och utförlig planläggning icae är Teguoers sak;
att han således hvarken är dramatisk eller e-
pisk skall i det sednare ordets fordna och e-
gentliga bemärkelse, men att lyriken är det
tälit, der han skördar sina lagrar och der de
tör honom växt till evig grönska och oförgäng-
ig fägring. Nästan alla äfventyren, den egent-
liga historien i skaldeqvädet, är sagans; hvad.
Tegner sjelf i detta fall tillagt, är kanske icke
det lyckligaste, åtmiastone icke det mest nor-
diska och med styckets öfriga karakter sam-
mansmältande. Den nyare handen röjes deri;
man ser, att de tillhöra en belt annan bild-
vingsperiod, man skulle kunna tillägga: ett mil-
dare lynne, ett annat ständ än krigarens. Det
torde vara istressant att höra huru, förf. sjelt
ansett denna stridighet, och hvad åsigt han
följt vid behandlingen af både hjeltens karakter
och sjelfva sagans. Vi låna derföre nedanstå-
ende utdrag ur det ofvannämnda brefvet. Se-
dan skalden förklarat, att han i Fritbiof velat
teckna, miadre individen än tidehvarfvet, sä-
ger han:
aI sagan förekommer mycket storartadt och
heroiskt, som gäller för alla tider och derföre
både kunde och borde bibehållas; men der-
jemte ett och annat rått, vildsint, barbariskt,
som antingen borde helt och hållet afsöndras,
eller åtminstone mildras. Tilt en viss grad
blef derföre nödvändigt att modernisera; men
svårigheten var här att finna det rätta lagom.
På ena sidan borde dikten ej alltför mycket
stöta emot våra finare seder och mildare tän-
kesätt; men på den andra borde ej heller det
nationella, lefnadsfriska, natursanna uppoffras.
En kall vinterluft, en frisk nordanvind kunde
och borde blåsa genom dikten; ty detta hör
till lynnet både af Nordens klimat och karak-
ter, dock icke så att qvicksilfret fröse och al-
la bjertats ömmare rörelser vore uteslutna.
Det är egentligen i hållningen af Fritbiofs
karakter, som jag sökt upplösa detta problem.
Det ädla, högsinta, modiga, som är grusddraget
för all heroism, borde naturligtvis ej saknas
deri, och elementerna dertill förefiznas både i
denna och minga andra sagor. Men jemte
denna allmänna heroism, har jag sökt att i
Fvithiofs karakter nedlägga något individuelt
Nordiskt, det lefnadsfriska, trotsiga, öfvermodi-
ga, som bör, eller åtminstone fordom hörde till
nationallynnet. — Ingeborg säger om Frithiof
(pag. 66)
Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull!
Han sätter spetsen af sitt goda svard
På Nernans bröst, och säger: du skall vika!
Dessa rader innebära nyckeln till Frithiofs
karakter, och egentligen till hela poemet. Af-
ven den milde, fridsälle, vänsälle, gamle Kung
Ring förnekar ej denna nationella egenhet, åt-
minstone i sitt dödssätt; och af detia skäl har
jag låtit honom uwrista sig med geirsodd,, vis-
serligen en barbarisk plägsed, men dock karak-
teristisk för tiden och folklynret.
Mano har förebrått mig (som det vill synas
mig utan skäl), att hafva gifvit kärleken mel-
ian Frithiof och Ingeborg (t. ex. i Alskedet),
en allt för sentimental och modern karaktez.
I detta afseende bör jag anmärka, att vördna
den för qvinnan var, från urminnes tider, och
långt före Christendomens införande, nationel
hos de Germaniska folkslagen. Derföre var
också den lättsinniga, blott och bart sinliga
åsigten af kärleken, som var gängse äfven hos
de mest biliade antike folken, främmande för
Norden. Sagor och tradition äro fulla af be-
rättelser om den mest romantiska kärlek och
trobet i Norden, långt innan chevaleriet gjorde
qvinnan till mannens afgud i söder. Förhål-
landet mellan Frithiof och Ingeborg synes mig
alltså hvila på tillräcklig bistorisk grund, om
icke personligen, dock i tidens seder och tän-
kesätt. Den grannlagenhet, hvarmed Ingeborg
vägrade att åtfölja sin älskare, och heidre upp-
offrade sin böjelse, än undandrog sig sin brors och
giftomans välde, synes mig tillräckligen moti-
verad i den bättre qvinnans natur, som i alla
tider måste bli sig lika.n
Att se Tegner tecknad af Franzcn, är att se
Michel Angelo målad af Correggio. Vi torde
knappt behöfva försäkra, att teckningen är värd
både originalet och målaren, enkel, anspråksfri
såsom de båda, men med så mycket af bådas
snille och skaldelynne deri inlagdt, som den