nationen lika förödmjukande som dyra återgån-
gen af denna handel, fick man i det ena num-
ret efter det andra af Argus läsa, huru elän-
digt denna sak behandlades af cRiddarhusopa
positionenc; och huru han, Argus, skulle fram-
taga ett helt annat och värre gravamen mot.
styrelsen i frågan. Sedan uppmärksamheten
härigenom under loppet af ett par veckor blif-
vit spänd och alla undrade, hvari den stora
hemligheten xnånde bestå, kom den ändtligen
fram och innefattade, att det alldeles icke var
för ålergången, som StatsRiderne borde stå
till ansvar, utan för det politiska misstaget, att
försäljningen någonsin skett, emedan armerade
fartygs aflåtande till en icke erkänd stat vore
stridande mot folkrätten. Visserligen var det-
ta sednare älven på visst sätt rätt, men det
var tillika klart, att i samma ögonbliek det
kunde lyckas få ständerna att fästa sig vid den-
na punkt, och att framhålla återgången såsom
en nödvändig följd af den lagstridiga försäljnin-
gen, i samma ögonblick skulle äfven hufvud-
sakliga ansvarighetsfrågan öfverflyttas från siff-
rornas inpå det diplomatiska hårklyfveriets om-
råde, och det pekuniära ansvaret för den balf-
va million, som återgången kostade, träda till-
baka i skuggan. Det var icke mer, vederbö-
rande då önskade, ty de visste nog, att, komme
de väl ifrån ersättningsfrågan, nog skulle de bär-
ga sig för den politiska delen. Imedlertid bi-
drog den diversion, Argus härigenom åstadkom
med det förtroende han då ännu hade, icke
ringa till den utgång saken sedan fick, och hvars
resultat var att staten aldrig återbekom en en-
da skilling.
Ifrån den tiden har hela f. d. Utgifvarens,
publicistiska bana endast varit en fortsättning
af denna taktik, att under ett skenbart obero-
ende och stundom under mustiga kraftord åt
Styrelsen, likväl merendels vid alla sådana till-
fällen, då dess sak varit mest i trångmål (en-
dast frågan om usjuttiotvåan undantagen) fram-
träda mot oppositionen i det afgörande ögon-
blicket. Hvem minnes icke, huru han år 1832,
när en tablå i Aftonbladet framlades, för att
visa den successiva tillökningen af statsanslagen
under hvarje riksdag från 1809, och nödvän-
digheten att Ständerna skulle draga ihop pun-
gen, i flera numror af Argus talade om den
ömkliga statsmannaåsigten, ait yrka på bespa-
ringar, och huru litet som vore vunnet med,
om också en bondes skatt minskades med 410
Riksdaler. Sjelf hade hen likväl, under ett
tillfälle vid 4828 års riksdag, ifrat för Stats-
Utskotts-vägen, det vill säga utvägen att draga
in på anslagen, såsom den enda lämpliga, för
att göra Ständernas fordringar gällande. Sam-
ma omkastninvgar bafva uppenbarat sig mångfal-
diga andra gånger. Då det vid sista riksdagen
verkligen streds för StatsUtskotts-vägen, påstod
nemligen Argus, att KonstitutionsUtskolts-vägen
vore den enda lämpliga, oaktadt man då
föreställde honom hvad han sjelf förr ytirat
om svagheten i konstitutionsutskottet och i
synnerhet sådant som det var sammansatt vid
sista Riksdagen. Och när man sedan kom till
konstitutionsutskottsvägen, huru förhöll han sig
då? Jo! den ena gången, när den allmänna
dechargefrågan var på tal, heite det i Argus,
att 407:de paragrafen icke dugde, men en Riks-
rätt — se det förslog! — (man känner ungefär
hvad våra Riksrätter vilja säga); — den andra
gången, när anmärkningar mot speciella åtgär-
der gjorts till konstitutionsutskottet, upphäfde
Argus höga rop öfver oppositionens krassa ma-
terialistiska statsåsigt, att vilja etablera ett cju-
ridiskta förhållande mellan statsmaktersa i stäl-
let för ett amoraliskta. Nu, då frågan är, att
en gång komma till ett moraliskt förhållande
genom gemensamt arbetande för representations-
reformen, och då f. d. utgifvarena icke längre
honnetement kan undgå, att svara på hvad man
frågar honom i hufvudsaken, rörande de all-
männa valen, mot hvilka han: skref vid sista
riksdag, har han sednast i gårdagens Nr afFre-
ja påstått, att det är helt och hållet förtidigt
att framligga något aförslaga till reform, aförr
kän alla ovaständigheter ordentligt och fullstän-
.digt blifvit framlagda, uti hvilka nuvarande re-
presentstion är bristfällig och behöfver äcdras.v
Finge denna åsigt framgång, som till en viss
grad visserligen är riktig, så kunde sjelfva re-
formfrågan naturligtvis uppskjutas i oändlighet,
tv den ene kunde ju alltid säga: cinnu äro ie-