Article Image
ut DUlyMteUue UPPE Me 0 00 samband har Ni upptäckt ewmellan dessa tvänae tidskiften, mellau dessa borgerliga krig, hvaraf det ena lefde länge, och det andra gqväfdes inom några timmar? Vill Ni kanhända, genom det Ni ett ögonblick närmar till hvarandra tvenne olika sälskap, pastå, att de alla likna hvarandra? Ja, Ni har rätt! De ha alla utgått fiån samma princip. Det är samma idcer som ilödt dem alla. Om årstidernas samfund leder sitt ursprung från sällskapet för menniskans rättigbeter, så är det kommunernas samfund, fordom fostradt af carbonarismen, som gilvit uppkomst åt menniskorättigheternas. cHar, mine herrar Pärer, möter oss ett inkast, som vår försigtige motpart, med aning om argumentet, på förhand gjort oss. Akten er väl, csade han till de anklagade,c akten er att erinra om fordna sammanrsvärjningar, som ej vore nägot annat än sammansvärjmingar. Ert förfaringssätt är mord, rof och organiserad plundring; er insurrektion innebär ingen politik; talen då icke eller om politik! Nej jag skali icke återkalla det pinsamma minnet af dessa fyra martyrer, som man dödat på Greve-platser, och de fyra sergeanterne i La Rochelle; men jag skall, om jag vill, tala om kompletten i Befort: der var ingenting annat än komplott; afrättniagen följde derpå. Talade de då varande advokaterne politik eller försvarade de ingenting annat än mord och röfveri? Jo, de talade politik; jag vill då följa deras exempel. aOch nu, mine herrar, då vår väg är renad från alla dessa parasit-anklagelser, hvarsaed man belamrat försvarets raka väg, låtom oss nu vandra fram åt målet, utan att förvilla oss på afvägar. Liåtom oss i sjelfva saken söka elementerna för vår öfvertygelse; låtom oss som åskådare uppifrån bedöma denna sköldlyftning den 42 och 43 Maj, hvilken man afmålat för er med de dystraste färger, den man framställer för er såsorma en invasion af barbariska horder i den bästa af verldar. Låtom oss, mine herrar, så troget och så skyndsamt som möjligt gramska de politiska omständigheter, vid hvilkas sammanträffande de oväntade händelser tilldragit sig, hvartill den förnämste upphofsmannen sitter här inför er, afvaktande sin dom. Talaren kastade nu en blick på hufvudstadens tillstånd vid valens annalkande, omnämnde de konkurser och fallissementer, som följt på bvarandra och de arbetare, som på gatorna nödgades tigga sitt bröd. En insurrektion, som då utbröt, var den icke såsom Hr Villemain i Pärskammaren så väl uttryckt, en aprovocerada insurrektion? De, som voro orsaker till den ministeriella krisen, voro de det icke äfven till insurrektionen? Var det icke de, som drefvo några fattige arbetare att sålunda söka skynda en bätte framtid till mötes. aBarbds har varit uppresnirgens hufvudman. Han har med ärlighet och själsstorbet erkänt det. Det är han, som gifvit tecken åt de stridande, åt desse arbetare, som, enligt hans iörsäkran, en timma före stridens början icke visste, att de skulle strida. Och det är denne så redlige, så ståndaktige, så högsinnade man, som man vill tillskrifva Drouineaus mord! Nej, det är omöjligt, nej!k ropade advokaten; Yej, det fnns icke bland er, mine herrar Pärer, ett enda samvete, som icke uppreser sig mot den anklagelse för mord, man riktat mot Barbös.... Det finnes icke en enda al er, som ej är öfvertygad, att Barhes, då han sagt sig ej hafva np dat Drouineau, dervid talat sanping.e ellvad Barbes sagt åt sina anbängare: Man har icke håilit alla sina löften mot folket... Låt oss marschera... Folket lidera... detta är något, som ingen förnekar. Men att Barbes mördat Drouineau ...detta är hvad hans försvarare med hela sin kraft måste förneka... detta är en punkt, i anseende hvartill hans adwokat måste öppna eu allvarsam strid med åklagaremskten.a Då sekiöreren granskar viltnenas utsago, finner han der tillräckliga bevis, att det icke är insurgenternes chef, som skjutit på löj!nant Drouineau, och att det i alla fall icke är Barbes, som varit det bands anförare, hvilket sngripit Justitiepalatset. Och bör man dessutom göra tvenne serskil!a mål af en persons oskuld och icke osku!d! Bör man antaga det, som lighondm till last och begagna sig deraf? Bör Tan deremot förkasta hvad som länder till bans

23 juli 1839, sida 2

Thumbnail