VERFIILALTUSEGE UL BIG VUSAVUETUT, SUP LL MTI
deras afresa från orten. Flera medlemmar re-
ste ännu sent samma afton iaed extrapost til
Coventry, och ett anslag på församlingshuse!
tillkännagaf, att konventet blifvit uppskiutet in-
till påföljande Måndag; man väntade att Lovett
och Collins skulle mot borgen försättas i fri-
het. Till handtverkarne var följande prokla-
mation utdelad: Engelsmän! Ert lands lagar
äro kränkta, och blodtörstiga embetsmän och
morålystna polisbetjenter hafva utgjutit ert folks
blod. Ett steg måste tagas. De, som arbeta
för våra rikedomar, måste vwisa sin makt och
intaga den höga betydande ställning, deras fien-
der så länge förvägrat dem. Ett utskott måste
bildas, för att vaka öfver den offentliga säkerhe-
ten, och hvarje handtverk måste välja en medlem
till representant deruti. Detta bör ske genast.
Beslutsamhet och kraftig handling måste blifva
vår lösen, om J icke önsken att pryglas af en
slafdrifvande polis, att ert land skall kastas till-
baka under de norrmanniska eröfrarnes barba-
riska tider, och att edra barn förvägras åsyxen
af ert sköna lands aftenhimmel. Uppträden såsom
män, såsom Engelsmän; under endrägt kunna
de arbetande klasserne aldrig lida nederlag.
Kommen i håg, att hvarje uppskof medför fara.c
Af de deputerade voro blott Taylor och MDuall
ännu qvar i Birmingham; Feargus OConnor
hade den 7 skyndat till Manchester. Trup-
perna hade dragit sig tillbaka från stadens me-
delpunkt, och man ansåg de Londonska polis-
betjenternes verksamhet tillräcklig mot hvarje
anfall. Ett rykte hade utkommit, att Thomas
Attwood, politiska föreningens i Birmingham
stiftare, beslutit att lemna sin plais i Under-
huset och i början af den heliga månaden sätta
sig i spetsen för folket, för att genomdrifva de
i folkets karta uttalade grundsatser.
Enligt The Sun skola arbetarne i åtskilliga
Londons fabriker föresatt sig att sammankomma
två gånger i veckan, att på allt sätt ådagalägga
sina tänkesätt, i afseende på tilldragelserna i
Birmingham, och sitt förtroende till national-
konventet, hvars ledigheter de ämna ånyo be-
sätta, så snart genom någon medlems häktning
en lucka deri uppkommer. De fleste anse sig
personligen förolämpade genom angreppet å fol-
ket i Birmingham, hvilket påstås hafva skett
utan någon föregående varning från auktorite-
terne. Hvad regeringens andel i nämnde an-
grepp avgår, uppgifver Sun, att mayorn af
statssekreteraren för inrikes ärenderna begärt,
att en afdelning af Londonska polisen måtte
sändas till Birmingham, och att ministern bi-
fallit detta, i afseende hvarpå man anmärker,
att den nya Lonmdonska polisen, såsom man re-
dan vid dess inrättning anade, utgör ett bi-
hang till den beväpnade styrkan, hvilket stats-
sekreieraren, utan öfverläggning med militär-
auktoriteterna, kan disponera.
TURKIET.
Om den aflidne Sultan Mahmuds sista lef-
nadsdagar innehåller ett bref från Konstantino-
pel, skrifvet d. 27 Juni, således dagen innan
hans död, och infördt i Augsburgs Allgemeine
Zeitung, följande intressanta underrättelser:
aSedan Sultan i går låtit kalla till sig några
af seraljeus förtrognaste och rikets store, tog
han afsked af dem, och talade med orubblig
förtröstan om de goda afsigter, af hvilka han
varit ledd, huru folkets väl varit hans mål,
buru han ofta måhända misstagit sig, men att
de välsinnade skulle låta rättvisa vederfaras
hans goda afsigter. Han hade ingen förebråelse
ett göra sig; kunde väl de, som omgåfvo ho-
nom, göra detsamma? Dessa sista ord skall
Sultan hafva uttalat med exa accent och en ve-
modig känsla, likasom låge i dem en hemlig
och betydelsefull mening. Kort derpå lät Sul-
tan kalla till sig sin äldste son, Abdul Med-
sehid, sin svärsom Halil och den bekante Chos-
rew Pascha, som med rätta står i rykte för
utmärkt klokhet och stor verldserfarenhet. Se-
dan han med kärleksfulla ord sökt trösta Ab-
ful Medschid, som snyftande och med tårar
nalkades hans säng, gaf han honom många-
handa förmaningar, hvilka väsendtligen skola
bafva innehållit ungefär följande: Han borde
iofke ett ögonblick förlora ur sigte den höga
bestämmelse, till hvilken den gudomliga för-
gynen kallat honom; han vore ännu ung och
behöfde derföre, mer än andra, bistånd af trogna
vänner och erfarna rådgifvare. Hädanefter skulle
ingen mera visa sig för honom sådan som han
AR - -—-—