det vara avinning nog, blott icke det sämsta af aristokratien alltid framdrages. Det anspråket, att vidsträckta och gruadliga kunskaper, att en genomträngande statsmannablick, att bekantskap med andra folks och andra tiders skaplynne, bildning och lagar, att en i alla riktn ngar fulländad kunskap om vårt land och vår tid, att hög sjelfständighet och själslyftning ovilkorligt måste finnas bos dem, som leda statens öden, och att endast de måste uppsökas, bvarhälst de finnas — det anspråket bar väl vaknat hos några få Svenskar; men de fleste stå ännu helt förvånade och undra derpå, såsom på en vild, utopisk dröm, en revolutionär tanke hos några exalterade. I förbigående bör man kanske anmärka, huru mycken klokhet må uppenbara sig hos sådant småfolk, som vänta sig något uppslag för ett annat system från personer, hvilka sjelfve äro den mest fullständiga frukt af det gamla, här skildrade systemet, och hvilka möjligen kunna tycka systemet gå illa för ögonblicket, men aldrig skulle förmå finna sig hemmastadda eller trifvas i ett nytt. Från det hållet kommer det nya aldrig; och om en eller annan af det gamlas barn vill vara med, så sker det (medvetet eller omedvetet) endast för att rädda så mycket, som möjligt, af det gamla, sedan det ligger tydligt i dagen, att det hela icke mer kan räddas. En stor koalition behöfves sannerligen, för att regenerera Sverige; men det är Svenska folket, som bör koalisera sig, just för att befria sig från det öfvervägande inflytande, som systemets barn och arfvingar hittills alltid utöfvat genom folkets godtrogenhet att sluta sig till deras planer och från det hållet vänta ett nytt system. Hvad Sverige egentligen behöfver, är att de, som besitta den högsta bildningen, komma, såsom i Norige, i spetsen för ärenderna; och det är gifvet, att den högsta bildnivgen icke kan (i allmänhet — några få undantag ges visst) vara att söka hos en kast, som isekler vant sig att utan eller med en medelmåttig bildning stiga till samhällets höjder,. Detta anspråk måste tillintetgöras, om en regeneration skall kunna påtänkas. Och har detta en gång skett, så skola våra vänner Norrmännen ändtligen se, att äfven i Sverige finnes något annat att bjuda på än de profkartor, vi hittills visat dem, och att det blott är systemet, som hållit det bättre tillbaka hitintills. En pamfiett-skrifvare i Sverige har fordrat och fordrar dagligen — ty han upprepar sina läror, eller rättare sina deklamationer, som oftast i jemt växande volumer — att publicister skola vara astatsrättslärde,. Detta anspråk söker han dock icke göra gällande mot våra Statsråder eller andra höga funktiomärer; och Norrmännen, hos hvilka detta anspråk blifvit system allt ifrån den stund, då deras nya statsskick stadgades, äro att ursäkta, om de draga sig, som man säger, för närmare unionella förhållanden, hvilka skulle blott införa hos dem samma system. Gubbarne, som der stå i spetsen för national-bildniogen och tillegnat sig allt det vetande, som tiden har att förete, kunna icke befinnas hugade att sammanblandas med, eller kanske undanträngas af, en annan sorts gubbar (gamla eller unga), hvilkas lifsprincip är att motarbeta tidens ström och förakta eller rent af hata det högre vetandet. Våra grannars system har visat sig mäktigt att hålla personligheten oskadlig, om så skulle påfordras; hos oss deremot är det jargon att skjuta personligheten framför sig och på henne lägga skulden för systemet. Ack, hvad de -lugne, allvarsamme, orubbligt konseqvente oeh högt bildade norske agubbarne, skola le åt vårt system och vår undergifvenhet derför.!! pas RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — En för stöld häktad yngling, vid namn Rearonvist rymde i Måndacs åtta dagar sedan från