det vara avinning nog, blott icke det sämsta
af aristokratien alltid framdrages. Det ansprå-
ket, att vidsträckta och gruadliga kunskaper,
att en genomträngande statsmannablick, att be-
kantskap med andra folks och andra tiders
skaplynne, bildning och lagar, att en i alla
riktn ngar fulländad kunskap om vårt land och
vår tid, att hög sjelfständighet och själslyft-
ning ovilkorligt måste finnas bos dem, som
leda statens öden, och att endast de måste
uppsökas, bvarhälst de finnas — det anspråket
bar väl vaknat hos några få Svenskar; men de
fleste stå ännu helt förvånade och undra der-
på, såsom på en vild, utopisk dröm, en revo-
lutionär tanke hos några exalterade.
I förbigående bör man kanske anmärka, huru
mycken klokhet må uppenbara sig hos sådant
småfolk, som vänta sig något uppslag för ett
annat system från personer, hvilka sjelfve äro
den mest fullständiga frukt af det gamla, här
skildrade systemet, och hvilka möjligen kunna
tycka systemet gå illa för ögonblicket, men
aldrig skulle förmå finna sig hemmastadda eller
trifvas i ett nytt. Från det hållet kommer det
nya aldrig; och om en eller annan af det
gamlas barn vill vara med, så sker det (med-
vetet eller omedvetet) endast för att rädda så
mycket, som möjligt, af det gamla, sedan det
ligger tydligt i dagen, att det hela icke mer
kan räddas. En stor koalition behöfves san-
nerligen, för att regenerera Sverige; men det
är Svenska folket, som bör koalisera sig, just
för att befria sig från det öfvervägande infly-
tande, som systemets barn och arfvingar hit-
tills alltid utöfvat genom folkets godtro-
genhet att sluta sig till deras planer och
från det hållet vänta ett nytt system. Hvad
Sverige egentligen behöfver, är att de, som
besitta den högsta bildningen, komma, så-
som i Norige, i spetsen för ärenderna; och
det är gifvet, att den högsta bildnivgen icke
kan (i allmänhet — några få undantag ges visst)
vara att söka hos en kast, som isekler vant sig
att utan eller med en medelmåttig bildning
stiga till samhällets höjder,. Detta anspråk
måste tillintetgöras, om en regeneration skall
kunna påtänkas.
Och har detta en gång skett, så skola våra
vänner Norrmännen ändtligen se, att äfven i
Sverige finnes något annat att bjuda på än de
profkartor, vi hittills visat dem, och att det
blott är systemet, som hållit det bättre tillbaka
hitintills. En pamfiett-skrifvare i Sverige har
fordrat och fordrar dagligen — ty han uppre-
par sina läror, eller rättare sina deklamationer,
som oftast i jemt växande volumer — att
publicister skola vara astatsrättslärde,. Detta
anspråk söker han dock icke göra gällande mot
våra Statsråder eller andra höga funktiomärer;
och Norrmännen, hos hvilka detta anspråk blif-
vit system allt ifrån den stund, då deras nya
statsskick stadgades, äro att ursäkta, om de
draga sig, som man säger, för närmare unio-
nella förhållanden, hvilka skulle blott införa
hos dem samma system. Gubbarne, som der
stå i spetsen för national-bildniogen och tilleg-
nat sig allt det vetande, som tiden har att fö-
rete, kunna icke befinnas hugade att samman-
blandas med, eller kanske undanträngas af, en
annan sorts gubbar (gamla eller unga), hvilkas
lifsprincip är att motarbeta tidens ström och
förakta eller rent af hata det högre vetandet.
Våra grannars system har visat sig mäktigt att
hålla personligheten oskadlig, om så skulle på-
fordras; hos oss deremot är det jargon att
skjuta personligheten framför sig och på henne
lägga skulden för systemet. Ack, hvad de
-lugne, allvarsamme, orubbligt konseqvente oeh
högt bildade norske agubbarne, skola le åt vårt
system och vår undergifvenhet derför.!!
pas
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
— En för stöld häktad yngling, vid namn
Rearonvist rymde i Måndacs åtta dagar sedan från