med förbailandet, uppgifae. Atskilligt återstår
änau att i detta ämne anmärka, helst det vid
närmare eftersinnande måste befinnas af den
aldrastörsta vigt, att de personer, som stå i
spetsen för landets styrelse, äro sitt ansvars-
fulla kall vuxne.
Eiler hvartill tjena de klingande fraserna,
äfven inom de rättroendes läger, om staten
såsom en organisma, om samhället såsom plant-
skolan för all ideel utvecklinga o. s. v., i fall
man på de högre och högsta platserna endast
finner representanter af det mekaniska i sam-
fundsförhållandet. Föga låter det nämligen tänka
sig, att detta högre, ideella, i statens väsende
framkommer till lif och mognad under så ogynn-
samma yttre förhållanden, att blott de yttre
formerna fortgå i sin mekaniska rörelse, utan
att genomträngas af den sanna bildningens lif-
vande anda.
Och denna sanna bildning, denna högre upp-
lysning, som utgör nutidens på en gång pryd-
nad och företräde, kan ej på annat sätt vinnas,
än genom intellektuella ansträngningar, såsom
den grundval, hvarpå praktisk verksamhet skall
fotas! På chefsplatsen är ej rätta tiden att
sluta sig inne i studerkammaren, om ock niå-
gon gång, bland undantagen, lusten dertill skulle
inställa sig. Så lärer verkligen varit fallet med
en af Sveriges ypperste praktiske män — han,
som inom några tiotal af år uppsteg ur den
lägre klassen till de högsta förtroenden, och
hvars naturanlag berättigade honom till före-
trädet. — I besittning af rådstaburetten skall
han ofta hafva användt nätterna för studier, och
oförställdt beklagat den förvända ordning, i
hvilken hans lefnadsöden bragt hans verksam-
het. Också måste han snart återgälda sin skuld
— med lifvet.
Men till denna grad afsamvetsgrannhet kom-
mer ej mängden af de högstbetrodde, hvilka i
sin oskuld ej ens förnimma sin egen okunig-
het. Grefve-sonen, brådmogen redan i barn-
domen, föres snart, genom ungdomens ridder-
liga lekar, in på ärans svindlande höjder. Vin-
den blåser så skarpt i seglen, befordringarne
löpa så rastlöst, att han väl minst kan, med
någon grad af egenkärlekx, förmoda sin förtjenst
väga mindre, än belöningen. Sådant må ingen
förtänka den framskjutna.
Dessutom kommer här en vigtig omständig-
het i betraktande. För att inse svårigbeterna
vid ett högre embetes åligganden, måste man
gradvis hafva gjort sig reda för de underord-
nade befaltningarnes pligter. Sådant kan åter
endast inträffa för den, som af egen erfarenhet
inhemtat tjenstemannens skyldigheter i olika
grader af befattningar. Ej kan, med något sken
af rimlighet, fordras, att t. ex. militärpersonen
upphöjd på en landshöfdingeplats, hofvets tjen-
steman förflyttad på presidentstolen, eller från
lifgardet till häst på statsrådstaburetten, skola,
1 ögonblicket af sin befordran, erhålla den
skicklighet, som erfordras för embete af så vidt-
omfattande och ansvarsfull beskaffenhet). Sjelfva
det heterogena i den nya verksamheten, jemförd
med den föregående, lägger här ett oöfvervin-
nerligt hinder i vägen, om ock de ovanligaste
själsförmögenheter skulle hafva föranledt ut-
märkelsen, hvilket väl, åtminstone icke alltid,
kan antagas vara fallet.
När man med detta förhållande jeraför hvad
i andra länder sig tilldrager, hurusom bördens
anspråk i andra konstitutionella länder smånin-
gom mist gifva vika för talangen och verklig
skicklighet utan afseende på födseln, hurusom
i sjeifva det nyligen så aristokratiska Frankri-
ke köpmannen intagit ministerpiatsen och vid
bans sida den utmärkte litteratören, så kan
denna jemförelse ge anledning till åtskilliga re-
flexioner öfver det så kallade Systemet. Den
uppmärksammare låter här icke afvisa sig med
invändningen om t. ex. Frankrikes täta ministe-
reombyten, dess oroliga politiska paroxysmer
s v., ty sådant har andra grunder och får
icke tillskrifvas de ministerielia rådgilvarne,
bland hvilka man säkert känner, att många gif-
vit goda råd, fastän de icke blifvit följda.
Men för att kunna lemna goda råd, som ä-
ro frukter af de förenade egenskaperna aoväld,
nit, skicklighet och drift,, 1) måste man ju, det-
) Skall det då ej vara möjligt, att skilja mellan
det enskilda och det offentliga, mellan privat-
lifvet och embetsmannaverksamheten? Huru lätt
kan man ej erkänna klanderfrihet, till och med
heder och ädelsinnade tänkesätt i det förra, utan