och utförlig planläggning icae är Teguoers sak; att han således hvarken är dramatisk eller episk skall i det sednare ordets fordna och egentliga bemärkelse, men att lyriken är det tälit, der han skördar sina lagrar och der de tör honom växt till evig grönska och oförgängig fägring. Nästan alla äfventyren, den egentliga historien i skaldeqvädet, är sagans; hvad. Tegner sjelf i detta fall tillagt, är kanske icke det lyckligaste, åtmiastone icke det mest nordiska och med styckets öfriga karakter sammansmältande. Den nyare handen röjes deri; man ser, att de tillhöra en belt annan bildvingsperiod, man skulle kunna tillägga: ett mildare lynne, ett annat ständ än krigarens. Det torde vara istressant att höra huru, förf. sjelt ansett denna stridighet, och hvad åsigt han följt vid behandlingen af både hjeltens karakter och sjelfva sagans. Vi låna derföre nedanstående utdrag ur det ofvannämnda brefvet. Sedan skalden förklarat, att han i Fritbiof velat teckna, miadre individen än tidehvarfvet, säger han: aI sagan förekommer mycket storartadt och heroiskt, som gäller för alla tider och derföre både kunde och borde bibehållas; men derjemte ett och annat rått, vildsint, barbariskt, som antingen borde helt och hållet afsöndras, eller åtminstone mildras. Tilt en viss grad blef derföre nödvändigt att modernisera; men svårigheten var här att finna det rätta lagom. På ena sidan borde dikten ej alltför mycket stöta emot våra finare seder och mildare tänkesätt; men på den andra borde ej heller det nationella, lefnadsfriska, natursanna uppoffras. En kall vinterluft, en frisk nordanvind kunde och borde blåsa genom dikten; ty detta hör till lynnet både af Nordens klimat och karakter, dock icke så att qvicksilfret fröse och alla bjertats ömmare rörelser vore uteslutna. Det är egentligen i hållningen af Fritbiofs karakter, som jag sökt upplösa detta problem. Det ädla, högsinta, modiga, som är grusddraget för all heroism, borde naturligtvis ej saknas deri, och elementerna dertill förefiznas både i denna och minga andra sagor. Men jemte denna allmänna heroism, har jag sökt att i Fvithiofs karakter nedlägga något individuelt Nordiskt, det lefnadsfriska, trotsiga, öfvermodiga, som bör, eller åtminstone fordom hörde till nationallynnet. — Ingeborg säger om Frithiof (pag. 66) Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull! Han sätter spetsen af sitt goda svard På Nernans bröst, och säger: du skall vika! Dessa rader innebära nyckeln till Frithiofs karakter, och egentligen till hela poemet. Afven den milde, fridsälle, vänsälle, gamle Kung Ring förnekar ej denna nationella egenhet, åtminstone i sitt dödssätt; och af detia skäl har jag låtit honom uwrista sig med geirsodd,, visserligen en barbarisk plägsed, men dock karakteristisk för tiden och folklynret. Mano har förebrått mig (som det vill synas mig utan skäl), att hafva gifvit kärleken melian Frithiof och Ingeborg (t. ex. i Alskedet), en allt för sentimental och modern karaktez. I detta afseende bör jag anmärka, att vördna den för qvinnan var, från urminnes tider, och långt före Christendomens införande, nationel hos de Germaniska folkslagen. Derföre var också den lättsinniga, blott och bart sinliga åsigten af kärleken, som var gängse äfven hos de mest biliade antike folken, främmande för Norden. Sagor och tradition äro fulla af berättelser om den mest romantiska kärlek och trobet i Norden, långt innan chevaleriet gjorde qvinnan till mannens afgud i söder. Förhållandet mellan Frithiof och Ingeborg synes mig alltså hvila på tillräcklig bistorisk grund, om icke personligen, dock i tidens seder och tänkesätt. Den grannlagenhet, hvarmed Ingeborg vägrade att åtfölja sin älskare, och heidre uppoffrade sin böjelse, än undandrog sig sin brors och giftomans välde, synes mig tillräckligen motiverad i den bättre qvinnans natur, som i alla tider måste bli sig lika.n Att se Tegner tecknad af Franzcn, är att se Michel Angelo målad af Correggio. Vi torde knappt behöfva försäkra, att teckningen är värd både originalet och målaren, enkel, anspråksfri såsom de båda, men med så mycket af bådas snille och skaldelynne deri inlagdt, som den