den 24 April 1754 förekommande stadgande,
att afseende ej må fästas å hvad någon för an-
nan yppat mellan fyra ögon, ej bordt hafva ur
lagförslaget uteslutits, enär grunden, hvarpå be-
rörde stadgande hvilade, nämligen bevarande
af helgden utaf ett gifvet förtroende, ej alle-
nast syntes ovedersägligen riktig, utan äfven
till heder för svenska folkets lynne, vore med
detsamma så fast och outplånligt införlifvad,
att densamma ovilkorligen måste bibehållas.
Svea Hofrätt finner det vådligt, att, på sätt
lagförslaget innehåller, den, som för delaktighet
i brott redan blifvit dömd, må anses ojäfvig att
vittna mot annan, som för samma gerning till-
talas. Likaledes anser Hofrätten det vara up-
penbart, att den, som blifvit dömd medborger-
ligt förtroende förlustig, ej kan vara vittnes-
bår, ehuru sådant ej blifvit omnämndt i lag-
förslaget bland laga jäf. Götha Hofrätt anser
äfven vanfrägd ovilkorligen böra upptagas bland
de omständigheter, som böra utestänga från
rättigheten att edeligen vittna, vare sig i civil-
eller brottmål, hvadan Hofrätten ej eller kan
godkänna, att vanfrägdade personer skulle i
brottmål få höras såsom vittnen och det åt
domaren öfverlemnas, att, utan hinder af den
aflagde vittneseden, bedöma verkan af sådana
vittnesmål. Af samma tanka är Hofrättsrådet
Berg von Linde. (Forts. följ.)