nationen lika förödmjukande som dyra återgången af denna handel, fick man i det ena numret efter det andra af Argus läsa, huru eländigt denna sak behandlades af cRiddarhusopa positionenc; och huru han, Argus, skulle framtaga ett helt annat och värre gravamen mot. styrelsen i frågan. Sedan uppmärksamheten härigenom under loppet af ett par veckor blifvit spänd och alla undrade, hvari den stora hemligheten xnånde bestå, kom den ändtligen fram och innefattade, att det alldeles icke var för ålergången, som StatsRiderne borde stå till ansvar, utan för det politiska misstaget, att försäljningen någonsin skett, emedan armerade fartygs aflåtande till en icke erkänd stat vore stridande mot folkrätten. Visserligen var detta sednare älven på visst sätt rätt, men det var tillika klart, att i samma ögonbliek det kunde lyckas få ständerna att fästa sig vid denna punkt, och att framhålla återgången såsom en nödvändig följd af den lagstridiga försäljningen, i samma ögonblick skulle äfven hufvudsakliga ansvarighetsfrågan öfverflyttas från siffrornas inpå det diplomatiska hårklyfveriets område, och det pekuniära ansvaret för den balfva million, som återgången kostade, träda tillbaka i skuggan. Det var icke mer, vederbörande då önskade, ty de visste nog, att, komme de väl ifrån ersättningsfrågan, nog skulle de bärga sig för den politiska delen. Imedlertid bidrog den diversion, Argus härigenom åstadkom med det förtroende han då ännu hade, icke ringa till den utgång saken sedan fick, och hvars resultat var att staten aldrig återbekom en enda skilling. Ifrån den tiden har hela f. d. Utgifvarens, publicistiska bana endast varit en fortsättning af denna taktik, att under ett skenbart oberoende och stundom under mustiga kraftord åt Styrelsen, likväl merendels vid alla sådana tillfällen, då dess sak varit mest i trångmål (endast frågan om usjuttiotvåan undantagen) framträda mot oppositionen i det afgörande ögonblicket. Hvem minnes icke, huru han år 1832, när en tablå i Aftonbladet framlades, för att visa den successiva tillökningen af statsanslagen under hvarje riksdag från 1809, och nödvändigheten att Ständerna skulle draga ihop pungen, i flera numror af Argus talade om den ömkliga statsmannaåsigten, ait yrka på besparingar, och huru litet som vore vunnet med, om också en bondes skatt minskades med 410 Riksdaler. Sjelf hade hen likväl, under ett tillfälle vid 4828 års riksdag, ifrat för StatsUtskotts-vägen, det vill säga utvägen att draga in på anslagen, såsom den enda lämpliga, för att göra Ständernas fordringar gällande. Samma omkastninvgar bafva uppenbarat sig mångfaldiga andra gånger. Då det vid sista riksdagen verkligen streds för StatsUtskotts-vägen, påstod nemligen Argus, att KonstitutionsUtskolts-vägen vore den enda lämpliga, oaktadt man då föreställde honom hvad han sjelf förr ytirat om svagheten i konstitutionsutskottet och i synnerhet sådant som det var sammansatt vid sista Riksdagen. Och när man sedan kom till konstitutionsutskottsvägen, huru förhöll han sig då? Jo! den ena gången, när den allmänna dechargefrågan var på tal, heite det i Argus, att 407:de paragrafen icke dugde, men en Riksrätt — se det förslog! — (man känner ungefär hvad våra Riksrätter vilja säga); — den andra gången, när anmärkningar mot speciella åtgärder gjorts till konstitutionsutskottet, upphäfde Argus höga rop öfver oppositionens krassa materialistiska statsåsigt, att vilja etablera ett cjuridiskta förhållande mellan statsmaktersa i stället för ett amoraliskta. Nu, då frågan är, att en gång komma till ett moraliskt förhållande genom gemensamt arbetande för representationsreformen, och då f. d. utgifvarena icke längre honnetement kan undgå, att svara på hvad man frågar honom i hufvudsaken, rörande de allmänna valen, mot hvilka han: skref vid sista riksdag, har han sednast i gårdagens Nr afFreja påstått, att det är helt och hållet förtidigt att framligga något aförslaga till reform, aförr kän alla ovaständigheter ordentligt och fullstän.digt blifvit framlagda, uti hvilka nuvarande representstion är bristfällig och behöfver äcdras.v Finge denna åsigt framgång, som till en viss grad visserligen är riktig, så kunde sjelfva reformfrågan naturligtvis uppskjutas i oändlighet, tv den ene kunde ju alltid säga: cinnu äro ie