de och högsinta tänkesätt emot medmenniskor, så
väl i hänseende till deras andliga som kroppsliga
behof, och ådagalägga tillika hvad man förmår å-
stadkomma, då man inser det ömmande behofvet.
Man undandrager sig hvarken ansträngningar eller
omkostnader, då menniskors frälsning och väl sy-
nes påkalla dem. Skulle då icke en Förening el-
ler ett Sällskap, med tillhörande filial-föreningar,
vara att hoppas, hvilket hade till föremål: en lug-
nande försäkring mot faran att blifva lefvande be-
grafven, eller tillintetgörande af ett ondt, som öf-
ver all beskrifning är fasansvärdt och tillika tem-
ligen allmänt? Det blir för oss dessutom nog af
lidanden och obehag att uthärda på denna sidan
af grafven; men i grafven — blottade på all mensk-
lig hjelp — önskar sig visserligen hvarje dödlig en
ostörd ro. Hvilken innerlig tacksamhet, hvilka
välsignelser vänta alltså den eller dem, som hos
sig förena mod och verksam ifver med förslagen-
het och insigter, för att bereda och försäkra, ej
blott åt sina samtida, utan äfven åt alla komman-
de menniskoåldrar intill dess sednaste efterverld,
denna säkerhet, denna ro i grafven.,
) Den allmänna oseden att rulla drunknade, eller
de, som nyligen ur vattnet blifvit som döde upp-
tagna, är högst skadlig och rakt stridande mot
det dermed åsyftade ändamålet — de skendödas
återuppväckande.
) Ihjelfrusna inbäddas först i snö eller läggas i
kallt vatten.
— — RR