den 24 April 1754 förekommande stadgande, att afseende ej må fästas å hvad någon för annan yppat mellan fyra ögon, ej bordt hafva ur lagförslaget uteslutits, enär grunden, hvarpå berörde stadgande hvilade, nämligen bevarande af helgden utaf ett gifvet förtroende, ej allenast syntes ovedersägligen riktig, utan äfven till heder för svenska folkets lynne, vore med detsamma så fast och outplånligt införlifvad, att densamma ovilkorligen måste bibehållas. Svea Hofrätt finner det vådligt, att, på sätt lagförslaget innehåller, den, som för delaktighet i brott redan blifvit dömd, må anses ojäfvig att vittna mot annan, som för samma gerning tilltalas. Likaledes anser Hofrätten det vara uppenbart, att den, som blifvit dömd medborgerligt förtroende förlustig, ej kan vara vittnesbår, ehuru sådant ej blifvit omnämndt i lagförslaget bland laga jäf. Götha Hofrätt anser äfven vanfrägd ovilkorligen böra upptagas bland de omständigheter, som böra utestänga från rättigheten att edeligen vittna, vare sig i civileller brottmål, hvadan Hofrätten ej eller kan godkänna, att vanfrägdade personer skulle i brottmål få höras såsom vittnen och det åt domaren öfverlemnas, att, utan hinder af den aflagde vittneseden, bedöma verkan af sådana vittnesmål. Af samma tanka är Hofrättsrådet Berg von Linde. (Forts. följ.)