fiska och statistiska handlingar och upplysningar, hörande till 47:e scklets historia etc., jemte ett bihang till upplysningar om bibliotek. Diplomatarium och museum på Löberöd, samt diverse handlingar, rörande adertonde seklet etc. ete. ete., af Å. Wieselgren. Lund. Lundbergska boktryckeriet. 1838 och 418539. Med samma känsla och aktning för Hr Wieselgrens företag, med samma erkännande af hans nedlagda mödor vid detta arkivs utgifvande och hans förtjenster om vår historiska litteratur, hvarmed Ref. för ett par år sedan anmälte nigra häften af hans arbete, gör han det nu. Skulle han under loppet af sin anmälan råka i något fall att kollidera mot Hr W:s öfvertygel!ser, så rörer det på intet sätt den förtjenstfulle litteratörens och samlarens välförvärfvade beröm. Samlaren har sin rättvisa önskan fullbordad, att efter lång väntan (i de förra häftena uttalad) på kompetenta recensenter fått förklara sig inför sådana, som Hrr Geijer och Cronholm. Deras dom har utfallit rättvist och blott på det hela träffat en bittills oafgjord stridspunkt — den om anledningarna till Carl XII:s död, en fråga i historien, som måhända fordrar mera data för att besvaras, än som ännu erbållits genom hittills publicerade dokumenter. För öfrigt är Hr Wieselgrens försvar för sin plan högst genialisk, om också en och annan invändning skulle kunna göras mot vigten af det upptagna. Således tror t. ex. visserligen Ref., att i förtekningen öfver Fältmarskalken Axel Liljes qvarlåtenskap det kan vara af vigt, att ett par band af Luthers skrifter der funnes; men af ännu större vigt skulle det för den kommande biografen vara, om man visste, att de någonsin lästes af Hr Fältmarskalken och Korstlågsriddarenu. Huru föga i Luthers anda äfven de protestantiska korstågsriddarne behandlade Tyskland, sedan den store ledande och tyglande anden vid Lätzen försvunnit, vittna tyvärr häfderna tillräckligt. Vare detta för öfrigt på intet sätt sagdt för tadlande af Hr W:s plan. Han har lofvat föra oss omkring i Sverge under 47:e seklet och håller sitt löfte, genom att visa oss mången högst intressant historisk situation. Såsom det vigtigaste, allmänt historiska deribland, böra vi med skäl bland annat nämna de dokumenter, Förf. meddelat om den demokratiska oppositionens framställningar till drottning Christina, angående reduktionens nödvändighet, hvaraf här de första koncepterna meddelas. Den, som här med uppmärksamhet genomläser (elfte delen, sid. 66 sequ.) acta, hörande till Drottning Christinas regering, ekall, under det han förhäpnar sig öfver det slöseri, en qvinnoregering (vare det också den mest genialiska) kan medgifva, fullkomligt erkänna, att en förändring i Sverges förhållanden var nödvändig. Löjligt nog är, att under det mest vansinniga slöseri se de strängaste förordningar utfärdas mot staten vid bröllop m. m., en författning, den drottningen snart sjelf eluderade. Huru mycket kontrasterar ej deremot det visserligen förut kungjorda, men för hvarje Jäsare i alla tider intressanta konungabrefvet från Gustaf Adolf till Axel Oxenstjerna, hvaruti den krigamrde Konungen anbefaller vården om det värnlösB riket, den öfvermaga dottran och den rådlösa modren åt den bepröfvade statsmannen, till hvilken han äfven, enligt andra bär meddelade bref, satte sitt fulla förtroende, i afseende på framgången af sins egna företag. Man kan deremot ej annat än beklaga hans alltför flygtiga dotter, som efter sin tronafsägelse blef satt i nödvändigbet dels alt genom skrymtaktiga, här meddelade bref förklara sin tillgifvenhet för katolska läran, dels affärda tiggarbref till sin älskade son, Konungen i Sverge. Hårdt blef här fåfängan straffad. Carl Gustafs bref deremot förråda den temporiserands statsmannen, som, med vördnad för sin så kallade aFru modersx anordningar och med omsorg för hennes behofver, söker att, genom eröfringens fördelar, lugna det missnöje, som uppkommit genom reduktionsideerna. Dessa handlingar, tillböriga elfte delen, hafva vi förnämligast anfört, såsom karakteristiska för Sveriges historia; i symnerhet då härtill ur den förra gelen bifogas de meddelade documenterna om striden mellan biskoparna och rådet, hvari Gustaf II Adsipbs ide om ett Consistorium Generale och Baeszii anfall met Biskoparna utgöra hufvudmomenPR RE ST a