föreslagna sätt, som lagsuftanvde myndigheten
inowm Swrtinget icke har behörig jemvigt.
Det upphöjda och patriotiska töreinalet för
bida statsinakternas bemödanden är, att befästa
samhällsorduingen. På samma sätt som na1o
nen; representauter kunna kontrollera regerin-
gens haniiingssätt, bör det Kongl. prerogalivet
kunna beskydda nationen mot hvarje ingrepp.
aDenna ömsesidiga garanti är oluliständig, så
länge regeringen 1cse är i besittning ai veto.n
cil. M. uppfattade de betänkligheter, som
1814 lago till gruud för denna iuskränkning:
de voro naturliga hos ett från enväldet nyh-
gen befriadt folk. Eit fjerdedels sekeis bro-
derligz förening med Norge bör hafva utrotat
dessa betänkligheter.,
Det som för 235 år sedan, under vapengny
och stiridiga åsigter, ansågs nödigt såsom ett
medel för förtroende och enighet, kan blifva
vådligt, då det utsträckes till alla tider och
omständigheter.
Det nu varande Norge, lyckligt genom goda
finanser, genom en blomstrande handel, en till-
tagande sjöfart, som snart skall utsträeka sina
förbindelser till de allägsnaste kuster, sjelfstän-
digt och förenadt med ett folk, som icke kan
eller bör önska annat än Norges fortfarande
välgång, behöfver, för att befästa detta välstand,
endast en till priacipen riktig och i tillämp-
ningen lätt, jemnare fördelning af statsmak-
ternas myndighet.,
Det är den fasta öfvertygelsen om nödvän-
digheten af denna fördelning, som förmår H.
M. att ater förnya detta grundlagsförslag. Denna
öfvertygelse har icke sitt ursprung hvarken
frå ärelystnad eller från önskan att utvidga
den Kongl. myndigheten.x
H. M. förklarar det på det högtidligaste; det
är blott efter det mognaste öfvervägande, och
efter att hafva bönfallit hos försynen em dess
upplysande bistånd, som H. M. af omsorg för det
Norska folkets lugn och sjelfständighet, för be-
fästandet af dess välstånd, för att trygga före-
ningen och bevara den för politiska skakningar,
det är i landtmannens, den arbetande och in-
dustriella klassens intresse, och för att hvarje
invånare må njuta frukten af den invärtes fre-
den, samt ändtligen, för att kunna till efter-
kommande fortplanta de institutioner, som upp-
rätthålla samhällsbyggnadea och trygga ett red-
ligt folks framtid, som H. M. föreslagit och nu
åter föreslår Stortinget att antaga de till för-
bättring i grundlagen syftande nådigste propo-
sitioner.,
Då konventionen i Moss den 14 Augusti
41814 afslutades, var H. M. redan i Sverige i
besittning af det absoluta veto. Konventionen
stadgade, att blott de förändringar skulle finna
rum, sem voro nödvändiga för båda rikenas
förening. Betraktelser, hemtade från denna
tids händelser och åsigter, fordrade, att H. M.,
för att ordna detta ärende, afvaktade en tid-
punkt, då begreppen med sans och lugn kun-
de väatas utveckiade.,
aDe skrifvelser, H. M. tid efter annan låtit
förelägga Stortingen, angående förändringar i
rikets grundlagar, och isynnerhet de som angå
veto, innehålla på erfarenhet stödda bevek2lse-
grunder och betraktelser.n
a Nästkommande Storting skall, med grundlig
lagstiftningskunskap och till nationens bästa, öf-
verväga detta förslag. H. M. betviflar icke,
att denna församling, erinrande sig de olyckor,
som i ett halft århunirade hvilat tungt på
menskligheten, ju skall använda alla sina be-
mödanden, för att föreviga Norges namn och
sjelfständighet.,
aLedd af dessa betraktelser förelägger H. M.,
på det i grundlagens 442 föreskrifna sätt,
det nu församlade 9:de lagtima Storting, när-
agde, nådigste proposition om förändring i
srunilagens 47, 78, 79, 80 och 81 GS, för
att hehandlas och afgöras på nästkommande
lagtima Storting.
H. M:s höga ålder lemnar honom icke hopp
om att kunna öppna nästkommande lagtima
Stortings förhandlingar; men hans herskande
tanka dröjer vid de tvänne förenade rikenas
framtid och öde. I det H. M. tager ett fa-
ierligt afsked från Stortinget, uppfyller han en
helig pligt, då han underrättar det om de an-
gelägenheter, H. M. anser gagneliga för Norges
inre fred och dess politiska sjeifständighet.,
mm mo ns————————EEEE
— Statstidaingen innehöll i går afton ingen .
JG oo a RR Rn