ViLLlNTSWUdbk AL DHALUllillid LAURA al ELVÄRELINA UUvVv
B:rg von Linde. (Forts. följ.)
BOKHANDELS-BULLETIN.
Uppmaning till menniskovännen: betänk rys-
ligheten af dina likars och din egen förtida
begrafning, och vidtag säkerhetsmått deremot;
af en Läkare, är titeln på en liten skrift, som
säljes för det låga priset af 4 sk. B:ko och hvars
ionehåll förtjenar allmänt kehjertande. Man
erhåller der många lärorika underrättelser om
faran för skendöd, och då Författaren sjelf ön-
skat några utdrag deraf i denna tidning, till
allmänhetens tjenst, är det med nöje vi här
meddela några sådana af det väsendtligaste:
eDet gifves ett mellanstånd hos hvarje döende
längre eller kortare, mellan den skenbara och den
verkliga döden, och Professor J. G. Janke i Leip-
zig säger derföre: Hvar och en menniska dör då
först, när hon långt förut synes hafva varit dödn.
Det är just under detta hjelplösa tillstånd, och
som för hvar och en menniska inträffor förr eller
sednare, som misshandlingar af alla slag äga rum,
och kunna anses föga bättre än mord, ofta af den
rysligaste beskaffenhet; ty hur ofta händer icke, så
i städer som på landet, att en menniska, som, ef-
ter allmänhetens oriktiga begrepp, anses för liflös,
de-före att den ej andas eller har märkbar puls,
blir under en kallare årstid utlagd naken på ett
bord i ett uthus eller oeldadt rum, öfyerhöljd blott
med ett lakan. Man måste rysa för denna miss-
handling, då man besinnar, att känsla och medye-
tande af denna omenskliga behandling ännu fin-
nes qvar hos den för död ansedde, som dock en-
dast saknar förmåga, att med minsta tecken gifya
sina närmaste en välförtjent förebråelse. Men det-
ta är dock blott inledningen till det rysligaste mord.
Den stelnade, skendöda kroppen inpackas derpå i
en trång likkista, och locket tillspikas tätt och
starkt; kistan nedsänkes 2 å 3 alnar under jorden,
och grafven fylles och tilltrampas. I detta väl
tilltäppta läge qvarstadnar hvarje den minsta vär-
me, som utvecklas af den ännu ej slocknade lifsgnis-
tan. Småningom utvecklas alltmera jJifsvärme, hvar-
på omsider uppvaknandet följer. Den scen, som nu
vidtager, är ryslig att tänka på, dock inträffar den
icke sällan! — Man finner en mängd sådana sor-
geliga händelser antecknade, hvilka alla af en
slump eller af synnerliga förhållanden kommit till
medmenniskors kännedom, hvaraf man med sanno-
likhet synes kunna sluta, att ett mångdubbelt an-
tal dylika händelser inträffat, som aldrig kommit
till någon dödligs kunskap, helst som man i vårt
kära fådernesland och i våra så kallade upplysta
tider, icke vidtagit någon åtgärd för att förekom-
ma detta det grymmaste lidande, som kan träffa
en dödlig. Med temmelig sannolikhet kan man
antaga, att hvar tionde menniska nedgräfves i jor-
den, innan den är verkeligen död, till följe af den
allmänna okunnigheten om de säkra och osäkra
dödstecknen. Hvilken kan väl gå i borgen för, att
en menniska, som enligt vår förmodan är död,
och som äfven företer de vanliga dödstecknen,
verkligen är död? Vi hafva många obestridliga
facta och bevis för oss, att menniskor, till utseen-
det döda, i grafven åter uppvaknat, och nu först,
beröfvade all hjelp, måst undergå den jemmerful-
laste död. Om något tvifvel ännu ägde rum, att
detta vore möjligt, så skulle man visst icke anse
det för underligt, att, emot en tilldragelse, som i
ryslighet icke har sin like, och tillika angår alla
menniskor personligen, ända intill närvarande dag
inga anstalter eller åtgärder blifvit vidtagna, som,
om möjligt, skulle göra det alldeles omöjligt att
den kunde inträffa; men hörer och vet man nu,
att sedan urminnes tider och på alla orter, hvar-
est menniskor någonsin hafva bott, den förskräck-
liga olyckan, att lefvände blifva begrafven, tilldra-
git sig mångfaldiga gånger, ja oftare än man ge-
menligen plägar föreställa sig; så är och blir det
obegripligt, huru man kunnat gifva Guds afbild —
menniskan — till pris åt det förskräckligaste öde,
(återuppvaknandet i grafven, och en hemlig under-
jordisk tortur) innan man var öfvertygad om dess
fullkomliga död genom det enda osvikliga döds-
tecknet, nemligen den allmänna, till hela kroppen
spridda förruttnelsen. — Då det alltså icke är un-
derkastadt något tvifvel, att ganska många sken-
bart aflidna menniskor blifvit lefvande begrafna;
så är det, tyvärr! också visst, att samma grufveli-
ga öde, det hjelplösa återuppvaknandet i grafven,
äfven kan förestå oss nu lefvande, så framt man
icke med allvar och eftertryck afvärjer det hiske-
liga oskicket. Annu en och annan reflexion, in-
nan jag öfvergår till hufvudföremålet för denna
uppsats!
I det ögonblick, då faran af skendöden med si-
na förskräckliga följder föresväfvar henne såsom
alldeles oundviklig, är hon helt och hållen oför-
mt. 4 vidtaga dat rinvcacto för att förhindra