föreslagna sätt, som lagsuftanvde myndigheten inowm Swrtinget icke har behörig jemvigt. Det upphöjda och patriotiska töreinalet för bida statsinakternas bemödanden är, att befästa samhällsorduingen. På samma sätt som na1o nen; representauter kunna kontrollera regeringens haniiingssätt, bör det Kongl. prerogalivet kunna beskydda nationen mot hvarje ingrepp. aDenna ömsesidiga garanti är oluliständig, så länge regeringen 1cse är i besittning ai veto.n cil. M. uppfattade de betänkligheter, som 1814 lago till gruud för denna iuskränkning: de voro naturliga hos ett från enväldet nyhgen befriadt folk. Eit fjerdedels sekeis broderligz förening med Norge bör hafva utrotat dessa betänkligheter., Det som för 235 år sedan, under vapengny och stiridiga åsigter, ansågs nödigt såsom ett medel för förtroende och enighet, kan blifva vådligt, då det utsträckes till alla tider och omständigheter. Det nu varande Norge, lyckligt genom goda finanser, genom en blomstrande handel, en tilltagande sjöfart, som snart skall utsträeka sina förbindelser till de allägsnaste kuster, sjelfständigt och förenadt med ett folk, som icke kan eller bör önska annat än Norges fortfarande välgång, behöfver, för att befästa detta välstand, endast en till priacipen riktig och i tillämpningen lätt, jemnare fördelning af statsmakternas myndighet., Det är den fasta öfvertygelsen om nödvändigheten af denna fördelning, som förmår H. M. att ater förnya detta grundlagsförslag. Denna öfvertygelse har icke sitt ursprung hvarken frå ärelystnad eller från önskan att utvidga den Kongl. myndigheten.x H. M. förklarar det på det högtidligaste; det är blott efter det mognaste öfvervägande, och efter att hafva bönfallit hos försynen em dess upplysande bistånd, som H. M. af omsorg för det Norska folkets lugn och sjelfständighet, för befästandet af dess välstånd, för att trygga föreningen och bevara den för politiska skakningar, det är i landtmannens, den arbetande och industriella klassens intresse, och för att hvarje invånare må njuta frukten af den invärtes freden, samt ändtligen, för att kunna till efterkommande fortplanta de institutioner, som upprätthålla samhällsbyggnadea och trygga ett redligt folks framtid, som H. M. föreslagit och nu åter föreslår Stortinget att antaga de till förbättring i grundlagen syftande nådigste propositioner., Då konventionen i Moss den 14 Augusti 41814 afslutades, var H. M. redan i Sverige i besittning af det absoluta veto. Konventionen stadgade, att blott de förändringar skulle finna rum, sem voro nödvändiga för båda rikenas förening. Betraktelser, hemtade från denna tids händelser och åsigter, fordrade, att H. M., för att ordna detta ärende, afvaktade en tidpunkt, då begreppen med sans och lugn kunde väatas utveckiade., aDe skrifvelser, H. M. tid efter annan låtit förelägga Stortingen, angående förändringar i rikets grundlagar, och isynnerhet de som angå veto, innehålla på erfarenhet stödda bevek2lsegrunder och betraktelser.n a Nästkommande Storting skall, med grundlig lagstiftningskunskap och till nationens bästa, öfverväga detta förslag. H. M. betviflar icke, att denna församling, erinrande sig de olyckor, som i ett halft århunirade hvilat tungt på menskligheten, ju skall använda alla sina bemödanden, för att föreviga Norges namn och sjelfständighet., aLedd af dessa betraktelser förelägger H. M., på det i grundlagens 442 föreskrifna sätt, det nu församlade 9:de lagtima Storting, näragde, nådigste proposition om förändring i srunilagens 47, 78, 79, 80 och 81 GS, för att hehandlas och afgöras på nästkommande lagtima Storting. H. M:s höga ålder lemnar honom icke hopp om att kunna öppna nästkommande lagtima Stortings förhandlingar; men hans herskande tanka dröjer vid de tvänne förenade rikenas framtid och öde. I det H. M. tager ett faierligt afsked från Stortinget, uppfyller han en helig pligt, då han underrättar det om de angelägenheter, H. M. anser gagneliga för Norges inre fred och dess politiska sjeifständighet., mm mo ns————————EEEE — Statstidaingen innehöll i går afton ingen . JG oo a RR Rn