som nu i lifstiden, i thy fall, kan lugna oss, då vi
alla måste tro, att vi en gång kunna komma i sam-
ma belägenhet. Men det är likmätigt klokheten,
äfven i vanliga fall, att, då någon betydlig fara är
å färde, man ej tillgriper blott möjliga och sanno-
lika medel för att afvärja den, då fullkomligt sä-
kra och tillförlitliga erbjuda sig. I vårt föreva-
rande fall skulle ett sådant misstag, om vi hade
fritt val, ej allenast vara ett bevis på oklokhet,
utan fastmer på en beklagansvärd vansinnighet; ty
om vår åtgärd misslyckades blefve vi försatta i en
belägenhet, som hade till påföljd ingenting min-
dre, än den jämmerligaste förtviflan oeh död. Af-
ven derföre är den så nedslående, att till och med de,
som äro öfvertygade om denna sanning, icke hafva
nog beslutsamhet, att sätta sig i säkerhet för den-
na fara, i likhet med andra, hvilka äro fallne för
att anse hela saken som en dikt, eller för en högst
sällsynt tilldragelse. Genom deras otro eller irrlä-
ra förlamas hågen att afvända detta oväntade och
upprörande slag, så väl från dem sjelfva som an-
dra, och helt säkert hafva rätt många blifvit träf-
fade deraf, hvilka minst kunde ana eller förutse
det.
Lifskraftens natur eller väsende är ännu för de
upplystaste en oupplöst gåta. Menmrniskans död är
en småningom skeende öfvergång från lifsverksam-
het i ett bundet tillstånd, hvarest lifsgnistan ännu
glimmar fördold under askan, oaktadt irtet spår
af lifvet mera är märkbart. aLifvet,, säger Buffon,
börjar mycket förr att slockna, än det verkeligen
utglimmat. Gradvis börja vi att lefva, och dö i
äfven så omärkliga gradationer som vi börjat lef-
va, Huru länge detta tillstånd af det icke syn-
bara lifvet kan vara, förmår ingen dödlig att be-
stämma. Men eemotsägliga exempel bevisa, att
dödslika personer hafva legat, icke 48 till 72 tim-
mar, utan 6, 8 till 42 och ändock flere hela dygn,
utan ringaste lifstecken, och på sistone ändock kom-
mit sig före, eller till lifs igen. Hvad som gör
denna förvånande tilldragelse för oss ännu märk-
värdigare, är, att mar på andra användt alla upp-
tänkliga upplifnings- eller räddningsmedel, för att
kunna upptäcka något spår af lifvet, såsom: att e-
lectrisera, galvanisera, äfvensom att sticka, skära
och bränna dem och dyl. och jemväl ihållande fort-
satt detta, till och med några dagar efter hvaran-
dra. Imedlertid blefvo alla bemödanden förgäfves,
och likväl följde, enmligt Hufeland ), efter döds-
krampens tilländalupne period, lifsphenomenen fri-
villigt. Andteligen är antalet af dem, som i grif-
terna och grafvarna kommit åter till lif, och hvar-
om efterlefvande jemväl fått kännedom, så stort,
att Doctor Brihier utan omsvep påstår: Att han
kunde, om det vore nödigt, skrifva ett helt band
om uppståndelser från de döda, som äro intygade
af de berömdaste Läkare från alla länder och alla
tider) ). Det är nästan ingen landsort så obetyd-
lig, att icke något dylikt der tilldragit sig, och
knapt är någon fullväxt menmniska så oerfaren, att
den icke vet berätta ett eller annat fall (vidskep-
liga uttydningar oberäknade) som intygar och be-
sannar detsamma. Förnämligast förtjenar den till
saken hörande högst vigtiga omständigheten attta-
gas i öfvervägande, att man har att tacka en blott
tillfällighet för alla hittills gjorda upptäckter om
återuppvaknade skendöda, de må hafva blifvit räd-
dade eller icke; och att till följe deraf, lefvandes
begrafning måste hafva skett ojemnförligt oftare, än
man vanligtvis föreställer sig. Alltså är den slut-
satsen ingenting mindre än vågad, att vi, ty värr!
härutinnan kunnma läsa förut vårt eget förestående
öde. Ty, ville man ock medgifva, hvilket visser-
ligen alla önska, att ej allenast många — ja gan-
ska många — utan äfven de flesta menniskor haf-
va blifvit och blifva begrafna såsom verkligt döda;
så upphör det derföre icke att vara en samning,
hvilket äfren som obestridligt sant är bevisadt, att
till och med icke något ringa, utan i förhållande
till folkmängden, ett ganska stort antal skendöda
hafva blifvit begrafna, och torde, för det tillkom-
mande, i anseende till den lika ochristliga som o-
förståndiga sedvanan, ännu flera sådana blifva det-
samma. Men hvilken, e!ler hvarest är den lyckli-
ge, som har att förevisa ett skydds- eller fribref
deremot, eller som känner något annat osvikeligt
medel, som gör en lefvandes begrafning omöjlig?
Ty detta allena är det, som härutinnan kan skän-
ka oss fullkomligt lugn. Endast afbidandet af den
verkliga, till hela kroppen sig utbredande, förrutt-
nelsen befriar oss lefvande från den fasansfulla
fruktan och ångsten, att, i stället för att komma
på hvilans bädd efter vår synbara liflöshet, såsom
de efterlemnade förmoda, blifva öfverantvardade i
ett förtviflans trånga fångelse, hvarest ingen rädd-
ning är att hoppas, till dess den verkliga döden
gör ett slut på det jämmerfullaste lif.
Man tänke sig em person i detta beklagansvär-
da och obeskrifligt pinsamma läge, hvilken under
sin lifstid ingen ting hört om tillvaron, eller må-
hända blott om möjligheten af en så förskräcklig
olycka, eller om han hört något derom, dock icke
trott det; man tänke sig personen af det klenare
qvinliga slägtet (som dessutom oftare är utsatt för
skendöden, enligt Hufeland). Man tänke sig de
ännu klemare barnen, och ändteligen sig sjelf; man
må nu böra till det ena eller andra könet, vara af
högre eller lägre stånd, rik eller fattig, ung eller
gammal — allt lika mycket. Man tänke vidare på
der fullkomliga vanmakt och oförmåga att hjelpa
sig sjelf efter återuppvaknandet i jordens sköte,
eho det vara må, der den största kraftansträngning
af en robust man icke skulle i ringaste mån kun-
AA Tlatarhaltunsean dhan Jam Mans LauA AL nm mm