AR AT MR AVE MA RRAA NN VV AA MA VARA RR
sätta in ett nytt hjul, förändra armarne på en
häfsting, förstärka en del och göra en an-
nan litet klenare, och wid bvarje sådan
förbättring säga till sig sjelf: avisserligen är
denna nya del starkare eller klenare, längre el-
ler kortare än den gamla; men med allt detta
lemnar machinen ändock samma resultat som
förut; den var en hackelsemachin och förblif-
ver det äfven. Huruvida den såsom sidan blir
sämre eller bättre, beror ej ensamt af de ny-
gjorda delarnes fullkomlighet, utan äfven af
möjligheten för det gamla och nya att draga
jemt med hvarandra; har en brist blifvit för-
bisedd eller ilättsinnigt uppskattad, så är ej säl-
lan ensamt derigenom machinens förstöring o-
undvikligen beredd. I bästa fall har man dock
aldrig vunnit mer, än att machinen ger hac-
kelse som förut; mer eller mindre, måhända
och längre eller kortare hackelse, men ändock
alitid hackelse. Så som här i en bild från den
materiella verlden är framstäldt, kan man ock,
inom den moraliska, bygga institutioner utan
anda och lif i det hela, ehuru mycket cirkla-
de, polerade och konstiga i den yttre formen
och detaljerna. Och detta torde vara nog sagdt,
för att erinra, att den method, förf. af ifråga-
varande skrift föreslår, väl är förmånlig för att
gifva antaglighet åt hvarje del, betraktad för
sig, men visst icke medför någon säkerhet för
det hela. Nya resultater, nya effekter fordra
nya konstruktioner, machiner bygda på, som
man säger, nya idter, och detta är till och
med oftast nödigt, om man ock endast vill vin-
na en förökning eller förädling i den gamla ef-
fekten.
Men vi lemna methoden, och öfvergå till be-
dömande af sjelfva saken. Vi vilja dervid först
taga i den tyngsta ändan, först beskåda de
största bristerna, på det att hvad vi ändock
slutligen nödgas lemna ovidrördt, må höra till
de mindre.
Förf. har bibehållit den gamla representa-
tionsmachinens hufvudform, ståndsindelningen.
Att Svenska folkets omud stöta tillsammans
splittrade i 4, eller efter förf:s önskan, i 5
stånd, har icke synts honom böra till de stora
och öfvervägande bristerna. Hvad är det då,
som gjort vår svenska representation under alla
och mycket olikalstatsskick, liksom än i dag, oduz-
lig? Förmodligen svaras: saknaden af den lilla, nu
af författaren föreslagna reformen, fördelningen
på två kamrar i stället för fyra. Men hvad är
det då, som gjort äfven denna lilla, för till
och med ett barn begripliga reform allt hit-
tills omöjlig? Ståndshögfärden, ståndsafunden;
svenska historien är full af bevis derpå. Hvar-
före låter förf!. förstå, att han skulle önska all-
männa val, men räds att de ej kunna genom-
rifvas; hvarföre antar han verkställbarheten af
en så radikal förändring, som afskaffandet af
Kongl. enväldet öfver den vigtigaste delen af
lagstiftningen, och många andra genomgripande
reformer, men vågar icke anse ståndsvalens af-
skaffande möjligt? Utan tvifvel derföre att han
anser ståndsfördomarne såsom ett större och o-
öfvervinnerligare hinder, än det största af alla
eljest hittills kända, afundsjukan om det Kongl.
prerogativet. Förr skall en kung, menar förf.,
uppgifva detta största af alla konstitutionella
regenters prerogativer, enväldet öfver hela den
ekonomiska lagstiftningen, än ståndsfördomen
låter öfvertala sig att tillstoppa källan för den
verldskända svenska afunden, ståndsfördelningen
inom svenska representationen. Förf. räsonne-
rar verkligen som en kung; så länge nemligen
ståndsafunden är sufflör vid våra riksdagar, så
länge man förenar folkets kraft på det sätt, att
den splittras i 4 — 3 delar, mellan hvilka en
bestämd repulsionskraft herrskar, så länge be-
höfs ingen beskrifven lag på kungens envälde
öfver lagstiftningen. — Men detta bålstora bin-
der, som, för att nyttja ett expressivt talesätt,
i sekler avräkt sig på tvärenc för äfven den
lilla och lätt verkställda förbättringen att till
besparing af tiden, af folkets pengar och
tålamod, församla sig på ett eller två rum,
der man ändock inom hvar sin afplankning
kunnat förskansa sig mot en allt för nära
beröring med mot-stånden, eller som de
ironice kallas, medstånden; månne detta hin-
der icke brukat ,vräka sig på tverena äfven
för andra nödiga förbättringar i landets politi-
ska eller borgerliga lagstiftniog? Frågan är så
otaligt många gånger bejakad af bistorien, att
den nästan falierv in i det enfaldizsa: vi hän-