al VdAlstlily,y dd ve: Saur, tl CI HUB SKall DUM
ihågkommen: frukta endast inte att förlora nå-
got vid detta dröjsmåt; ty under tiden koroa-
mer jag säkert att göra ett steg närmare påf-
vestolen, vch ju högre jag stiger, desto mer
kunna mina vänner ba att boppas af mig.
Magisra lät icke afskräcka sig af detta svar;
han arbetade ifrigt för sin klient och följden
var den, att pifven snart sände erkebiskopen
af Sevilla den röda kardinalshatten och kallade
bonom till Rom.
Hela verldes undrade öfver en så hastig
lycka som den förre dekantens i Badajox; sjelf
ansåg han det sedast som en hyllning ät sin
förtjenst och betiaktade lyckan såsom en slaf,
hvilkea endast gpjorde sin skyldighet då den
befordrade honom till de förnämsta äre-
stäl!en.
Mendoza bade imedlertid följt kardinalen
till Rom. Hans eminens fortfor alltid att visa
sig högst artig mot honom, men då det aldrig
bief fråga om uppfyllande af de gifna löftena,
tog Magera sitt parti och telade derom med
kardinalen: etålargkod min vän, svarade honom
denne, ejag har snart fullbordat min lyckas
bana, jag liknar i detta ögonblick en min, som
endast bar några ebetydliga steg till det neål,
han satt sig före. Alltför upptagen att hinna.
detta, ger ban sig iske ro att se omkring sig;
ban går och går utan att stanma... sådan är.
min belägeahbet. Mitt mål är den påfliga sto-
lea. Du eger makt öfver lyckan; du skall
hjelpa mig dit. Den helige fadren är gammal;
han lutar mot grafvens brädd. lans regering
kan deiföre icke blifva låogvarig och den lye-
ka jag bittils baft ger mig anledning hoppas j
att efter honom få bestiga St Peters tron: Då;
skall kyrkans öfverhufvud på ett lysande sätt I
hämnas den förebråslse du en gång gjurde, om
otacksamhet hos hennes tjenaren,.
Hvad bkbände?... Påfven dog. Kardinsalerne
samlades i vatikanen, för att välja em efterträ-
dare och Mendoza följde, förklädd til tjenare,
den förre dekanten i cellen. fenom ölverna-
turliga medel ledde har den heliga konklavens
rådslag. Den spanska kardinalen bekläddes
med tiaren.
Nu egde den nye Guds ståthållare i sina
händer, icke allenast bimmelrikets — men äf-
ven den af guld fyllda skattkammarens nyck-
lar. Haa bebölde endast taga nigra grepnäf-
var af dessa dyrbarheter, ty juveler och dia-
manter af omätligt värde funnos der till öfver-
fiöd, för att vedergälla den, som så hastizt
förhjelpt honom till sia höjd.
Magern erhöll likväl ingen ting. Lik sina
företrädare öste hans helighet heldre omkring
sig på en hoplycksökare, som omgåfvo honom
lik svärmar af sponska flugor, än han veder-
gällde en välgörare.
Någon tid fördrog Mendoza denna glömska I
utan klagan. Men då han slutligen såg, att man
icke vidare ämnade bågkomma honom, utan 1;
vatikanen betraktade honom med förakt och
ovilja, tog han mod till sig och påmiats påf-
vea om de stora löften han gjort som dekant,:
biskop, erkcbiskop och kardinal.
allorua? svarade hans helighet, med en sträng
blick på supplikanten, aeländise, äu vågar til-
lögga dig förtjensten af den nåd, som Gud sjelf
i sin vishet velat tilldela Oss? ... Du förtjen-I
te döden för det du umgålts med magien och
djefvulens fördolda konster. Men Vi vilja sa-
ra ädelmodiga, behåll ditt lif. men visa dig ic-
ke vidare för Vårt amwsigte; Vi lyge kyrkans
band öfver dig, och om du icke inora tre da-
gar aflägsnat dig från vårt område, skall bålet
blifva lönen för din oförskämadhet.
Utan att ändra en min hörde Mendoza bann-
lysningen från de påfliga läpparna. aAnnax ro-
pade han kallt då hans helighet talat, ali
morkuilorna vara, hans hbögvördigbet dekanten
spisar icke meå 03sx.
Vid dessa ord uppveknade helige fadren, gnug-
gade ögonen och såg sig med förskräckelse langt i-
från vatikarens palats under Mendozas ringa
tak. Det var der, i den gammalmodiga länd-
stolen han drömt sin skönaste dröm ..... Der
hade, liksom man i en af våra dramer på ni-
ga timmar ser en half ålder förflyta, vår de-
kant sett årex passera och sig sjelf stiga från
, värdighet till värdighet, tills han slatligen nätt
höjden af alla sina önskningar, påfvestolen, och
nu uppvaknade han som den ebetydlige dekan-
ten i BEadaios!... Mendoza gaf honom en sträns