öretagets framgång. Yi svare det nu vid deras Kongl. Höghets namn och egenskaper. Vi våge härmed medlågga för Eders Kongl. Höghet vår örsäkran om bergfast tillgifvenhet. Min underdåviga, lifliga onskan, att inför E. K. H. få personigen uttrycka dessa våra tänkesält, nödgas jag iterhålla, intill dess trupperne inrycka i hufvudstaden. Inbördes förtroende, gemensam helig föesats, att i lif och död ej skiljas, uttryckligen gifna löften för detta ändamål, är grundvalen för vår förening, för vårt vågsamma företag och för vär egon trygghet. Jag vill, bör och kan således ej aflägsna mig ifrån desså trupper, äd!a vapenbröder, förr än vår enda enkla föresats är till fullo verkställd, den, att förskaffa rikets representanter frihet att sammankomma, och frihet att inbördes öfrerlägga och besluta. Vi skola aldrig beträdas med att åsyfta något annat ändamål än detta, att vilja blanda oss i andra regeringsangelägenheter ån denna. Endast i afseende på vär enskilda trygg: het och vår föresats, att ej skingras, måste jeg för E. K. H. bekänna, att, så länge de fordna konseljledamöterne äro i affärerna, så länge uppenbara fiender till dem timade förändringen äga frihet att verka, så länge polisen är i samma hand som förut, anse vi oss endast af vår täta, orubbliga förening äga personlig frihet. Jag säger detia med den uppriktighet, hvaraf jag tror mig hafva gifvit säkra bevis, under all den tid, jag fordom haft den nåden vara nära E. K. H:s persen. Till Hertig Carl, Tibble den 20 Mars 1809. Bevare Gud, att E. K. H. skulle öfvergifva det till undergång lutande fosterlandet, just i der stund, då det af ingen annan band än E. K. H:s kan räddas. År det möjligt, att de härvarande truppernes rena, osgeanyttiga, sagtmodiga nit af nägon kunnat framställas under formen af tvång på på E. K. H:s egen välgörande vilja, då likväl hvarje individ af dessa trupper lågar af kärlek och trohet för E. K. H:s person? Jag vågar daremot försåkra, med en redlig mans uppriktighet, att de, som bära farhåga för dessa truppers sammanhållning, som hata vår omtanrka för egen preservatiom under och efter det vågade företagets fullbordan, som med hbufvudbry och humör bemöda sig för vår förskipogring, för vårt afvändande från det ändamål, vi oss föresatt, äro ej vänner af E. K. H., ej af fäderneslamdet, ej af den gjorda förändrimgen. Jag vågar förutsäga, att den dag kommer, då de nu i verket satta intrigernes ändamål visar sig, och att den nu hatade kerps, som jag med outsäglig tillfredsställelse kommenderar, blir E. K. H:s, fäderneslandets och förändringens säkraste, kanhända enda, men orubbliga stöd. (Slutet följer.) perne, hvilka, så fort sig göra låter, hitkomma: den öfriga hälften förlägges i och omkring den trakt, der dessa ordres inhändigas. Härkos medföljer den proklamatiom, som Wi i dag i nåder till allmänheten låtit utfårda. Generalmajoren m. m. Friherre Adlercreutz är anbefalld att vara tjenstgörande Generaladjutant i Stockholm. Stockholms Slott den 435 Mars 4809. CARL. Adlercreutz. ON —— Hr Med. Doktorn J. Engström, hvilken förut offentliggjort flera intressanta artiklar, rörande de Norra orterna, har begärt rum för nedanstående upplysningar, rörande en nyligen å bane bragt tvistefråga. Något mera om det Svenskt-Engelska Grufkompaniet. I M 73 af Svenska Minerva, för innevarande år, har en Insändare, såsom cgrundtanke för sina invändningar emot ofvannämnda Kompani anfört, att bandeln med tackjern, från Sverge till utrikes orter, är cförbjuden; i sammanhang hvarmed Ins. ock har anmärkt, såsom aafgjordt, att vårt stångjernssmide nästan fullkomligen upphör, då tackjernet får utföras.s Den skadan betraktas likväl såsom endast skenbar, i fall bruksägarne få tid på sig att gå in i den nya trsfiken, hvadan Ins. anser det vara sarnolikt, att desamma (bruksägarpe), och äfven staten, skulle vinna på en större export af en begärlig råvara (tackjern), tillverkad med mindre produktionskostnad, än stångjernet. — Men, — frågar Ins. dernäst — churu skulle det väl gå med våra bruk, om förändringen ginge hasligt för sig? — Engelsmännen skulle valsa vårt tackjern och förse både sig sjelfva och Amerika med sådant stångjern, hvaremot vår egen stångjerns-export skulle alldeles afstanza, och våra tillverkare bli evilkorligen ruineradex. Hvaraf vet man allt detta? — Är då tackjernets skeppning till ulrikes ort en conditio sine qua non för kompaniets organisation och verksamhet? — Det tror jag än icke; ty månne de flesta Norrländska bruken, m. fl. andra, som nu hkemta råämnen från de sydliga orterna, ej hellre skuile taga sina förnödenheter, af malm och tackjern, i Luleå, om de der funnos, af bättre qvalitet och för lika godt om ej bättre pris än söder ut? — Det kan väl tagas för afgjordt. — Jag tror desslikes, att Herrar Engelsmän voro för kloka till att skicka sitt tackjern till England, om de kunde få det lika väl betaldt i Luleå, som i London. — Mer, — säger man deremot — aLapplands tackjern skulle, i följd af de dervarande goda malmerna, bli serdeles godt och begärligt, och vi Svenskar skulle fördenskull