litet nödvändigheten att föredraga i Statsrådet
som friheten att föredraga i sängkammaren.
Öfverflyttandet af kommando- och diplomat-
ärenderna till Statsrådet skulle icke gilva en
smula större kontroll; icke hafva de i allmän-
het blifvit sämre skötta än de öfriga regerings-
ärenderna.
Nej, en minister kan mot monarken icke
hafva någon annan rätt än den att — gå sina
färde. Vi veta allt för väl, med hvilken för-
hisnelse denna sats anses af två sorts menni-
skor: 4:0 dem, som tycka det vara fasligt hårdt
för de beskedlige rådgifvarne att nödgas öfver
gifva så lugna och renderande platser, som ta-
buretter, för någonting så lumpet, som princi-
per; 2:o dem, som frukta, att ingen säkerhet
för land och rike finnes, intet lugn, nästan in-
gen styrelse, om gamla, erfarna, rätt kloka och
vältänkande guåbar skulle skilja sig från rege-
ringen, blott de råka att tänka olika med mo-
narken om hvad som är nyttigt. På samma
sält, så säga de, skulle en hel uppsättnizg af
de klokaste och bäst tänkande statsmän kunna
gå för landet förlorad blott för motståndet mot
en nyck, en småsak; och sedan kunde man få
en uppsättning af okunniga, egennyttiga, prin-
ciplösa äfventyrare.
Med detta skäl, som, i förbigående eagdt, är
den bittraste satir på monarkismen och ändock
egentligen föres i munnexr af dess ifriga vän-
ner, lyckas det verkligen att skrämma åtskil-
ligt beskedligt folk, som icke rärmare gör sig
reda för sakerna. Men någonting grundiösare
kan icke finnas. En monark, som har nog
känsla af sitt kall, för att till rådgifvare en
gång taga de upplystaste och redligaste stats-
män bland sitt folk, tager icke en annan gång
älventyrare dertill; och är han af den natur,
att han någonsin tager af seanare slaget, så
väljer haa aldrig af det förra, om han icke
tvingas dertill. Ett dylikt tvång ligger dock
aldrig i former, det kan endast ligga i andan
hos nationen, som högljudt förkastar det odug-
liga och gör formerna lefvande. Endast från
det hållet är aktif resistans, tänkbar utan all
styrelses förlamande; en minister kan blott
visa en passif, genom nödvändigheten att skilja
sig från en regering, der han ingenting förmår.
Sålunda är kontrasignationen i det hela blott
en tom form, som vi måste bibehålla, tills vi
få något bättre, och som endast tryggar mot
verkställighet. Rätteligen är det nog att kunna
säga: N. N. var minister i den stund, då åt-
gärden vidtogs. Enda giltiga invänning, han
deremot kan göra, är: jag visste det icke, och
i samma stund jag fick veta det, upphörde jag
ett vara minister. Han antages nemligen icke
blott att stå såsom en maktägande hållhake
bredvid Konungen och hindra det orätta; han
antages: vara depositär af hans hemligaste tan-
kar i regeringsfachet, att hafva hans öra och
utöfva inflytande på hans minsta tanke, att
vara hans förtrogne, hams faverit. Detia är.
säger man, obilligt begärdt; favoriter äro en
gerskild sorts folk; de äro foster af känslan,
och känslan befaller mar icke. — Alldeles;
men om favoriten understår sig att blamda sig
i de allmänna angelägenheterna, så tvinga fram
honom på skådeplatsen, gör honom till mini-
ster. Duger han ej till def, så tag em annan
till den sednare hefattningen; och sedan mi
denne tvinga favoriten inom det enskilda.