al VdAlstlily,y dd ve: Saur, tl CI HUB SKall DUM ihågkommen: frukta endast inte att förlora något vid detta dröjsmåt; ty under tiden koroamer jag säkert att göra ett steg närmare påfvestolen, vch ju högre jag stiger, desto mer kunna mina vänner ba att boppas af mig. Magisra lät icke afskräcka sig af detta svar; han arbetade ifrigt för sin klient och följden var den, att pifven snart sände erkebiskopen af Sevilla den röda kardinalshatten och kallade bonom till Rom. Hela verldes undrade öfver en så hastig lycka som den förre dekantens i Badajox; sjelf ansåg han det sedast som en hyllning ät sin förtjenst och betiaktade lyckan såsom en slaf, hvilkea endast gpjorde sin skyldighet då den befordrade honom till de förnämsta ärestäl!en. Mendoza bade imedlertid följt kardinalen till Rom. Hans eminens fortfor alltid att visa sig högst artig mot honom, men då det aldrig bief fråga om uppfyllande af de gifna löftena, tog Magera sitt parti och telade derom med kardinalen: etålargkod min vän, svarade honom denne, ejag har snart fullbordat min lyckas bana, jag liknar i detta ögonblick en min, som endast bar några ebetydliga steg till det neål, han satt sig före. Alltför upptagen att hinna. detta, ger ban sig iske ro att se omkring sig; ban går och går utan att stanma... sådan är. min belägeahbet. Mitt mål är den påfliga stolea. Du eger makt öfver lyckan; du skall hjelpa mig dit. Den helige fadren är gammal; han lutar mot grafvens brädd. lans regering kan deiföre icke blifva låogvarig och den lyeka jag bittils baft ger mig anledning hoppas j att efter honom få bestiga St Peters tron: Då; skall kyrkans öfverhufvud på ett lysande sätt I hämnas den förebråslse du en gång gjurde, om otacksamhet hos hennes tjenaren,. Hvad bkbände?... Påfven dog. Kardinsalerne samlades i vatikanen, för att välja em efterträdare och Mendoza följde, förklädd til tjenare, den förre dekanten i cellen. fenom ölvernaturliga medel ledde har den heliga konklavens rådslag. Den spanska kardinalen bekläddes med tiaren. Nu egde den nye Guds ståthållare i sina händer, icke allenast bimmelrikets — men äfven den af guld fyllda skattkammarens nycklar. Haa bebölde endast taga nigra grepnäfvar af dessa dyrbarheter, ty juveler och diamanter af omätligt värde funnos der till öfverfiöd, för att vedergälla den, som så hastizt förhjelpt honom till sia höjd. Magern erhöll likväl ingen ting. Lik sina företrädare öste hans helighet heldre omkring sig på en hoplycksökare, som omgåfvo honom lik svärmar af sponska flugor, än han vedergällde en välgörare. Någon tid fördrog Mendoza denna glömska I utan klagan. Men då han slutligen såg, att man icke vidare ämnade bågkomma honom, utan 1; vatikanen betraktade honom med förakt och ovilja, tog han mod till sig och påmiats påfvea om de stora löften han gjort som dekant,: biskop, erkcbiskop och kardinal. allorua? svarade hans helighet, med en sträng blick på supplikanten, aeländise, äu vågar tillögga dig förtjensten af den nåd, som Gud sjelf i sin vishet velat tilldela Oss? ... Du förtjen-I te döden för det du umgålts med magien och djefvulens fördolda konster. Men Vi vilja sara ädelmodiga, behåll ditt lif. men visa dig icke vidare för Vårt amwsigte; Vi lyge kyrkans band öfver dig, och om du icke inora tre dagar aflägsnat dig från vårt område, skall bålet blifva lönen för din oförskämadhet. Utan att ändra en min hörde Mendoza bannlysningen från de påfliga läpparna. aAnnax ropade han kallt då hans helighet talat, ali morkuilorna vara, hans hbögvördigbet dekanten spisar icke meå 03sx. Vid dessa ord uppveknade helige fadren, gnuggade ögonen och såg sig med förskräckelse langt ifrån vatikarens palats under Mendozas ringa tak. Det var der, i den gammalmodiga ländstolen han drömt sin skönaste dröm ..... Der hade, liksom man i en af våra dramer på niga timmar ser en half ålder förflyta, vår dekant sett årex passera och sig sjelf stiga från , värdighet till värdighet, tills han slatligen nätt höjden af alla sina önskningar, påfvestolen, och nu uppvaknade han som den ebetydlige dekanten i BEadaios!... Mendoza gaf honom en sträns