men om nagon ratt Ull egenaom Ullialler gal-
denär efter statens ingifvande, månne borgenä-
rer äfven äga att sätta sig i besittning al denns
rätt, såsom om den följde med konkursmassan?
Detta har blifvit medgifvet, men äfven bestridt,
oca det bör således intressera allmänheten att
veta hvad man, i afseende på denna fråga, lag-
ligen må tro. Vi meddela derföre bär nedan
icke mindre än fyra serskilda Kongl. resolutio-
ner, hvilka kunna betraktas såsom ett allmänt
svar på den framställda frågan, ehuru de i sjelf-
va verket blott innefatta det fall, att för gälde-
när, före eller efter cessionen, yppats arfsan-
språk, dem borgenärerne önskat vända sig till
förmån.
Den första resolutionen angår den hän-
delsen, att anspråket på arf tillfallit gäldenären
efter det han gjort cession, och utföll så, att
borgenärernes anspråk derpå gillades, så att de
fingv sätta sig i besittning af dessa anspråk, så-
som följande relation närmare upplyser:
Bryggaren Johan Hartman här i staden hade i
lifstiden den 45 Januari 1817 upprättat ett testa-
mente, hvarigenom, bland annat, stadgades, att den
egendom, som efter hans död tillfolle sonen, förre
Bryggaren Lorenz Hartman, (hvilken långt förut
eiler i Nov. månad 4815 gjort cession), skulle af
förmyndare vårdas och förvaltas, på det sätt, att
årliga afkastningen deraf användes till Lorenz Hart-
mans och hans barns underhåll, så att det kapital
eller den fastighet, sem vid arfsdelmingen tillfölle
Lorenz Hartman, skulle genom JustitieCollegii och
förmyndarekammarens försorg vårdas, på det hans
barn måtte efter fadrens död deraf komma i besitt-
ning; men hvarken ban, hans hustru eller borgenä-
rer kunna åtkomma eller förskingra den Lorenz
Hartman i arf efter testator tillfallande egemedom.
Sedan Bryggaren Jebhban Hartman den 8 Mars
1017 aflidit, och berörde testamente blifvit beva-
kadt, anställde sysslomännen i Lorenz Hartmans
gäldbundna bo klander emot detsamma.
JustitieKollegium förklarade, genem utslag den
44 Juli 1818: att då Johan Hartman genom ofvan-
berörde testamente förnärmgat sin sons i lag grun-
dade rätt till arf efter sin fader, och det genom
Kongl. Maj:ts nådiga Dom den 23 Januari nyss-
nämnde år, i Lorenz Hartmans konkurs, blifvit ho-
nom ålagdt med person och egendom ansvara sina
borgerärsr för fulla betalningen af deras fastställda
fordringar, samt borgenärerne inom laga tid klan-
der emot testamentet anställt, funne Justitiekolle-
gium och Förmyndarekammaren skäligt att, med
stöd af 47 Kap. ö Arfdabalken och Kgl. Förkla-
ring deröfver den 49 Aug. 1762, samma testamente
ändra och uppbäfva, i hvad det rörde 73; af den
arfslott Lorenz Hartman efter sia fader vid skeen-
de arfskifte bordt tillfalla, hvilka ?, skulle Hart-
mans borgenärer tillkomma. Sedan så väl Råd-
stufvurätten som Svea Hofrätt och Nedre Justitie-
Revisionen utan skiljaktigheter gillat JustitieK olle-
gii beslut, blef det slutligen, genom Kongl. Maj:ts
Nådiga dom den 42 April 1820, fastställdt.
Högsta Domstolens ledamöter, hvilka vore öfver
jafgörandet af målet, utgjordes af JustitieRåderne
Toren, Grefve Hamiltom, Noreus, Sylvander, Or-
bom och Mannerstam, hvilka alla, enligt hvad Hög-
Ista Domstolens protokeil deruti föranleder, vore en-
se om att fastställa UnderRätternes sammanstäm-
mande beslut.
Uti tre andra dylika fall bar Högsta Dom-
I stolen sattat beslut, rakt motsatta det föregåen-
de, såsom man kan se af de trenne efterföljan-
de relationer. De första tvenne innefatta äfven
den händelse, att arfsanspråken tillkommit efter
eessionen, och ait borgsnärernes anspråk att i-
kläda sig detsamma, af just denna anledning
blifvit ogilladt; det sednare åter den händelse,
att arfsamspråken tillkommit före cessionen, och
borgenärernes anspråk, attför den orsakens skull
få tillegna sig cessionantens klanderrätt, blifvit
gilladt, hvilket således instämmer med de tven-
ne nästföregående kasus.
Öfversten och Riddaren Grefve W. Douglas,
sökte cessionsförmån den 27 Januari 1830. Den
ä derpåföljde April afled hans farbroder, majoren
och Öfveradjutanten Grefve G. Douglas, efter bvil-
ken funnos upprättade ett serskildt förordnande af
den 20 April 1826 och ett testamente af den 47
Mars 1830. Sysslomännen uti Öfversten Grefve
Douglass konkurs instämde derefter den för hans
omyndige son tillförerdnade förmyndaren, Hofmar-
skalken Friherre Lagerfelt, till Götha Hofrätt, med
påstående, att ofvanberörde serskildte förordnande
måtte förklaras ogildt och testamentet upphäfvas
eller ock efter lag rättas, m. m. — Uti dom den
49 Juli 1833 förklarade Hofrätten Ofverstens bor-
I genärer icke hafva varit behörige att anställa te-
I stamentsklandret, på den grund, att Öfverstens far
i broder aflidit den 5 April 4830, således efter kon-
kursens början, och Ofverstens borgenärer ingalunda
efter lag ägt att utan Öfverstens fullmakt för ho-
nom kevaka ifrågaställde arfslott, som ban, vid sin
egendoms afträdande till borgenärerne, icke inne-
haft, eller gerigenom på dem öfverlåtit.
Detta Hofrättens beslut fastställdes af Kongl.
Maj:t den 46 Juni 1835.
Under öfverläggningen i Högsta domstolen till
förnnaharärda haclit anförda Tuctitioerådet Rarkman:?