hade Tit., på den tiden dennåa strid:krift ut.
kom, icke varit ett bun eller som nu är mot-
salta fallet, kunnat läsa rätt innanull, så hade
Tit. visst icke tagit misste om allusionen i of.
vanaberopade sing. Hvar och en, som på der
tiden befena sig något hemmastadd i det litte.
rära käbblet, visste alliför väl, ehuru det nu
kommit i glömska, att nämnde verser, som
framdraga en litterär personiighet under del
från äldre tider lånade namnet Struthio, anspe
lade icke på något smädligt emot denne utan
tvertom, och hade afseende på ett i Westerås
hållet liktal öfver ea Borgmastare, och hvar-
öfver högeligen brummades så i Tidningar som
i det allmänna. Satiren är här således vänd
icke mot besagde Struthio utan emot den in-
tolerans, som då mot bonom hade uppstått.
Men Tit. var då kanske blott ett par år gam-
mal, och med Tit. tröga fattningsgåfva var då
ej underligt, om Tit. ej kurde följa mel sin
tid. Hvad slutligen det vidkommer, att, som
Tit. behagat anföra, jag varit till Wallin en po-
etisk ovän (förmodligen lär meningen vars, att
jag skrifvit några sarkastiska poemer om honom)
så lärer väl dermed hänga ihop, som med Tit.
föregående mnppgifter, det vill säga alldeles ic-
ke hänga ihop. I mina på tryck utgifne skrif-
ter finnes icke, så vidt jag vet, något, varesig
på vers eller prosa, der jag angrigit hans lit-
terära eller moraliska värde. I sjelfva de ore-
väckande moleskyarae, för hvilka jag af Stock-
holms stads konsistorium, i sargmanhang med
mina andra skrifter, blef dömd till en slags
skrepa, fiones ej ett ord bvarken om någor
Wallin eller Struthio. Väl inflöt under utgif
vandet af kometen en recension öfver en al
Waliins predikningar, men dertill var jag ej
författare, utan en anonym, som i sann Chri-
stendom och djuptärkt sinne är lingt, lång:
öfver mig. Visst kunde jag låtit bli införan-
det. Men detta är ock det enda, man i det
fallet mot wmig kan andraga. Att jag, hvad
man såger, fått bära hufvudet för mycket, likt
och olikt, i litlerär vig, bar jag i stillhet lå-
tit passera. Så hette det, eaktadt alla mina
protester, att jag var författare till det sista
Aftonbladet. Nu vet hela verlden, hur der-
med hänger ihop. Så szdes det en tid, att jag
var medarbetare i Fiseja. Nu är man från den
tanken, Senast har jag hedrats med att vara
författare till den politiska resan till månen
och så vidare. Men nog härom. Af Tit. ar-
tikel förnimmer jag, stt min sångmös glada si-
da smakat Tit. Det är för mig angenämt smick-
rande. Jag har nog fått uppbära mixa dryga
slängar derför, hur lisande då, att se från Tit.
hand omsider rättvisans lager räckas mig! Mer
tänk om detsamma framdeles inträffade med
min sångmös alfvarsamma sida, Nål nå! det
blir väl ändå icke förrän Tit. och jag kommit
in i Svenska Akademier. I det hänseendet är
Tit. längre avancerad än jag, ty Tut. är icke
blott af ett trumpet lynne, men till och med
litet gallsjuk. Jag tvertom är af ett gladt sin-
nelag och blir sällan förargad, ty då är man
alltid litet galen. Tit. kaa sålunda hafva hopp
om, att förr komma in i det vistra samfundet
än jag. Och härmed önskar jag vår skriftvex-
ing måtte vara slu:ad. Vi viana ingendera
derp. Jag kan biltre anvärda min tid än med
dylikt, och om äfven Fit. har mera 1 digbet,
sä akta sig väl att bli eit åtlöje. Det slår ej
felt, att redan denna atikel har narrst publi-
ken att skratta åt Ti:f. Dessutom her publiken
sitt hufvud för sig, och ingendera al oss skruf-
var om dess rättskänsla, då akterne ligga i da-
Ben. C. Dahlgren.