Me Affe SÄVBYTf BES PvE S
I Med all aktning för vår vördade chefs åsigte
kunna vi dock denna gången icke dela dem, oc
utbedja oss i djupaste underdånighet, att inf
Eders Kongl. Maj:t få nåden framföra våra ski
dertill.
Med kännedom af hvad Eders Kongl. Maj:ts nådig
förordningar i thy fall innehålla, kan det ej nekas, at
renovatiensarbetet afser endasttvenus ändamål: 4:
tryggandet af enmskilde personers, korporationer
och Kongl. Maj:ts och kronans höga jordägande
rätt samt 2:o fullkemnandet af Rikets Statistik oc
Geografiska kartverk. Att dessa ändamål icke rö
ra oss mer, än hvarje annan individ i samhället
är utan tvifvel; och, em det vidare är solklart oc
billigt, att den, som vill ändamålet, bör tillsläpp:
medlen, — den, som har nyttan, vidkännas uppoff
tingen, så är väl ingenting orimligare, än att mar
likväl tror sig äga rätt, att, utan ersättning, an:
vända våra krafter för ofvannämnde ändamåls vin-
nande, — en orimlighet än mer i ögenen fallande, om
man till ett öfverflöd af bevisning vidare besinnar
att de flere jordägare, som i skifteslag finnas, till-
samman. kunna draga en för deras säkerhet anbe-
falld åtgärd lättare, än den ensamme tjensteman:
nen. 3
Vi hafva nu bevist, att efter billighetens lagai
tungan af renovationen icke bör drabba oss, och
Corollarium. af det anförda innehåller belt natur:
ligt, att jordägare böra båra densamma; men vi
tro ess äfven kunna underdånigast visa, att allmär
civillag lika litet ålägger oss renovationens verk-
ställande för intet, och detta till heder åt en afvå.
ra gammaldags ärliga domarereglor: Thet Rätt och
Skäl icke är, thet kan icke häller vara Lagh.
Förmodligen skall man invända, att vi hafva
praxis emot oss och att renovationen är ett vårt
tjensteåliggande, af lika natur med domares m. fl.
tjenstemäns; men dervid påminna viunderdånigast,
att en vana är ingen lag, — att vazan, uppkom-
men i en tid, då: Landtmätare, (som förr var fallet
med al!la;; hade lön, och stödd på denna, billigtvis
borde upphöra, då lönen, (såsom i sednare tider
händt) fråntagits: dem, ochändteligen, att sistnämn-
de supposition är orimlig, icke blott derföre, att de
nämnde tjenstemännen hafva löner och boställen
af staten, och således mer än en vanlig medbor-
gares förbindelser till henne. — Desse förbindelser,
hvad renovationen angår, dock icke utsträckta län-
gre än till en enkel renskrifning af protokoller,
gjord af hvem som bä!st för en ringa penning, —
utan äfven derföro2, att vi, som sakna löner och
bohemman och dermed föliande skyldigheter, lik-
väl få vidkännas dessa sednare i ännu högre mått,
så till. vida, som vi anses förbundne till renskrif-
ning både af protokoller och de mera tidsödande
beskrifningarne, — de sednare. redan ett onus
mera och derutöfver kartritning, — denna utförbar
endast af män i yrket och således ganska kostsam
eller tidsödande.
Väl är det en sanning, att 45 af Landtmäteri
instruktionen ålägger oss renovera alla de kartor
och handlingar, vi årligen upprätta; men för intet?
Det är ej stadgadt ech blir ej en följd af nämnde
lagrum; ty, em så vore, så emedan högstberörde
instruktion på samma. sätt innehåller föreskrifter
om alla våra äligganden, skulle jämväl dessa gö-
ras för intet, hvilket lyckligtvis är orimligt och
dessutom bestämdt mniotsäges af Kongl. Landtmä-
teori taxan samt 46 Kap. Kengl Skiftesstadgan.
Vår vördade chef har medgiltvit, att bokstaflig
föreskrift, det renovationen skall göras för intet,
saknase. Mvad behöfves väl mer? I lag skulle väl
ett så svårt, hundradetals tjenstemän rörande ålig-
gande vara tydligt bestämdt, — icke målet för
en alltid osäker tydning. Och denna tydning se-
dan! Må E. K. M. nådiga vishet afgöra dess rig-
.ighet. ÖfverDirektörsEmbetet bar ansett renova-
.ionen böra göras för intet, derföre att vid icke
ullgörande deraf sådant medförer pekuniär er-
sättningsskyldighet. Nå väl; hvarföre draga den
ör oss menligaste slutsatsen, då en annan, fullt ut
;å naturlig finnes, eller att man skall ersätta un-
ierlåten renovation, emedan man för dess utgöran-
de vid förrättnings afslutands beräknat och uppta-
pit arfvode, i fall sådant, — och derom är ju tvi-
stefrågan — är författningens afsigt, hvilket vi de-
;to helldre tro, som efter all rättsgruad och sjelf-
va det begrepp, ordet innefattar, ersättning ej kan
frågakomma, der intet är uppburet.
ÖfverDirektörsEmbetet synes lägga vigt deruppå,
ett publika renavatiener äre en tjensteskyldighet?
Nå väll tjensteskyldigheter äro alla våra tillgöran-
den; men äterigen, hvem kan väl rimligtvis påstå
dem för intet böra göras? Kongl. Landtmäteri-In-
struktionen hvarken binder eller löser. Sådant
tillvör Kongl. Landtmäteri-taxan. Granske vi den-
na, så finnes uti 6, 10 . S. med oförtydbar nog-
granhet bestämdt, hvad för mätnings , taxerings-
och delningsarfvodena åligger oss uträtta, och att
renovationen derunder icke vidare inbegripes, än
hvad åtgående papper vidkommer. Att det obe-
fintliga stadgandet icks kan räknas till redaktions-
fel, vinner stöd deraf, att det ej finnes i någon
föregående förordning. Och ett sådant decennier
igenom bestående redaktionsfol; bekännelsen deraf
sku!le skaka tron på både tagars och lagstiftares
duglighet. Ja, den bekännelsen är, såsom biott för-
modad, redan en förnärmelse, och vi inse aldrig
möjligheten deraf.
Då ofvannämnde icke äro bindande för oss,
så återstår endast, (ty amdre äre icke hit tillämpli-
ge, 42 och -44 SS Kongl. Landtmä!eri-taxan, hvar-
est grunden för lösen af kartor och bandlingar är
oifven. Mon iemväl här söker man förgäfves för-