han skyndade ut utan afsked, kastade sig på sin
mulåsna och begaf sig, oaktadt nattens mörker,
på väg till sitt stift.
oo oKrappt hade han ridit några bundra alnar,
förr äs han af förfäran släppte tyge!n; han kön-
de en brinnande hand trycka på sina skuldror;
bu...det var en stor afgrundsande, svart och
juden, hvars ögon gnistrade sem eldbränder i
mörkret, som lagt sin hand på vår resandes
axel. Gripen af fasa ville vår dekant hoppe
ner af mulåsnan, på hvars länd den svarte satt
och blåste honom eld i håren och omkring ö-
ronen. Men ban hade foten för lingt istigby-
geln; han föll, och den skrämda mulåsnan bör-
jade sprisga och släpade honom med sig öfver
klippor och bråddjup; vid dagens inbrott fanns
den lycklige dekauten, halfdöd vch blodig på
vägen, af mulåsnedrifvare, som sjungande van-
drade från Toledo till Badajoz.