Rickevbergs hörande på ed, på den g.una alt axtor fökla:et sig emot dem iiata sin arsvarstalaa, och de säledes voro svarande i måle!. Sedan vitllaena, hyaribland äfven var fångvaktmäsaren Teelinv, sm, på fråga, förklarade sig icke bafva blifvit förolämpad eiler omkäluiden, efligt eden, berättade de följande: 4) Vaktmästeren Taclin. En Lördegsafton i Juli månad sistliger år, yktnet mindes ej datum, hade viltnet, ifrån sin bostad i Ca tenhofshuset, Emellan kl. 44 och 12, hört sorl och buller på ga:an, liksom af n i gevar stågnde militär-trupp. För au pöra sig underrättad om förhållandet, hade vittnet, årföljdt af fångknekten Svensson, begifvit sig ut i den tilt Malmtorgsgatan ledande portgårgen, och varseblifvit, att en postering af andra lifgardet varit uppställd emellan nämnde port och Derelska huset, hvilken postering hindrat de invid deusamma stående eivilklädde personerna att framgå till Gustaf Adolfs tvrg. Då vittnet först utikomimit i portgången, tycktes samlingen endast utgöras af 6 a 8 personer, men de hade sedermera ailt mer och mer ökats, och hade äfven ett fruutimmer befunnit sig deribland. Dessa hade ej fört oljud eiler på något sätt förolämpat militär-posteringen, utan endast begärt, att få slippa fram. Straxt efter det vitinet utksmmit, hade en hästgardist-patrull kommit ridande i starkaste fart, eller på sätt vittnet uttryckte sig, liksom flygande utför Malmtorsgalan, samt huggit efter och ridit inpå den invid infanteriposteringen befintliga folksamlingen, hvarvid posteringen cragit sig tillbaka. Då folket genast skingrat sig och spruogit undan åt båga sidor uf gåtan, kade häst-patrullen, midt utanfor Castenhofsporten, liksom delat sig åt båda sidorna af gatan, samt huggit in på folket med sådan häftighet, att 3 personer, hvilke, jenite villtnet och fångknehlarne, tagit sin tillflykt in i portgången, kuappast derigenom lyckats undgå att blifva nedhuggne, helst en hästgardist så hastigt efterföljt dem, ati det med möda lyckats vittnet att genum tillstångande af portdörren, kbindra honom att intränga i po.tgången. Märken voro ännu syrliga i porten efter de sabelhugg, som af gardisten utdelades vid förföljandet af de 5 personerna, af hvilka wvittcet icke ände någon mer än Svarfvaren Aurell. Omkring 40 minuter derefter kade vittnet öppnat porten ech utslappt Aurell och de båda andra på Malmtorgsgatan, hvarest infanteri-posteringea då ännu stått qvar. I anledning af Thelins sista uppgift, upplyste Aurell, att han vid utgåendet ifrån Castenhofsporten icke varsebliifvit någon militär-postering på Malmtorgsgatan. Thelin förklarade, att pusterivgen vid detta tillfälle varit vida mindre maåpstark, än då Thelin först varseblef densamma. 2) Gardisten XM 47 Holm berättade: att Stoltenburg, vid ankomsten till Melmtergsgatan, kommenderat atrafva marcb!, och på det sättet med patrullen ridit utför gatan och gjort hait, ungefar i bredd med Castenhofs-porten, hvarifrån en postering af andra gardet varit uppställd intill det på andära sidan af gatan belägna hus. Vid hästpatrullens ankomst hade iafanteri-posteringen öppnat sig på midten, eller, såsom vittnet uttryckte sig, rangeral sig åt sidorna, hvarefter Stoltenburg ensam ridit fram och talat til det församlade foiket, utan att vittnet hört hvad ham sagt. Efter 3 å 4 minuter hade Stolteaburg med patrullen i skridt fortsatt ridten framåt Fredsgatan. Vittnet hade ej hö:t Stoltenburg kommendera chöger och venster hugg!, ej heller sett, att någon af manskapet utdslat hugg. 3: Gardisten Hansson förnyade sin förra berättelse med tillägg: att han icke hört Sioltenburg kommendera ahöger och venster hugg, samt, att viltnet, som haft sin plats nästintill korporal Almqvist, icke sett honom eller någon annan af kamraterna utdela hugg; dock hade Almqvist under ridten blifvit något skild ifrån vittnet, hvarföre han ej kunnat förmärka allt hyad Almqvist vid tillfället företagit sig. Vittnet hade icke sett någon infanteri-postering å Malmtorgsgatan. 4 Gardisten Bergström: Då patrullen vikit af nedåt Malmtorgsgatan hade Stoltenburg kommenderat atrafva samt derefter chalt på 7 å 8 alnars afstånd från en emellan Castenbofs och Deve!ska huset befintlig bullersam folksamling, som på stoltenburgs tillsägelse skingrat sig. Derefter hbsde de fortsatt ridten i skridt till Fredsgatan. På frågor tillade vittnet, att han hvarken hört Stoltenburg kommendera chöger och venster hugg, eller sett, att hugg af någon bland patrullmanskapet blifvit utdelade, samt, att vittnet ej heller varseblifvit nägon infante:i-postering å Malmtorgsgatan. 5) Gardisl.en Sandberg. Vid patrullens ankomst till Melmtorgsgatan hade Stoltenburg komu:enderat atrafvs, samt derefter gjort halt på 10 å 42 alnars afstånd från en folksamling, som ägt rum invid en emellan Castenbofsoch Dezvelska huset uppställd infanteri postering. Sedan Stoltenburg talat till folkhopen, hade patrullen efter en kort stunds förlopp i skridt fortsatt ridten framåt Fredsgatan, hvarvid en person bedt att få tala vid bejälhafvaren, som troligtvis cj märkt det, emedan ban deråt ej lemnade någon uppmärksamhet. Vittnet upplyste, på framstäld fråga, att det varit i Spetsens backe, som hans häst blifvit träffad af en sten, hvarom vitllnet och gardisterne Holm och Bergström jemte korporalen Rickenberg vid förhöret den 3 sietl. Januari berättat. Vittnet hade de-emot å Malmtorgsgatan ej blifvit på något sätt af folket förolämpad. På aktors begäran tillspordes vittnet, om han, under patrullens ridt utför Malmtorgsgatan, utan afbrott, med sin uppmärksamhet så noga följt allt hvad Stoltenburg sagt, att vitinet kunde taga på sin ed, att Stoltenburg hvarken kommenderat eller yttrat något, som kunnat gifva patrullens flygelmän anledning, att hugga på foiket. Vittnet svarade härå, att han, som haft sin plats i patrullens 2:dra led, derifrån cj kunnat höra allt hy2d Stoltenburg sagt. och således ej heller kunde taga på sin ed, att icke något sådant ittrande vid tillfället Stoltenburg undfallit. men vilnet hade ej hört det. På aktors begäran framställdes samma fråga till gardisterne Holm, Bergström och Hansson. Holm och Bergsröm svarade hvar för sig: att de ej kunde taga på sin ed, att icke något sådant yttrande kunde hafva undfallis Stoltenburg, men de had icke hört det; hvaremot Hansson, innan frågar