med förbailandet, uppgifae. Atskilligt återstår änau att i detta ämne anmärka, helst det vid närmare eftersinnande måste befinnas af den aldrastörsta vigt, att de personer, som stå i spetsen för landets styrelse, äro sitt ansvarsfulla kall vuxne. Eiler hvartill tjena de klingande fraserna, äfven inom de rättroendes läger, om staten såsom en organisma, om samhället såsom plantskolan för all ideel utvecklinga o. s. v., i fall man på de högre och högsta platserna endast finner representanter af det mekaniska i samfundsförhållandet. Föga låter det nämligen tänka sig, att detta högre, ideella, i statens väsende framkommer till lif och mognad under så ogynnsamma yttre förhållanden, att blott de yttre formerna fortgå i sin mekaniska rörelse, utan att genomträngas af den sanna bildningens lifvande anda. Och denna sanna bildning, denna högre upplysning, som utgör nutidens på en gång prydnad och företräde, kan ej på annat sätt vinnas, än genom intellektuella ansträngningar, såsom den grundval, hvarpå praktisk verksamhet skall fotas! På chefsplatsen är ej rätta tiden att sluta sig inne i studerkammaren, om ock niågon gång, bland undantagen, lusten dertill skulle inställa sig. Så lärer verkligen varit fallet med en af Sveriges ypperste praktiske män — han, som inom några tiotal af år uppsteg ur den lägre klassen till de högsta förtroenden, och hvars naturanlag berättigade honom till företrädet. — I besittning af rådstaburetten skall han ofta hafva användt nätterna för studier, och oförställdt beklagat den förvända ordning, i hvilken hans lefnadsöden bragt hans verksamhet. Också måste han snart återgälda sin skuld — med lifvet. Men till denna grad afsamvetsgrannhet kommer ej mängden af de högstbetrodde, hvilka i sin oskuld ej ens förnimma sin egen okunighet. Grefve-sonen, brådmogen redan i barndomen, föres snart, genom ungdomens ridderliga lekar, in på ärans svindlande höjder. Vinden blåser så skarpt i seglen, befordringarne löpa så rastlöst, att han väl minst kan, med någon grad af egenkärlekx, förmoda sin förtjenst väga mindre, än belöningen. Sådant må ingen förtänka den framskjutna. Dessutom kommer här en vigtig omständighet i betraktande. För att inse svårigbeterna vid ett högre embetes åligganden, måste man gradvis hafva gjort sig reda för de underordnade befaltningarnes pligter. Sådant kan åter endast inträffa för den, som af egen erfarenhet inhemtat tjenstemannens skyldigheter i olika grader af befattningar. Ej kan, med något sken af rimlighet, fordras, att t. ex. militärpersonen upphöjd på en landshöfdingeplats, hofvets tjensteman förflyttad på presidentstolen, eller från lifgardet till häst på statsrådstaburetten, skola, 1 ögonblicket af sin befordran, erhålla den skicklighet, som erfordras för embete af så vidtomfattande och ansvarsfull beskaffenhet). Sjelfva det heterogena i den nya verksamheten, jemförd med den föregående, lägger här ett oöfvervinnerligt hinder i vägen, om ock de ovanligaste själsförmögenheter skulle hafva föranledt utmärkelsen, hvilket väl, åtminstone icke alltid, kan antagas vara fallet. När man med detta förhållande jeraför hvad i andra länder sig tilldrager, hurusom bördens anspråk i andra konstitutionella länder småningom mist gifva vika för talangen och verklig skicklighet utan afseende på födseln, hurusom i sjeifva det nyligen så aristokratiska Frankrike köpmannen intagit ministerpiatsen och vid bans sida den utmärkte litteratören, så kan denna jemförelse ge anledning till åtskilliga reflexioner öfver det så kallade Systemet. Den uppmärksammare låter här icke afvisa sig med invändningen om t. ex. Frankrikes täta ministereombyten, dess oroliga politiska paroxysmer s v., ty sådant har andra grunder och får icke tillskrifvas de ministerielia rådgilvarne, bland hvilka man säkert känner, att många gifvit goda råd, fastän de icke blifvit följda. Men för att kunna lemna goda råd, som äro frukter af de förenade egenskaperna aoväld, nit, skicklighet och drift,, 1) måste man ju, det) Skall det då ej vara möjligt, att skilja mellan det enskilda och det offentliga, mellan privatlifvet och embetsmannaverksamheten? Huru lätt kan man ej erkänna klanderfrihet, till och med heder och ädelsinnade tänkesätt i det förra, utan