ut DUlyMteUue UPPE Me 0 00
samband har Ni upptäckt ewmellan dessa tvän-
ae tidskiften, mellau dessa borgerliga krig, hvar-
af det ena lefde länge, och det andra gqväfdes
inom några timmar? Vill Ni kanhända, genom
det Ni ett ögonblick närmar till hvarandra tven-
ne olika sälskap, pastå, att de alla likna hvar-
andra? Ja, Ni har rätt! De ha alla utgått fiån
samma princip. Det är samma idcer som ilödt
dem alla. Om årstidernas samfund leder sitt
ursprung från sällskapet för menniskans rättig-
beter, så är det kommunernas samfund,
fordom fostradt af carbonarismen, som gil-
vit uppkomst åt menniskorättigheternas.
cHar, mine herrar Pärer, möter oss ett in-
kast, som vår försigtige motpart, med aning om
argumentet, på förhand gjort oss. Akten er
väl, csade han till de anklagade,c akten er att
erinra om fordna sammanrsvärjningar, som ej
vore nägot annat än sammansvärjmingar. Ert
förfaringssätt är mord, rof och organiserad plun-
dring; er insurrektion innebär ingen politik;
talen då icke eller om politik! Nej jag skali
icke återkalla det pinsamma minnet af dessa
fyra martyrer, som man dödat på Greve-plat-
ser, och de fyra sergeanterne i La Rochelle;
men jag skall, om jag vill, tala om komplet-
ten i Befort: der var ingenting annat än kom-
plott; afrättniagen följde derpå. Talade de då
varande advokaterne politik eller försvarade de
ingenting annat än mord och röfveri? Jo, de
talade politik; jag vill då följa deras exempel.
aOch nu, mine herrar, då vår väg är renad
från alla dessa parasit-anklagelser, hvarsaed man
belamrat försvarets raka väg, låtom oss nu van-
dra fram åt målet, utan att förvilla oss på
afvägar. Liåtom oss i sjelfva saken söka ele-
menterna för vår öfvertygelse; låtom oss som
åskådare uppifrån bedöma denna sköldlyftning
den 42 och 43 Maj, hvilken man afmålat för
er med de dystraste färger, den man framstäl-
ler för er såsorma en invasion af barbariska hor-
der i den bästa af verldar. Låtom oss, mine
herrar, så troget och så skyndsamt som möj-
ligt gramska de politiska omständigheter, vid
hvilkas sammanträffande de oväntade händelser
tilldragit sig, hvartill den förnämste upphofs-
mannen sitter här inför er, afvaktande sin dom.
Talaren kastade nu en blick på hufvudstadens
tillstånd vid valens annalkande, omnämnde de
konkurser och fallissementer, som följt på bvar-
andra och de arbetare, som på gatorna nödga-
des tigga sitt bröd. En insurrektion, som då
utbröt, var den icke såsom Hr Villemain i
Pärskammaren så väl uttryckt, en aprovocerada
insurrektion? De, som voro orsaker till den
ministeriella krisen, voro de det icke äfven till
insurrektionen? Var det icke de, som drefvo
några fattige arbetare att sålunda söka skynda
en bätte framtid till mötes.
aBarbds har varit uppresnirgens hufvudman.
Han har med ärlighet och själsstorbet erkänt
det. Det är han, som gifvit tecken åt de stri-
dande, åt desse arbetare, som, enligt hans iör-
säkran, en timma före stridens början icke
visste, att de skulle strida. Och det är den-
ne så redlige, så ståndaktige, så högsinnade
man, som man vill tillskrifva Drouineaus mord!
Nej, det är omöjligt, nej!k ropade advokaten;
Yej, det fnns icke bland er, mine herrar Pä-
rer, ett enda samvete, som icke uppreser sig
mot den anklagelse för mord, man riktat mot
Barbös.... Det finnes icke en enda al er, som
ej är öfvertygad, att Barhes, då han sagt sig
ej hafva np dat Drouineau, dervid talat san-
ping.e
ellvad Barbes sagt åt sina anbängare: Man
har icke håilit alla sina löften mot folket...
Låt oss marschera... Folket lidera... detta är
något, som ingen förnekar. Men att Barbes
mördat Drouineau ...detta är hvad hans för-
svarare med hela sin kraft måste förneka...
detta är en punkt, i anseende hvartill hans ad-
wokat måste öppna eu allvarsam strid med å-
klagaremskten.a
Då sekiöreren granskar viltnenas utsago, fin-
ner han der tillräckliga bevis, att det icke är
insurgenternes chef, som skjutit på löj!nant
Drouineau, och att det i alla fall icke är Bar-
bes, som varit det bands anförare, hvilket sn-
gripit Justitiepalatset. Och bör man dessutom
göra tvenne serskil!a mål af en persons oskuld
och icke osku!d! Bör man antaga det, som lig-
hondm till last och begagna sig deraf? Bör
Tan deremot förkasta hvad som länder till bans