MAJUPPRORET I PARIS. (Forts. fr. JA 148.) I fortsättningen af Hr Merilhous rapport, som sammansöker alla de facta och skriftliga eller mun!liga yttranden, hvilka på något sätt kunna ställas i förbindelse med den åtalade handlingen, anföres vidare ett dokument, af hvilket rapportören, med en logik, mycket lik våra svenska tryckfrihetsaktorers, ber pärsdomstolen draga den slutsats, att de tilltalade äfven velat anivellera förmögenheten. Detta dokument består i en af Barbös, Alberny och fyra andra personer 1837 publicerad uppmaming till välgörenhet mot de fattiga, af följande innehåll: aNågra ord till dem, som äga, för dem, aom intet äga och sakna arbete: Mina Herrar! På ett fartyg i nöd drifver jemlikheten i faran alla till arbete, och kallar ofta den passagerare till roret, som dermed har intet att skaffa, så länge vind och våg äro gynnande. Med än större skäl åligger det vid samhällets olyckar hvarje medborgare, att frambira en gärd afeltertanka, råd och öfven förböner. Det är detta åliggande vi i dag uppfylla. Utan befatt ning i lyckligare tider, obemärkta och måhänrda föraktade passagerare, framträde vi för att säga er: ufartyget sjunker! se här em läcka. bjelp, hjelp! Hit med dref och tjära M. H:; den bästa, den mest maktpiliggande delen a folket, denna del, som genom en förvänd sambällsinrättning blifvit dömd att så, utan att nigonsin skörda, befinner sig för närvarande i saknad af sin enda tillgång, arbete. JF kännem det ytterliga elämde, som under hela denna vinter plågat denna olyckliga klass. Sominarer, sade man, som återlifvar iordbruksarbetet, skall lindra deras elände. Sommaren har. kommiy den har gifvit bete åt fältens boskap och när ring åt djurens små ungar; men för dem olyckliga menniskarm, till hvilken lagen, den hon ej sjelf gjort, beständigt ropar: odetta fält är icke ditt, gå din väg; dessa skördar tillböra en aanan, rör dem ickea, är sommaren ej, fruktbar rare än vintern, och den stylmoderliga jorden, då hon smyckar sig saed skördens rikedomar, synes blott vwiljr gäeka den olycklige, likseam sTåntalus gäckades på de underjordiska maktorers befallning. För öfrigt: vore det icke ett olakt slut på afslaget, att tilk arbete på jorden försända e8 population, som blilvit försvagad wå fabriksarbete? vore det icke ett barbariskt gäckeri, att erbjuda landtmannaarbeten åt SOC reoner, kastade på stengatan genom tillslutandet af den betydligaste bland hufvudstadens.fafriker, då hvar och em känner atv arbetets fördelningen, så gynnande för tillverkningens skyndsamhet och fullkomlighet, likväl gör arbetarer eförmögen till allt annar arbere än det, son från barndomen syeselsats dess armar? MM. H Ben första af alla rätnigheter, är rättighetel att lefva, den aaenniskan medför då hon kom mer till verlden. Iaför denna försvinna alla kon ventionella bruk, dem naturen ieke stadfästat. De fattige underkastar sig, väl deras befalloicg, oak födt ban är deras offer; men om vi äro känslolös för hans elände, förtjente vi icke derigeaom at han trampade under fötterna den omensklig lag, som ger honom döden? Det är icke helle hvad man i dagligt tal kallar medlidande, sor vi i våra olyckliga bröders namn, af Er N H. hegära; nej den sak, för hvilken vi tala, ä sillför rättvis, allt för helig, för alt ieke fordr ett manligt och allvarligt språk. Det är upp fyliandet af en pligt vi yrka, ty den fattige rätt till, uppehälle är icke försuter, och då är denna rätt, Marias son, den helige demokrs ten, beseglade med sitt ord, då han sade: d sika äro endast de fattiges skattgömmare. D: är sant, att den höge eproletärens, lära, seds länge kommit ur bruket; menniskor bafva fu: 1