ViLLlNTSWUdbk AL DHALUllillid LAURA al ELVÄRELINA UUvVv B:rg von Linde. (Forts. följ.) BOKHANDELS-BULLETIN. Uppmaning till menniskovännen: betänk rysligheten af dina likars och din egen förtida begrafning, och vidtag säkerhetsmått deremot; af en Läkare, är titeln på en liten skrift, som säljes för det låga priset af 4 sk. B:ko och hvars ionehåll förtjenar allmänt kehjertande. Man erhåller der många lärorika underrättelser om faran för skendöd, och då Författaren sjelf önskat några utdrag deraf i denna tidning, till allmänhetens tjenst, är det med nöje vi här meddela några sådana af det väsendtligaste: eDet gifves ett mellanstånd hos hvarje döende längre eller kortare, mellan den skenbara och den verkliga döden, och Professor J. G. Janke i Leipzig säger derföre: Hvar och en menniska dör då först, när hon långt förut synes hafva varit dödn. Det är just under detta hjelplösa tillstånd, och som för hvar och en menniska inträffor förr eller sednare, som misshandlingar af alla slag äga rum, och kunna anses föga bättre än mord, ofta af den rysligaste beskaffenhet; ty hur ofta händer icke, så i städer som på landet, att en menniska, som, efter allmänhetens oriktiga begrepp, anses för liflös, de-före att den ej andas eller har märkbar puls, blir under en kallare årstid utlagd naken på ett bord i ett uthus eller oeldadt rum, öfyerhöljd blott med ett lakan. Man måste rysa för denna misshandling, då man besinnar, att känsla och medyetande af denna omenskliga behandling ännu finnes qvar hos den för död ansedde, som dock endast saknar förmåga, att med minsta tecken gifya sina närmaste en välförtjent förebråelse. Men detta är dock blott inledningen till det rysligaste mord. Den stelnade, skendöda kroppen inpackas derpå i en trång likkista, och locket tillspikas tätt och starkt; kistan nedsänkes 2 å 3 alnar under jorden, och grafven fylles och tilltrampas. I detta väl tilltäppta läge qvarstadnar hvarje den minsta värme, som utvecklas af den ännu ej slocknade lifsgnistan. Småningom utvecklas alltmera jJifsvärme, hvarpå omsider uppvaknandet följer. Den scen, som nu vidtager, är ryslig att tänka på, dock inträffar den icke sällan! — Man finner en mängd sådana sorgeliga händelser antecknade, hvilka alla af en slump eller af synnerliga förhållanden kommit till medmenniskors kännedom, hvaraf man med sannolikhet synes kunna sluta, att ett mångdubbelt antal dylika händelser inträffat, som aldrig kommit till någon dödligs kunskap, helst som man i vårt kära fådernesland och i våra så kallade upplysta tider, icke vidtagit någon åtgärd för att förekomma detta det grymmaste lidande, som kan träffa en dödlig. Med temmelig sannolikhet kan man antaga, att hvar tionde menniska nedgräfves i jorden, innan den är verkeligen död, till följe af den allmänna okunnigheten om de säkra och osäkra dödstecknen. Hvilken kan väl gå i borgen för, att en menniska, som enligt vår förmodan är död, och som äfven företer de vanliga dödstecknen, verkligen är död? Vi hafva många obestridliga facta och bevis för oss, att menniskor, till utseendet döda, i grafven åter uppvaknat, och nu först, beröfvade all hjelp, måst undergå den jemmerfullaste död. Om något tvifvel ännu ägde rum, att detta vore möjligt, så skulle man visst icke anse det för underligt, att, emot en tilldragelse, som i ryslighet icke har sin like, och tillika angår alla menniskor personligen, ända intill närvarande dag inga anstalter eller åtgärder blifvit vidtagna, som, om möjligt, skulle göra det alldeles omöjligt att den kunde inträffa; men hörer och vet man nu, att sedan urminnes tider och på alla orter, hvarest menniskor någonsin hafva bott, den förskräckliga olyckan, att lefvände blifva begrafven, tilldragit sig mångfaldiga gånger, ja oftare än man gemenligen plägar föreställa sig; så är och blir det obegripligt, huru man kunnat gifva Guds afbild — menniskan — till pris åt det förskräckligaste öde, (återuppvaknandet i grafven, och en hemlig underjordisk tortur) innan man var öfvertygad om dess fullkomliga död genom det enda osvikliga dödstecknet, nemligen den allmänna, till hela kroppen spridda förruttnelsen. — Då det alltså icke är underkastadt något tvifvel, att ganska många skenbart aflidna menniskor blifvit lefvande begrafna; så är det, tyvärr! också visst, att samma grufveliga öde, det hjelplösa återuppvaknandet i grafven, äfven kan förestå oss nu lefvande, så framt man icke med allvar och eftertryck afvärjer det hiskeliga oskicket. Annu en och annan reflexion, innan jag öfvergår till hufvudföremålet för denna uppsats! I det ögonblick, då faran af skendöden med sina förskräckliga följder föresväfvar henne såsom alldeles oundviklig, är hon helt och hållen oförmt. 4 vidtaga dat rinvcacto för att förhindra