men om nagon ratt Ull egenaom Ullialler galdenär efter statens ingifvande, månne borgenärer äfven äga att sätta sig i besittning al denns rätt, såsom om den följde med konkursmassan? Detta har blifvit medgifvet, men äfven bestridt, oca det bör således intressera allmänheten att veta hvad man, i afseende på denna fråga, lagligen må tro. Vi meddela derföre bär nedan icke mindre än fyra serskilda Kongl. resolutioner, hvilka kunna betraktas såsom ett allmänt svar på den framställda frågan, ehuru de i sjelfva verket blott innefatta det fall, att för gäldenär, före eller efter cessionen, yppats arfsanspråk, dem borgenärerne önskat vända sig till förmån. Den första resolutionen angår den händelsen, att anspråket på arf tillfallit gäldenären efter det han gjort cession, och utföll så, att borgenärernes anspråk derpå gillades, så att de fingv sätta sig i besittning af dessa anspråk, såsom följande relation närmare upplyser: Bryggaren Johan Hartman här i staden hade i lifstiden den 45 Januari 1817 upprättat ett testamente, hvarigenom, bland annat, stadgades, att den egendom, som efter hans död tillfolle sonen, förre Bryggaren Lorenz Hartman, (hvilken långt förut eiler i Nov. månad 4815 gjort cession), skulle af förmyndare vårdas och förvaltas, på det sätt, att årliga afkastningen deraf användes till Lorenz Hartmans och hans barns underhåll, så att det kapital eller den fastighet, sem vid arfsdelmingen tillfölle Lorenz Hartman, skulle genom JustitieCollegii och förmyndarekammarens försorg vårdas, på det hans barn måtte efter fadrens död deraf komma i besittning; men hvarken ban, hans hustru eller borgenärer kunna åtkomma eller förskingra den Lorenz Hartman i arf efter testator tillfallande egemedom. Sedan Bryggaren Jebhban Hartman den 8 Mars 1017 aflidit, och berörde testamente blifvit bevakadt, anställde sysslomännen i Lorenz Hartmans gäldbundna bo klander emot detsamma. JustitieKollegium förklarade, genem utslag den 44 Juli 1818: att då Johan Hartman genom ofvanberörde testamente förnärmgat sin sons i lag grundade rätt till arf efter sin fader, och det genom Kongl. Maj:ts nådiga Dom den 23 Januari nyssnämnde år, i Lorenz Hartmans konkurs, blifvit honom ålagdt med person och egendom ansvara sina borgerärsr för fulla betalningen af deras fastställda fordringar, samt borgenärerne inom laga tid klander emot testamentet anställt, funne Justitiekollegium och Förmyndarekammaren skäligt att, med stöd af 47 Kap. ö Arfdabalken och Kgl. Förklaring deröfver den 49 Aug. 1762, samma testamente ändra och uppbäfva, i hvad det rörde 73; af den arfslott Lorenz Hartman efter sia fader vid skeende arfskifte bordt tillfalla, hvilka ?, skulle Hartmans borgenärer tillkomma. Sedan så väl Rådstufvurätten som Svea Hofrätt och Nedre JustitieRevisionen utan skiljaktigheter gillat JustitieK ollegii beslut, blef det slutligen, genom Kongl. Maj:ts Nådiga dom den 42 April 1820, fastställdt. Högsta Domstolens ledamöter, hvilka vore öfver jafgörandet af målet, utgjordes af JustitieRåderne Toren, Grefve Hamiltom, Noreus, Sylvander, Orbom och Mannerstam, hvilka alla, enligt hvad HögIsta Domstolens protokeil deruti föranleder, vore ense om att fastställa UnderRätternes sammanstämmande beslut. Uti tre andra dylika fall bar Högsta DomI stolen sattat beslut, rakt motsatta det föregående, såsom man kan se af de trenne efterföljande relationer. De första tvenne innefatta äfven den händelse, att arfsanspråken tillkommit efter eessionen, och ait borgsnärernes anspråk att ikläda sig detsamma, af just denna anledning blifvit ogilladt; det sednare åter den händelse, att arfsamspråken tillkommit före cessionen, och borgenärernes anspråk, attför den orsakens skull få tillegna sig cessionantens klanderrätt, blifvit gilladt, hvilket således instämmer med de tvenne nästföregående kasus. Öfversten och Riddaren Grefve W. Douglas, sökte cessionsförmån den 27 Januari 1830. Den ä derpåföljde April afled hans farbroder, majoren och Öfveradjutanten Grefve G. Douglas, efter bvilken funnos upprättade ett serskildt förordnande af den 20 April 1826 och ett testamente af den 47 Mars 1830. Sysslomännen uti Öfversten Grefve Douglass konkurs instämde derefter den för hans omyndige son tillförerdnade förmyndaren, Hofmarskalken Friherre Lagerfelt, till Götha Hofrätt, med påstående, att ofvanberörde serskildte förordnande måtte förklaras ogildt och testamentet upphäfvas eller ock efter lag rättas, m. m. — Uti dom den 49 Juli 1833 förklarade Hofrätten Ofverstens borI genärer icke hafva varit behörige att anställa teI stamentsklandret, på den grund, att Öfverstens far i broder aflidit den 5 April 4830, således efter konkursens början, och Ofverstens borgenärer ingalunda efter lag ägt att utan Öfverstens fullmakt för honom kevaka ifrågaställde arfslott, som ban, vid sin egendoms afträdande till borgenärerne, icke innehaft, eller gerigenom på dem öfverlåtit. Detta Hofrättens beslut fastställdes af Kongl. Maj:t den 46 Juni 1835. Under öfverläggningen i Högsta domstolen till förnnaharärda haclit anförda Tuctitioerådet Rarkman:?