hade Tit., på den tiden dennåa strid:krift ut. kom, icke varit ett bun eller som nu är motsalta fallet, kunnat läsa rätt innanull, så hade Tit. visst icke tagit misste om allusionen i of. vanaberopade sing. Hvar och en, som på der tiden befena sig något hemmastadd i det litte. rära käbblet, visste alliför väl, ehuru det nu kommit i glömska, att nämnde verser, som framdraga en litterär personiighet under del från äldre tider lånade namnet Struthio, anspe lade icke på något smädligt emot denne utan tvertom, och hade afseende på ett i Westerås hållet liktal öfver ea Borgmastare, och hvaröfver högeligen brummades så i Tidningar som i det allmänna. Satiren är här således vänd icke mot besagde Struthio utan emot den intolerans, som då mot bonom hade uppstått. Men Tit. var då kanske blott ett par år gammal, och med Tit. tröga fattningsgåfva var då ej underligt, om Tit. ej kurde följa mel sin tid. Hvad slutligen det vidkommer, att, som Tit. behagat anföra, jag varit till Wallin en poetisk ovän (förmodligen lär meningen vars, att jag skrifvit några sarkastiska poemer om honom) så lärer väl dermed hänga ihop, som med Tit. föregående mnppgifter, det vill säga alldeles icke hänga ihop. I mina på tryck utgifne skrifter finnes icke, så vidt jag vet, något, varesig på vers eller prosa, der jag angrigit hans litterära eller moraliska värde. I sjelfva de oreväckande moleskyarae, för hvilka jag af Stockholms stads konsistorium, i sargmanhang med mina andra skrifter, blef dömd till en slags skrepa, fiones ej ett ord bvarken om någor Wallin eller Struthio. Väl inflöt under utgif vandet af kometen en recension öfver en al Waliins predikningar, men dertill var jag ej författare, utan en anonym, som i sann Christendom och djuptärkt sinne är lingt, lång: öfver mig. Visst kunde jag låtit bli införandet. Men detta är ock det enda, man i det fallet mot wmig kan andraga. Att jag, hvad man såger, fått bära hufvudet för mycket, likt och olikt, i litlerär vig, bar jag i stillhet låtit passera. Så hette det, eaktadt alla mina protester, att jag var författare till det sista Aftonbladet. Nu vet hela verlden, hur dermed hänger ihop. Så szdes det en tid, att jag var medarbetare i Fiseja. Nu är man från den tanken, Senast har jag hedrats med att vara författare till den politiska resan till månen och så vidare. Men nog härom. Af Tit. artikel förnimmer jag, stt min sångmös glada sida smakat Tit. Det är för mig angenämt smickrande. Jag har nog fått uppbära mixa dryga slängar derför, hur lisande då, att se från Tit. hand omsider rättvisans lager räckas mig! Mer tänk om detsamma framdeles inträffade med min sångmös alfvarsamma sida, Nål nå! det blir väl ändå icke förrän Tit. och jag kommit in i Svenska Akademier. I det hänseendet är Tit. längre avancerad än jag, ty Tut. är icke blott af ett trumpet lynne, men till och med litet gallsjuk. Jag tvertom är af ett gladt sinnelag och blir sällan förargad, ty då är man alltid litet galen. Tit. kaa sålunda hafva hopp om, att förr komma in i det vistra samfundet än jag. Och härmed önskar jag vår skriftvexing måtte vara slu:ad. Vi viana ingendera derp. Jag kan biltre anvärda min tid än med dylikt, och om äfven Fit. har mera 1 digbet, sä akta sig väl att bli eit åtlöje. Det slår ej felt, att redan denna atikel har narrst publiken att skratta åt Ti:f. Dessutom her publiken sitt hufvud för sig, och ingendera al oss skrufvar om dess rättskänsla, då akterne ligga i daBen. C. Dahlgren.