öretagets framgång. Yi svare det nu vid deras
Kongl. Höghets namn och egenskaper. Vi våge
härmed medlågga för Eders Kongl. Höghet vår
örsäkran om bergfast tillgifvenhet. Min underdå-
viga, lifliga onskan, att inför E. K. H. få person-
igen uttrycka dessa våra tänkesält, nödgas jag
iterhålla, intill dess trupperne inrycka i hufvud-
staden. Inbördes förtroende, gemensam helig fö-
esats, att i lif och död ej skiljas, uttryckligen
gifna löften för detta ändamål, är grundvalen för
vår förening, för vårt vågsamma företag och för
vär egon trygghet. Jag vill, bör och kan således
ej aflägsna mig ifrån desså trupper, äd!a vapen-
bröder, förr än vår enda enkla föresats är till fullo
verkställd, den, att förskaffa rikets representanter
frihet att sammankomma, och frihet att inbördes
öfrerlägga och besluta. Vi skola aldrig beträdas
med att åsyfta något annat ändamål än detta, att
vilja blanda oss i andra regeringsangelägenheter
ån denna. Endast i afseende på vär enskilda trygg:
het och vår föresats, att ej skingras, måste jeg för
E. K. H. bekänna, att, så länge de fordna konselj-
ledamöterne äro i affärerna, så länge uppenbara
fiender till dem timade förändringen äga frihet att
verka, så länge polisen är i samma hand som för-
ut, anse vi oss endast af vår täta, orubbliga för-
ening äga personlig frihet. Jag säger detia med
den uppriktighet, hvaraf jag tror mig hafva gifvit
säkra bevis, under all den tid, jag fordom haft
den nåden vara nära E. K. H:s persen.
Till Hertig Carl, Tibble den 20 Mars 1809.
Bevare Gud, att E. K. H. skulle öfvergifva det
till undergång lutande fosterlandet, just i der stund,
då det af ingen annan band än E. K. H:s kan
räddas. År det möjligt, att de härvarande trup-
pernes rena, osgeanyttiga, sagtmodiga nit af nä-
gon kunnat framställas under formen af tvång på
på E. K. H:s egen välgörande vilja, då likväl hvarje
individ af dessa trupper lågar af kärlek och tro-
het för E. K. H:s person? Jag vågar daremot för-
såkra, med en redlig mans uppriktighet, att de,
som bära farhåga för dessa truppers sammanhåll-
ning, som hata vår omtanrka för egen preservatiom
under och efter det vågade företagets fullbordan,
som med hbufvudbry och humör bemöda sig för vår
förskipogring, för vårt afvändande från det ända-
mål, vi oss föresatt, äro ej vänner af E. K. H.,
ej af fäderneslamdet, ej af den gjorda förändrim-
gen. Jag vågar förutsäga, att den dag kommer,
då de nu i verket satta intrigernes ändamål visar
sig, och att den nu hatade kerps, som jag med
outsäglig tillfredsställelse kommenderar, blir E. K.
H:s, fäderneslandets och förändringens säkraste,
kanhända enda, men orubbliga stöd.
(Slutet följer.)
perne, hvilka, så fort sig göra låter, hitkomma:
den öfriga hälften förlägges i och omkring den
trakt, der dessa ordres inhändigas. Härkos med-
följer den proklamatiom, som Wi i dag i nåder
till allmänheten låtit utfårda. Generalmajoren
m. m. Friherre Adlercreutz är anbefalld att vara
tjenstgörande Generaladjutant i Stockholm.
Stockholms Slott den 435 Mars 4809.
CARL.
Adlercreutz.
ON ——
Hr Med. Doktorn J. Engström, hvilken för-
ut offentliggjort flera intressanta artiklar, rö-
rande de Norra orterna, har begärt rum för
nedanstående upplysningar, rörande en nyligen
å bane bragt tvistefråga.
Något mera om det Svenskt-Engelska Gruf-
kompaniet.
I M 73 af Svenska Minerva, för innevarande år,
har en Insändare, såsom cgrundtanke för sina in-
vändningar emot ofvannämnda Kompani anfört, att
bandeln med tackjern, från Sverge till utrikes or-
ter, är cförbjuden; i sammanhang hvarmed Ins.
ock har anmärkt, såsom aafgjordt, att vårt stång-
jernssmide nästan fullkomligen upphör, då tack-
jernet får utföras.s Den skadan betraktas likväl
såsom endast skenbar, i fall bruksägarne få tid
på sig att gå in i den nya trsfiken, hvadan Ins.
anser det vara sarnolikt, att desamma (bruksägar-
pe), och äfven staten, skulle vinna på en större
export af en begärlig råvara (tackjern), tillverkad
med mindre produktionskostnad, än stångjernet. —
Men, — frågar Ins. dernäst — churu skulle det
väl gå med våra bruk, om förändringen ginge ha-
sligt för sig? — Engelsmännen skulle valsa vårt
tackjern och förse både sig sjelfva och Amerika
med sådant stångjern, hvaremot vår egen stång-
jerns-export skulle alldeles afstanza, och våra till-
verkare bli evilkorligen ruineradex.
Hvaraf vet man allt detta? — Är då tackjernets
skeppning till ulrikes ort en conditio sine qua non
för kompaniets organisation och verksamhet? —
Det tror jag än icke; ty månne de flesta Norrländ-
ska bruken, m. fl. andra, som nu hkemta råämnen
från de sydliga orterna, ej hellre skuile taga sina
förnödenheter, af malm och tackjern, i Luleå, om
de der funnos, af bättre qvalitet och för lika godt
om ej bättre pris än söder ut? — Det kan väl ta-
gas för afgjordt. — Jag tror desslikes, att Herrar
Engelsmän voro för kloka till att skicka sitt tack-
jern till England, om de kunde få det lika väl be-
taldt i Luleå, som i London. — Mer, — säger
man deremot — aLapplands tackjern skulle, i följd
af de dervarande goda malmerna, bli serdeles godt
och begärligt, och vi Svenskar skulle fördenskull