AR AT MR AVE MA RRAA NN VV AA MA VARA RR sätta in ett nytt hjul, förändra armarne på en häfsting, förstärka en del och göra en annan litet klenare, och wid bvarje sådan förbättring säga till sig sjelf: avisserligen är denna nya del starkare eller klenare, längre eller kortare än den gamla; men med allt detta lemnar machinen ändock samma resultat som förut; den var en hackelsemachin och förblifver det äfven. Huruvida den såsom sidan blir sämre eller bättre, beror ej ensamt af de nygjorda delarnes fullkomlighet, utan äfven af möjligheten för det gamla och nya att draga jemt med hvarandra; har en brist blifvit förbisedd eller ilättsinnigt uppskattad, så är ej sällan ensamt derigenom machinens förstöring oundvikligen beredd. I bästa fall har man dock aldrig vunnit mer, än att machinen ger hackelse som förut; mer eller mindre, måhända och längre eller kortare hackelse, men ändock alitid hackelse. Så som här i en bild från den materiella verlden är framstäldt, kan man ock, inom den moraliska, bygga institutioner utan anda och lif i det hela, ehuru mycket cirklade, polerade och konstiga i den yttre formen och detaljerna. Och detta torde vara nog sagdt, för att erinra, att den method, förf. af ifrågavarande skrift föreslår, väl är förmånlig för att gifva antaglighet åt hvarje del, betraktad för sig, men visst icke medför någon säkerhet för det hela. Nya resultater, nya effekter fordra nya konstruktioner, machiner bygda på, som man säger, nya idter, och detta är till och med oftast nödigt, om man ock endast vill vinna en förökning eller förädling i den gamla effekten. Men vi lemna methoden, och öfvergå till bedömande af sjelfva saken. Vi vilja dervid först taga i den tyngsta ändan, först beskåda de största bristerna, på det att hvad vi ändock slutligen nödgas lemna ovidrördt, må höra till de mindre. Förf. har bibehållit den gamla representationsmachinens hufvudform, ståndsindelningen. Att Svenska folkets omud stöta tillsammans splittrade i 4, eller efter förf:s önskan, i 5 stånd, har icke synts honom böra till de stora och öfvervägande bristerna. Hvad är det då, som gjort vår svenska representation under alla och mycket olikalstatsskick, liksom än i dag, oduzlig? Förmodligen svaras: saknaden af den lilla, nu af författaren föreslagna reformen, fördelningen på två kamrar i stället för fyra. Men hvad är det då, som gjort äfven denna lilla, för till och med ett barn begripliga reform allt hittills omöjlig? Ståndshögfärden, ståndsafunden; svenska historien är full af bevis derpå. Hvarföre låter förf!. förstå, att han skulle önska allmänna val, men räds att de ej kunna genomrifvas; hvarföre antar han verkställbarheten af en så radikal förändring, som afskaffandet af Kongl. enväldet öfver den vigtigaste delen af lagstiftningen, och många andra genomgripande reformer, men vågar icke anse ståndsvalens afskaffande möjligt? Utan tvifvel derföre att han anser ståndsfördomarne såsom ett större och oöfvervinnerligare hinder, än det största af alla eljest hittills kända, afundsjukan om det Kongl. prerogativet. Förr skall en kung, menar förf., uppgifva detta största af alla konstitutionella regenters prerogativer, enväldet öfver hela den ekonomiska lagstiftningen, än ståndsfördomen låter öfvertala sig att tillstoppa källan för den verldskända svenska afunden, ståndsfördelningen inom svenska representationen. Förf. räsonnerar verkligen som en kung; så länge nemligen ståndsafunden är sufflör vid våra riksdagar, så länge man förenar folkets kraft på det sätt, att den splittras i 4 — 3 delar, mellan hvilka en bestämd repulsionskraft herrskar, så länge behöfs ingen beskrifven lag på kungens envälde öfver lagstiftningen. — Men detta bålstora binder, som, för att nyttja ett expressivt talesätt, i sekler avräkt sig på tvärenc för äfven den lilla och lätt verkställda förbättringen att till besparing af tiden, af folkets pengar och tålamod, församla sig på ett eller två rum, der man ändock inom hvar sin afplankning kunnat förskansa sig mot en allt för nära beröring med mot-stånden, eller som de ironice kallas, medstånden; månne detta hinder icke brukat ,vräka sig på tverena äfven för andra nödiga förbättringar i landets politiska eller borgerliga lagstiftniog? Frågan är så otaligt många gånger bejakad af bistorien, att den nästan falierv in i det enfaldizsa: vi hän