legier af staten, är ej att förmoda, att export-
tullen å jern kan upphöra. Vill åter bruks-
intresset frånträda alla prerogativer och göra
tillverkning af och handel med jern af alla slag
fria, äfven i afseende på in- och utförsel, synes
åter intet skäl att bibehålla exporttullen å jern,
så vida all annan sådan tull med detsamma kan
afskeffa;.
Efier utförande af sådana arbeten, som Ban-
koUtskottet, isynnerhet i början af förra riks-
dagen, framlade, och hvilka i bufvudsaken grun-
dade realisationens verkställighet eller rättare
hvad som deraf återstod — silfver-utvexlingen;
hvarefter först de mindre kraftiga åtgärderna
tillkommo; — borde man väl föreställa sig, att
representationen, nöjd med utgången af mynt-
värdets bestämmande — hvilket, oaktadt de
starha påkänningarne af penningekrisen i Eng-
land och Amerika, med derigenom hämmad
jernexport, samt den under tvenne års tid ofant-
ligt ökade spanmåls-import, visat sin goda ver-
kan — skulle i stillhet låta så lyckliga frukter
mogna. I sådant fall vore ock ett kommande
BankoUtskott af mindre betydenhet, men nu
förutse vi ett helt anrat resultat. Om vi våga
hoppas, att icke den afklippta tråden åter fram-
drages om regeringens delaktighet uti Bankens
administration eller, såsom det med andra ord
heter: Banko-lagstiftningen, hvilken vi åter tro
vara fulländad genom Bank-lagen af den 4 Mars
4830 — hvilken, så nitid den är, innefattar
allt hvad efter våra konstitutionella förhåällan-
den erfordras under form af lag — återstår
likväl ett lika ömtåligt ämne eller det om den
sedan sista riksdag reserverade Bankovinstens
användande. Det gäller att få använda 2 mil-
lioner, som utgöra det så fattigt ansedda Sver-
ges sparpenning och verkliga egendom. Sedan
Carl XI:s tid torde icke Sverges historia kun-
na framvisa ett sådant exempel. Ett strids-
äpple kommer detta att utgöra. Att äta upp
det, vore visst den kortaste processen, men
ehuru sannolikt det är, alt vånean dermed slu-
tas, skall man utan tvifvel först vidt och bredt
strida om sättet, hvarpå denna simpla ope-
ration skall verkställas. Mycket har blifvit ta-
ladt och skrifvet om diskontrörelsens öfverflyt-
tande från Banken till RiksgäldsKortoret. En
början härtill kunde ju ske genom ifrågavarande
2:ne millioners öfverlemnande till Riksgälds-Kon-
torets förvaltning i diskontväg och motsvarande
minskning i Bankens diskontrörelse. Någon stryp-
ning infördes ej derigenom. Tvertom öfverflytt-
ningen kunde ske utan ringaste rubbning genom
öfverlåtelse af beloppet uti redan i Banken diskon-
terade papper. Grundfonden borde derefter all-
tid förblifva orubbad, att i nödens stund, det
vill säga då krig utbröt, tillgripas. Vinsten på
denna nya diskontrörelse borde åter utlånas och
bankens diskontering i samma mån arligen in-
skränkas. Vi hafva hört ofta påstås, att Sve-
rige har jern och armar nog till sitt
sjelfförsvar; men man bör besinna, att ett så
beskaffadt försvar utan penningar icke blifver
lefvaade. Kunde Sverige åter en gång komma
derhän att äga en skattkammare att tillgripa
för utförandet af ett krig, då först skulle Sveri-
ge kunna sägas vara ett oberoende land. Nu iå-
ter äger väl Konungen i Sverige att förklara krig
och derföre öppna ett kreditiv å 2 millioner,
som mnu ligger försegladt i Riksgäldskontoret;
men detta kreditiv utgör intet konvulut om
penningar, utan blott uppdrag för fullmögtige
att utlemna till Konungens disposition 2 milli-
oner, af disponibla medel, om de finnas.
Finnas de ej, måste de genom lån anskaffas,
och hvad sikerhet gifves att just i en sådan
tidpunkt lån står att få. Det bör ej förbises,
att förhållandet var annorlunda den tid då det
så kallade stora kreditivet var stäldt på ban-
ken, som åtminstone hade förmågan att slå 2
millioner i Bankosedlar, utan att för ögonblic-
ket så noga taga i betraktande, att det skedde
på bekostnad af det redan utelöpande sedelmyn-
tets värde. Nu åter kunde på föreslagna sät-
tet en krigsfond så småningom bildas utan rubb-
ning af något förhållande. Det reglementariska
kunde nog utfinnas och införas; men alla för-
slag i denna eller dylik syftning skola säkert
dö i sin linda; ty de instämma icke med våra
gubbars och viljors moderna lösen, som är
först hvarje enskilds och sedan hela statens
skuldsättning.
Bankoutskottet, det må nu organiseras huru
som heldst, skall komma att kännas vid en för-
