litet nödvändigheten att föredraga i Statsrådet som friheten att föredraga i sängkammaren. Öfverflyttandet af kommandooch diplomatärenderna till Statsrådet skulle icke gilva en smula större kontroll; icke hafva de i allmänhet blifvit sämre skötta än de öfriga regeringsärenderna. Nej, en minister kan mot monarken icke hafva någon annan rätt än den att — gå sina färde. Vi veta allt för väl, med hvilken förhisnelse denna sats anses af två sorts menniskor: 4:0 dem, som tycka det vara fasligt hårdt för de beskedlige rådgifvarne att nödgas öfver gifva så lugna och renderande platser, som taburetter, för någonting så lumpet, som principer; 2:o dem, som frukta, att ingen säkerhet för land och rike finnes, intet lugn, nästan ingen styrelse, om gamla, erfarna, rätt kloka och vältänkande guåbar skulle skilja sig från regeringen, blott de råka att tänka olika med monarken om hvad som är nyttigt. På samma sält, så säga de, skulle en hel uppsättnizg af de klokaste och bäst tänkande statsmän kunna gå för landet förlorad blott för motståndet mot en nyck, en småsak; och sedan kunde man få en uppsättning af okunniga, egennyttiga, principlösa äfventyrare. Med detta skäl, som, i förbigående eagdt, är den bittraste satir på monarkismen och ändock egentligen föres i munnexr af dess ifriga vänner, lyckas det verkligen att skrämma åtskilligt beskedligt folk, som icke rärmare gör sig reda för sakerna. Men någonting grundiösare kan icke finnas. En monark, som har nog känsla af sitt kall, för att till rådgifvare en gång taga de upplystaste och redligaste statsmän bland sitt folk, tager icke en annan gång älventyrare dertill; och är han af den natur, att han någonsin tager af seanare slaget, så väljer haa aldrig af det förra, om han icke tvingas dertill. Ett dylikt tvång ligger dock aldrig i former, det kan endast ligga i andan hos nationen, som högljudt förkastar det odugliga och gör formerna lefvande. Endast från det hållet är aktif resistans, tänkbar utan all styrelses förlamande; en minister kan blott visa en passif, genom nödvändigheten att skilja sig från en regering, der han ingenting förmår. Sålunda är kontrasignationen i det hela blott en tom form, som vi måste bibehålla, tills vi få något bättre, och som endast tryggar mot verkställighet. Rätteligen är det nog att kunna säga: N. N. var minister i den stund, då åtgärden vidtogs. Enda giltiga invänning, han deremot kan göra, är: jag visste det icke, och i samma stund jag fick veta det, upphörde jag ett vara minister. Han antages nemligen icke blott att stå såsom en maktägande hållhake bredvid Konungen och hindra det orätta; han antages: vara depositär af hans hemligaste tankar i regeringsfachet, att hafva hans öra och utöfva inflytande på hans minsta tanke, att vara hans förtrogne, hams faverit. Detia är. säger man, obilligt begärdt; favoriter äro en gerskild sorts folk; de äro foster af känslan, och känslan befaller mar icke. — Alldeles; men om favoriten understår sig att blamda sig i de allmänna angelägenheterna, så tvinga fram honom på skådeplatsen, gör honom till minister. Duger han ej till def, så tag em annan till den sednare hefattningen; och sedan mi denne tvinga favoriten inom det enskilda.