nai-karakterens andel 1 revoiutionens ohygglg-
heter under revolutionskrigen hafva också be-
gynt förlora sitt anseende; och säkert skola de
öfrige snart gå samma väg. Sjelfva Engelsmän-
ner, de förbitltrade warf-fiendernec, hafva börjat
afskudda sig sina gamla fördomar och erkänna
nu öppet, att det icke är franska folket, utan
franska styrelsen, som frambragt den oro, de
skakningar, hvaraf Frankrike nu plågas. Och
föga skall man hafva sett af historien, om man
icke vet, att den ädlaste nation kam (lör till-
fället åtminstone) demoraliseras af en onationel
eller listig styrelse och sålunda framstå i en
fullkomligt falsk dager.
Man roar sig nemligen med det påstående,
att de ständiga cemeuterna, och mordförsöken,
den republikanska och oroliga sinnesstämningea
härflyta ur en inneboende ond natur, ur en o-
ren njutningslystnad, ur ett begär att plundra
eller ckrafla sig upp, ur en brist på religion
och renare lufnadslust, som äro en oskiljaktig
tillhörighet till sjelfva den Fransyska racen. 1-
medlertid synas sjelfva aattentaternex visa nå-
gonting helt annat. Utan tvilvel äro de brotts-
liga, och em menniska med känsla för det rät-
ta måste ogilla dem; men detta hindrar icke
att se, det de flesta icke härflutit af egennytti-
ga baräkningar, eller personlig hämndkänsla (så-
som fallet tyvärr oftast varit, då persorer vr
privilegierade kaster komplotterat om fu7stars
lifj; utan af en brirnande, om än vilseförd, en-
thusiasra för hvad brottslingen ansett rätt och
för fäderneslandet nyttigt. Komplotterna, då
sådana funnits, hafva utan tvifvel stundom blif-
vit ledda af egennyttiga beräknare; men säkert
synes, att det icke varit blott, icke ens hufvud-
sakligen med förespeglingar och löften om per-
sonliga fördelar, som mängden af de samman-
svurne låtit låcka sig; tvärtom har det varit
en al sjelfuppoffring mäktig enthusiasm, som
kastat verktygen in i deras brottsliga företag.
Denna beredvillighet att med gladt mod offra
sig för en ide, af hvad beskaffenhet den än må
vara, bar sannerligen blifvit sällsynt; och om
den än missbrukas, bevisar den dock en själens
spänstighet och kraft, hvaraf, om den rätt le-
des eller får verka till ädlare ändamål, kan
väntas en vida herrligare framtid, än hvad den
vanliga liknöjdheten och krassa egennyttan nå-
gonsin kan lofva. Å
Huru det rätteligen förhåller sig med den
religionslösket, som tillvites Fransmännen, veta
vi icke; men det skulle vara förvånande, om
en sådan tcke funnes, efter allt hvad sig till-
dragit på ett halft sekel. I det hela kan man
väl antaga, att den religion, som fans i Frank-
rike före revolutionen, icke var stort bättre
än ingen. Ett folk, som vaknar till känsla af
frihet ur armarna af en sådan religion, och då
nemligen icke är beredt på en reformation, u-
tan till en början blott har verldsliga ting att
åtänka, måste till en tid blifva alldeles vilse
ock rådlöst i andeliga ting. Sådan var Frans-
männens ställning under revolutionen; och vid
dess slut gjordes inga ändamålsenliga bemödan-
den att bota det onda. Både Napoleon, Re-
staurationen och den nuvarande styrelsen haf-
va velat återställa den gamla kyrkan; restau-
rationen skydde inga medel för ändamålet, och
om än Kejsaren och Juli-tronen icke gått så
långt, hafva de dock ögonskenligen gynnat det
gamla. Men nu förhåller det sig så med Ka-
tolicismen, att dess styrka icke ligger i öfver-
tygelsen, utan i förbländning, hänförelse, fruk-
tan. Eho som en gång vågat lösgöra sig från
den blinda tron, vågat tänka, han återkommer
ieke gerna till denna lära, som blott kan be-
herska nationer, hvilka, ifrån barndomen insöf-
da deri, icke någon gång vågat tvifla. Denna
religions grundsats är, att aldrig kunna modi-
fieras, aldrig låta pruta med sig; allt eller in-
tet är hennes valspråk; mellan blind undergif-
verhet eller fullkomlig otro, mellan evig för-
dömelse och den enda saliggörande, tron er-
kännes ingen medelväg.
Den brist på religion, som man tillvitar
Fransmännen, och hvarmed man egentligen me-
nar brist på katolicism, kunde då, om den i
allmänhet existerade, sägas vara en frukt af
omständigheterna, af styrelsernas oklokhet, el-
ler öfverklokhet, och ingalanda af ett eget
national-lyte, en afgjord fallenhet för irreligio-
sitet. I de ännu strängt katolska länderna ri-
der, enligt trovärdiga vittnesbörd, lika mycken
otro hos de s. k. högre stånden; skilnaden är
nuv p weanoonontvmwvmzs-oomo—omnn—wsmmmvw mm mm inmosxmmmisnBnnhnBBlhmbmm i kk-t-2 - inner xtsoJ—s
—