han skyndade ut utan afsked, kastade sig på sin mulåsna och begaf sig, oaktadt nattens mörker, på väg till sitt stift. oo oKrappt hade han ridit några bundra alnar, förr äs han af förfäran släppte tyge!n; han könde en brinnande hand trycka på sina skuldror; bu...det var en stor afgrundsande, svart och juden, hvars ögon gnistrade sem eldbränder i mörkret, som lagt sin hand på vår resandes axel. Gripen af fasa ville vår dekant hoppe ner af mulåsnan, på hvars länd den svarte satt och blåste honom eld i håren och omkring öronen. Men ban hade foten för lingt istigbygeln; han föll, och den skrämda mulåsnan började sprisga och släpade honom med sig öfver klippor och bråddjup; vid dagens inbrott fanns den lycklige dekauten, halfdöd vch blodig på vägen, af mulåsnedrifvare, som sjungande vandrade från Toledo till Badajoz.