uf alltsammans, om Hr Sandström så behagar
och dervid skulla finna sin räkning.
I sammanhang med nu afhandlade ämne få
vi meddela nedanstående uppsats:
Svenska Minerva, som i flere föregående num-
mer baft mycket att skaffa med em viss cFarbror
Mårten, och doss delaktighet i en s. k. koalition,
har nu i sina tvenne sista artiklar derem, fram-
ryckt med den uppgift, att det ej varit Farbror
Mårten som inträdt i koalitionen och kaft vissa
yttranden derom, utan en vida märkligare person,
och att denna persen är jag. Då jag således biif-
vit inblandad i denna s2k och det i sammanhang
med ardra personer, hvilka möjligtvis siulle kun-
ra förledas att tro, det min indiskretior till någon
del varit vållande till e många rykten, hvarmed
några tidningar varit sysselsatta, rörande derna
koalition, anser jag mig skyldig att afgifva följande
förklaring:
Det har ofia händt, att personer, dels bekanta,
dels förut okända, önskat med mig tala om litte-
rära eller publicistiska ämnen, utan att sådant,
förr än nu, blifvit föremål för någon skriftvexling
i tidningarne. Jag ken, efier mitt b:grepp om
tryckfrihetens gränser, icke heller inse, att sådant
ligger inom offentlighketens område, och begriper
ej, hvarföre just det samtal jag i andras närvaro,
sistlidne vår, bade mad Horr Grefve Anckarsvärd,
skulle derifiän göra ett undanmtag, eller att i all-
mänhet en enskild persons fullkomligt enskitdta
och Icfliga företag skola öfverlemnas åt ofentlighe-
ten. Då sådant likväl nu skett, då mina föregifna
vitrenden dervid blifvit det, anser jag mig icke af
någon piigt, icke ens af der kristliga kärlekens
met dem, som så beställsamt upptagit och kom-
menterat dem, förbunden att ingå, hvarken irnägot
medgifrande, eller något förnekande deraf, emedan
jag derigenom skulle erkänra en tredjo mars doms-
rätt deröfver. Hvad deremot den s. k. koalitioner
angår, så vet jag ej om någon sådan existerar; hvad
jag vet är blott, att jag icke tillkör nägon sådan,
att jag hvarker af Hr Grefre Anckarsvärd elier af
någon annan blifvit anmodad att ingå i en sådan,
att jag om dass existers icke har annen kunskap,
än den jag inhämtat af tidningarna, samt att de,
som så uppenbart töja sin paniska f.uktan för det-
ta fantom, dermed göra sig oäsadligt löjliga och vi-
sa på hvilka klena fötter de sjelfva erkänna att de-
ras aktier stå.
Af det konfusa och intrasslade i Evenska Miner-
vas berättelser om hvad som skulle hafva förefal-
lit vid och efter det ifrågavarande samtalet, är det
mig icke möjligt att förs.å hvad som deraf angår
aFarbror Mårten och hvad som angår mig. Un-
der hela tiden af sin tillvaro har hon haft ofant-
ligt mycket att skaffa med den förra, med hans
enskilda och offentliga företag, med han; utgifna
skrifter, hans resor, hans individuella beteende,
hans bruk af de välljudande interjektionerna bäh,
mäh! hans delaktighet i Aftonbladsredaktionen mm.
m. och i sitt nummer för den 30 Mars detta år,
anger hon honom för att vara författare till den
då nyligen utkomna boken: Bidray till Svertyts
historia efter den 5 November 4810, hvilken hon
— och säkert hon allena — påstår vara fientlig
mol Konungen, och — för att döma efter det
motto hon nytijat — att innehålla dieter under
historiens drägt. Då ingen mer än hon ner
denna mystiska person, då Herr Hjerta försäkrar
sig icke. känna honom, då han är alldeles främ-
mende för Aftonbladets redaktion, och då framför
allt Minerva anklagat honom för åtskilligt, hvar-
för jag nödgas taga skulden på mig, måste jag
instämma i Aftonbladets uppmaning till Minerva,
att bestämt namngifva honom, på det allmänheten
en gång måtte få lära känna denna hennes spirt-
lus familiaris. Aut genom cländiga undflygter
söka än längre slingra sig ifrån en sidan förbin-
delses uppfyllande, vore att lägga feyheten till
lönen och sålunda lemna ett nytt bidrag till det
partis karakteristik Mimerva tillhör.
Slutligen anser jag mig böra fästa läsarens
uppmärksamhet på den taktik Mincrva i hela den-
na sax begagnat: enskilda personers besök och
samtal med hvarandra, uppsnappade yttranden der-
ifrån, ord, fällda under det förtroliga umgängets
hänförelse, alltsammans vanstäldt, förvridet, stym-
padt, tillökt med egna utläggningar, sådana äro
de vapen man nyttjar för uppnäendet af politiska
ändamål. Det är likväl glädjande för nationen och
dess tryckfrihet att kunna tillägga, att det ätmin-
stone icke är den fria pressen, som begagnar dem.
Stockholm den 40 Juli 4839.
4. Lindeberg.