MAJUPPRORET I PARIS.
(Forts. fr. JA 148.)
I fortsättningen af Hr Merilhous rapport,
som sammansöker alla de facta och skriftliga
eller mun!liga yttranden, hvilka på något sätt
kunna ställas i förbindelse med den åtalade
handlingen, anföres vidare ett dokument, af
hvilket rapportören, med en logik, mycket lik
våra svenska tryckfrihetsaktorers, ber pärsdom-
stolen draga den slutsats, att de tilltalade äf-
ven velat anivellera förmögenheten. Detta do-
kument består i en af Barbös, Alberny och fy-
ra andra personer 1837 publicerad uppmaming
till välgörenhet mot de fattiga, af följande in-
nehåll:
aNågra ord till dem, som äga, för dem, aom
intet äga och sakna arbete: Mina Herrar! På
ett fartyg i nöd drifver jemlikheten i faran al-
la till arbete, och kallar ofta den passagerare
till roret, som dermed har intet att skaffa, så
länge vind och våg äro gynnande. Med än
större skäl åligger det vid samhällets olyckar
hvarje medborgare, att frambira en gärd afel-
tertanka, råd och öfven förböner. Det är det-
ta åliggande vi i dag uppfylla. Utan befatt
ning i lyckligare tider, obemärkta och måhänr-
da föraktade passagerare, framträde vi för att
säga er: ufartyget sjunker! se här em läcka.
bjelp, hjelp! Hit med dref och tjära M. H:;
den bästa, den mest maktpiliggande delen a
folket, denna del, som genom en förvänd sam-
bällsinrättning blifvit dömd att så, utan att
nigonsin skörda, befinner sig för närvarande i
saknad af sin enda tillgång, arbete. JF kännem
det ytterliga elämde, som under hela denna vin-
ter plågat denna olyckliga klass. Sominarer,
sade man, som återlifvar iordbruksarbetet, skall
lindra deras elände. Sommaren har. kommiy
den har gifvit bete åt fältens boskap och när
ring åt djurens små ungar; men för dem olyck-
liga menniskarm, till hvilken lagen, den hon ej
sjelf gjort, beständigt ropar: odetta fält är icke
ditt, gå din väg; dessa skördar tillböra en aa-
nan, rör dem ickea, är sommaren ej, fruktbar
rare än vintern, och den stylmoderliga jorden,
då hon smyckar sig saed skördens rikedomar,
synes blott vwiljr gäeka den olycklige, likseam
sTåntalus gäckades på de underjordiska maktor-
ers befallning. För öfrigt: vore det icke ett o-
lakt slut på afslaget, att tilk arbete på jorden
försända e8 population, som blilvit försvagad
wå fabriksarbete? vore det icke ett barbariskt
gäckeri, att erbjuda landtmannaarbeten åt SOC
reoner, kastade på stengatan genom tillslutan-
det af den betydligaste bland hufvudstadens.fa-
friker, då hvar och em känner atv arbetets för-
delningen, så gynnande för tillverkningens skynd-
samhet och fullkomlighet, likväl gör arbetarer
eförmögen till allt annar arbere än det, son
från barndomen syeselsats dess armar? MM. H
Ben första af alla rätnigheter, är rättighetel
att lefva, den aaenniskan medför då hon kom
mer till verlden. Iaför denna försvinna alla kon
ventionella bruk, dem naturen ieke stadfästat. De
fattige underkastar sig, väl deras befalloicg, oak
födt ban är deras offer; men om vi äro känslolös
för hans elände, förtjente vi icke derigeaom at
han trampade under fötterna den omensklig
lag, som ger honom döden? Det är icke helle
hvad man i dagligt tal kallar medlidande, sor
vi i våra olyckliga bröders namn, af Er N
H. hegära; nej den sak, för hvilken vi tala, ä
sillför rättvis, allt för helig, för alt ieke fordr
ett manligt och allvarligt språk. Det är upp
fyliandet af en pligt vi yrka, ty den fattige
rätt till, uppehälle är icke försuter, och då
är denna rätt, Marias son, den helige demokrs
ten, beseglade med sitt ord, då han sade: d
sika äro endast de fattiges skattgömmare. D:
är sant, att den höge eproletärens, lära, seds
länge kommit ur bruket; menniskor bafva fu:
1