t. f Förste och KommissionsLandtmätare i Malmö Län. ———— Jil OM JÄSET ELLER SJELFUPPHETTADT FODER. (Slat fr. AF 175.) 28. Hull, trefnad och mjölkökning: Ehuru jag ända tills dato förtgått med den utfodring, som för 6:te veckan med utfodringen af jäst foder är uppgifven, hvilken mig nu åter syntes, åtminstone icke svag, har jag icke kunnat finna någon skilnad i hull, hvarken i denna ladugård, jemförd med det hull, korna under den förra utfodringen ågde, eller i jemförelse med de 27 ker, som fortfarande i den andra ladugården på det gamla sättet blifvit utfodrade med samma qvantitet foder. vn Förhållandet med mjölken synes af de förut antecknade jemförelserna; den har oupphörligt minskats, dock ej mera, än hvad som synes mig en följd af dem afsining, som korna efter naturens ordning äro underkastade. Imedlertid är dock ingen den minsta anledning för hand, huru man än må begrunda saken, som kunde gifva någon styrka till den tro, att sjelfupphettadt foder gifver mera hull och mjölk, än samma quantum och beskaffenhet foder på vanligt sätt utfodradt. Då den nya foder-metoden börjat vinna ett allmännare förtroende, och då jag så gerna hade önskat att få emotse mera gynnande resultater af de gjorda jemförelserna, är det högst nedslående att finna sig så bedragen i sin förväntan. Imedlertid terde här vara stället att fästa uppmärksamheten vid tvenne, besynnerliga företeelser under loppet af de observerade 8 veckorna med fäst fodring. I 3:dje veckan ökades fodret med :en mark torrt hö uppå vattningen — denna veckan var största mjölkafkastningen. I 6:te veckan utbyttes två marker halm mot två marker hö, som gafs i jäst form, och deraf följde intet förbättradt resultat, utan fortfor mjölkminskningen som vanligt. — Detta är förhållanden, som för mig synas oförklarliga, om man icke får antaga, att det torra höet, som till sista strået uppåts, gaf större motsvarigbet i föda, än i sednare fallet skilnaden i den närande kraften mellan höet och halmen. Den, som med aldrig så liten uppmärksamhet följt koskötseln, har ock blifvit öfvyertygad, att de minsta förändringar af foderslag, vattning, väderlek, stillning och ans redan hafva inflytande på mjölkafkastningen; måhända har ock någon sådan orsak. vid denna tid, som t. ex. mera kyla eller dylikt — hvilket kommit att undfalla min uppmärksamhet — förorsakat det mindre goda resultatet. Mjölkafkastningen i andra ladugården, som, enligt hvad förut är nämndt, stillades med torrt foder till samma qvantiteter, som för den nu omtalda ladugården, böll sig, i förbållande till de mjölkande kornas antal, öfverhufvud taget lika, dock var ökningen och minskningen derstädes, enligt de dagliga observationerna, mera ombytliga, en följd af möjligen mera ojemnhet i stillning och ans m. m. : 5. Jästa fodrets skadlighet: I detta fall har jag, under den korta tid af något mer än trenne månader, som jästa fodret varit begagnradt, icke kunnat inhemta någon egentlig erfarenhet. Sant är, att kreaturen straxt efter förtärandet af detta foder, i de flesta fall, lägga sig och genast äro färdiga att idisla. Vid Trolleberg i Skåne har man deraf gjort den slutsats, att jästa uppvärmda fodret redan hade undergått den för idislandet behöfliga process, hvilket ock synes mig ganska troligt; men om beröfvandet af en del utaf den verksamhet, som matsmältnings-pröceduren behöfver, kan vara nyttigt och helsosamt, blir en annan fråga, som veterisär-läkare må afgöra; för min del tror jag, att man i ty fall ej bör gå naturen i förväg. — Hr Isac af Darelli har isin högst förtjemstfulla afbandling: Fogde-reglor och Ladugårdsordning vid Wångsjöberg uppgifvit, att han med några kor eförsökt att hafva dem beständigt i hus öfver vintern och vattna dem med varmt vatten, men deraf funnit ingen synnerlig fördel vid mjölkningen; dock den skada, att kreaturens helsa deraf lidit. Dessa hafya om våren icke kunnat följa de andra på betet och icke förmått hoppa öfver något bredt dike.n Hvad kan härtill vara orsaken annat, än det onaturliga att låta dem, oupphörligt stå stilla, och att vattna med uppvärmdt vatten; någon annan kokinrättning för kreaturen har från begynnelsen icke varit skapad, än den, de inom sig sjelfva äga. Säkert är imedlertid, att de kreatur, som förtärt sjelfhettadt foder, befunnits med lossnade tänder, och så väl derföre, som för att uppfriskas, behöft oftare gnidas i munnen med salt, än de med torrt utfodrade; om det hettade fodret direkte verkat på tänderna eller genom magen, är jag ej i stånd at! afgöra, det är dock en olägenhet, som i längd är anska ledsam; och i sednare fallet ett säkert bevis på fodrets otjenlighet, samt i följe deraf äfven å dascc ofördelaktiga inflytande för helsan. För