som nu i lifstiden, i thy fall, kan lugna oss, då vi alla måste tro, att vi en gång kunna komma i samma belägenhet. Men det är likmätigt klokheten, äfven i vanliga fall, att, då någon betydlig fara är å färde, man ej tillgriper blott möjliga och sannolika medel för att afvärja den, då fullkomligt säkra och tillförlitliga erbjuda sig. I vårt förevarande fall skulle ett sådant misstag, om vi hade fritt val, ej allenast vara ett bevis på oklokhet, utan fastmer på en beklagansvärd vansinnighet; ty om vår åtgärd misslyckades blefve vi försatta i en belägenhet, som hade till påföljd ingenting mindre, än den jämmerligaste förtviflan oeh död. Afven derföre är den så nedslående, att till och med de, som äro öfvertygade om denna sanning, icke hafva nog beslutsamhet, att sätta sig i säkerhet för denna fara, i likhet med andra, hvilka äro fallne för att anse hela saken som en dikt, eller för en högst sällsynt tilldragelse. Genom deras otro eller irrlära förlamas hågen att afvända detta oväntade och upprörande slag, så väl från dem sjelfva som andra, och helt säkert hafva rätt många blifvit träffade deraf, hvilka minst kunde ana eller förutse det. Lifskraftens natur eller väsende är ännu för de upplystaste en oupplöst gåta. Menmrniskans död är en småningom skeende öfvergång från lifsverksamhet i ett bundet tillstånd, hvarest lifsgnistan ännu glimmar fördold under askan, oaktadt irtet spår af lifvet mera är märkbart. aLifvet,, säger Buffon, börjar mycket förr att slockna, än det verkeligen utglimmat. Gradvis börja vi att lefva, och dö i äfven så omärkliga gradationer som vi börjat lefva, Huru länge detta tillstånd af det icke synbara lifvet kan vara, förmår ingen dödlig att bestämma. Men eemotsägliga exempel bevisa, att dödslika personer hafva legat, icke 48 till 72 timmar, utan 6, 8 till 42 och ändock flere hela dygn, utan ringaste lifstecken, och på sistone ändock kommit sig före, eller till lifs igen. Hvad som gör denna förvånande tilldragelse för oss ännu märkvärdigare, är, att mar på andra användt alla upptänkliga upplifningseller räddningsmedel, för att kunna upptäcka något spår af lifvet, såsom: att electrisera, galvanisera, äfvensom att sticka, skära och bränna dem och dyl. och jemväl ihållande fortsatt detta, till och med några dagar efter hvarandra. Imedlertid blefvo alla bemödanden förgäfves, och likväl följde, enmligt Hufeland ), efter dödskrampens tilländalupne period, lifsphenomenen frivilligt. Andteligen är antalet af dem, som i grifterna och grafvarna kommit åter till lif, och hvarom efterlefvande jemväl fått kännedom, så stort, att Doctor Brihier utan omsvep påstår: Att han kunde, om det vore nödigt, skrifva ett helt band om uppståndelser från de döda, som äro intygade af de berömdaste Läkare från alla länder och alla tider) ). Det är nästan ingen landsort så obetydlig, att icke något dylikt der tilldragit sig, och knapt är någon fullväxt menmniska så oerfaren, att den icke vet berätta ett eller annat fall (vidskepliga uttydningar oberäknade) som intygar och besannar detsamma. Förnämligast förtjenar den till saken hörande högst vigtiga omständigheten atttagas i öfvervägande, att man har att tacka en blott tillfällighet för alla hittills gjorda upptäckter om återuppvaknade skendöda, de må hafva blifvit räddade eller icke; och att till följe deraf, lefvandes begrafning måste hafva skett ojemnförligt oftare, än man vanligtvis föreställer sig. Alltså är den slutsatsen ingenting mindre än vågad, att vi, ty värr! härutinnan kunnma läsa förut vårt eget förestående öde. Ty, ville man ock medgifva, hvilket visserligen alla önska, att ej allenast många — ja ganska många — utan äfven de flesta menniskor hafva blifvit och blifva begrafna såsom verkligt döda; så upphör det derföre icke att vara en samning, hvilket äfren som obestridligt sant är bevisadt, att till och med icke något ringa, utan i förhållande till folkmängden, ett ganska stort antal skendöda hafva blifvit begrafna, och torde, för det tillkommande, i anseende till den lika ochristliga som oförståndiga sedvanan, ännu flera sådana blifva detsamma. Men hvilken, e!ler hvarest är den lycklige, som har att förevisa ett skyddseller fribref deremot, eller som känner något annat osvikeligt medel, som gör en lefvandes begrafning omöjlig? Ty detta allena är det, som härutinnan kan skänka oss fullkomligt lugn. Endast afbidandet af den verkliga, till hela kroppen sig utbredande, förruttnelsen befriar oss lefvande från den fasansfulla fruktan och ångsten, att, i stället för att komma på hvilans bädd efter vår synbara liflöshet, såsom de efterlemnade förmoda, blifva öfverantvardade i ett förtviflans trånga fångelse, hvarest ingen räddning är att hoppas, till dess den verkliga döden gör ett slut på det jämmerfullaste lif. Man tänke sig em person i detta beklagansvärda och obeskrifligt pinsamma läge, hvilken under sin lifstid ingen ting hört om tillvaron, eller måhända blott om möjligheten af en så förskräcklig olycka, eller om han hört något derom, dock icke trott det; man tänke sig personen af det klenare qvinliga slägtet (som dessutom oftare är utsatt för skendöden, enligt Hufeland). Man tänke sig de ännu klemare barnen, och ändteligen sig sjelf; man må nu böra till det ena eller andra könet, vara af högre eller lägre stånd, rik eller fattig, ung eller gammal — allt lika mycket. Man tänke vidare på der fullkomliga vanmakt och oförmåga att hjelpa sig sjelf efter återuppvaknandet i jordens sköte, eho det vara må, der den största kraftansträngning af en robust man icke skulle i ringaste mån kunAA Tlatarhaltunsean dhan Jam Mans LauA AL nm mm