VERFIILALTUSEGE UL BIG VUSAVUETUT, SUP LL MTI deras afresa från orten. Flera medlemmar reste ännu sent samma afton iaed extrapost til Coventry, och ett anslag på församlingshuse! tillkännagaf, att konventet blifvit uppskiutet intill påföljande Måndag; man väntade att Lovett och Collins skulle mot borgen försättas i frihet. Till handtverkarne var följande proklamation utdelad: Engelsmän! Ert lands lagar äro kränkta, och blodtörstiga embetsmän och morålystna polisbetjenter hafva utgjutit ert folks blod. Ett steg måste tagas. De, som arbeta för våra rikedomar, måste vwisa sin makt och intaga den höga betydande ställning, deras fiender så länge förvägrat dem. Ett utskott måste bildas, för att vaka öfver den offentliga säkerheten, och hvarje handtverk måste välja en medlem till representant deruti. Detta bör ske genast. Beslutsamhet och kraftig handling måste blifva vår lösen, om J icke önsken att pryglas af en slafdrifvande polis, att ert land skall kastas tillbaka under de norrmanniska eröfrarnes barbariska tider, och att edra barn förvägras åsyxen af ert sköna lands aftenhimmel. Uppträden såsom män, såsom Engelsmän; under endrägt kunna de arbetande klasserne aldrig lida nederlag. Kommen i håg, att hvarje uppskof medför fara.c Af de deputerade voro blott Taylor och MDuall ännu qvar i Birmingham; Feargus OConnor hade den 7 skyndat till Manchester. Trupperna hade dragit sig tillbaka från stadens medelpunkt, och man ansåg de Londonska polisbetjenternes verksamhet tillräcklig mot hvarje anfall. Ett rykte hade utkommit, att Thomas Attwood, politiska föreningens i Birmingham stiftare, beslutit att lemna sin plais i Underhuset och i början af den heliga månaden sätta sig i spetsen för folket, för att genomdrifva de i folkets karta uttalade grundsatser. Enligt The Sun skola arbetarne i åtskilliga Londons fabriker föresatt sig att sammankomma två gånger i veckan, att på allt sätt ådagalägga sina tänkesätt, i afseende på tilldragelserna i Birmingham, och sitt förtroende till nationalkonventet, hvars ledigheter de ämna ånyo besätta, så snart genom någon medlems häktning en lucka deri uppkommer. De fleste anse sig personligen förolämpade genom angreppet å folket i Birmingham, hvilket påstås hafva skett utan någon föregående varning från auktoriteterne. Hvad regeringens andel i nämnde angrepp avgår, uppgifver Sun, att mayorn af statssekreteraren för inrikes ärenderna begärt, att en afdelning af Londonska polisen måtte sändas till Birmingham, och att ministern bifallit detta, i afseende hvarpå man anmärker, att den nya Lonmdonska polisen, såsom man redan vid dess inrättning anade, utgör ett bihang till den beväpnade styrkan, hvilket statssekreieraren, utan öfverläggning med militärauktoriteterna, kan disponera. TURKIET. Om den aflidne Sultan Mahmuds sista lefnadsdagar innehåller ett bref från Konstantinopel, skrifvet d. 27 Juni, således dagen innan hans död, och infördt i Augsburgs Allgemeine Zeitung, följande intressanta underrättelser: aSedan Sultan i går låtit kalla till sig några af seraljeus förtrognaste och rikets store, tog han afsked af dem, och talade med orubblig förtröstan om de goda afsigter, af hvilka han varit ledd, huru folkets väl varit hans mål, buru han ofta måhända misstagit sig, men att de välsinnade skulle låta rättvisa vederfaras hans goda afsigter. Han hade ingen förebråelse ett göra sig; kunde väl de, som omgåfvo honom, göra detsamma? Dessa sista ord skall Sultan hafva uttalat med exa accent och en vemodig känsla, likasom låge i dem en hemlig och betydelsefull mening. Kort derpå lät Sultan kalla till sig sin äldste son, Abdul Medsehid, sin svärsom Halil och den bekante Chosrew Pascha, som med rätta står i rykte för utmärkt klokhet och stor verldserfarenhet. Sedan han med kärleksfulla ord sökt trösta Abful Medschid, som snyftande och med tårar nalkades hans säng, gaf han honom mångahanda förmaningar, hvilka väsendtligen skola bafva innehållit ungefär följande: Han borde iofke ett ögonblick förlora ur sigte den höga bestämmelse, till hvilken den gudomliga förgynen kallat honom; han vore ännu ung och behöfde derföre, mer än andra, bistånd af trogna vänner och erfarna rådgifvare. Hädanefter skulle ingen mera visa sig för honom sådan som han AR -—-—