stater ej sällan åstadkorsma mindre fuliändade tillverknirgar och alltid nödgas att derför fordra högre betalning ärm i mera industriela länder. Vid den lägre ståndpurkt, hvari industrien i dessa stater befinner och alliid måste komma att befinna sig, kan det ej förefalla underligt, att fabrikanrterne ense jomnt fortfarande förbud eiler höga tuilafgifier utgöra vilkoret för deres bestånd och möjligheten för dem at berga sig. Men hvilken år, som ej inser den lockande vinst, som oloflig varuinförsel under sådana förhållanden erbjuder, och omöjligheten awt hindra jemna öfverträdelser af tullagarna: att redlig handei ej i bredd dermed kan bestå: att ett sådant fabrikssystem i sig sjelf ej innebär annat än en oskälig och obehörig bestattning till fabriksidkares förmån på amdra medborgares bekostnad: att kapita!er och armar i dessa läader ryckas från de natusiliga närirgarna till sådane, som utan konstlade anstalter aldrig tillkommit och för deras bestånd fordra jemna uppoffringar af den konsumerande allmänheten och påkalla en vida större utgif: af staten för tulibevaknin-: gen, än som i annåt fall erfordras; och att ett sådant system inaebär ett stort hinder emot tillväxten af nationalvälmågan ech möjligen kan efier hand helt och hället undergräfva statens välstånd. Hsad nu blifvit anfördt rörande förhållandet med fabrikerne i sistnämnde stater kan i flera afseenden tillämpas på Sverige. Då detta land på en stor yta är föga befolkadt ocb sjöfarten här i riket under vintern ofta flere månader är hämmad ken varuafsättnigrgen härstädes i allmänhet ej vara annat än trög och mindre liflig, och då svenska allmogen, som utgör något öfver tvåtredjedelar af landets befolkning, tillverkar under de tider om året, då den ej kan sysseisätta sig med jordbruket, ej allenast största delen af de väfverivaror, som densamma förbrukar, utan äfven en del andre för densamma erforderliga slöjdevaror; samt då slutligen, i följd af tarfligt lefradssätt eller mindre välmåga hos folket, åtskillige så kallade öfverfödsartiklar till vida mindre belopp än i andra länder ingå i allmänna förbrukningen, — kunna svenska fabrikerna ej inom landet firna tillfälle till större afsättning. — Annu mindre är detta fallet hvad angår afsättningen utom riket af svenska fabrikater, hvilka, i anseende till deras högre prisa och ej sällan mindre godhet, med få undantag kunna blifva föremål för export. Bristande tillgång al kapitaler emot låg ränta hindrar äfven uppkomsten af större fabriker och betager största delen af svenska fabrikanter båg och förmåga, att verkställa de förändringar och förbättringar å machiverier och redskap, som i andra länder oafbrutet äga rum och hvilkas ipförande utgör ett väsentligt vilkor för möjligheten att utbärda utländsk medtäflan. Då under sådane förbållanden den svenska fabrikanten, för att kunna berga sig, nödgas fordra högre betalning ofta för en mindre god vara, blifver deraf en följd, att oloflig varuinförsel framstår gåsom ett högst lönande näringsfång; och då närbelägenbeten af Danmark och Nerge, der en obegränsad införselsfribet af främmande fabrikater är medgifven, i bög grad underlättar en sådan införsel, som dessutom, på en kuststräcka eaf omkring 200 mil, på många ställen up:fylld af holmar, öar och klippor, samt med en sådan landgräns som den norska, ej kan med säkorbet förakommas, bar men från långliga tider tillbaka i Sverge hört allmänketen klaga öfver en obehörig beskattning af den svenska fabrikanten och öfver saknad tillgång inom riket på åtskilliga fabriksvaror, serdeles väfnadsfabrikater till erforderlig mängd och godhet och till skäliga priser, under det att fabrikanten på samma gång klagat öfver trög ech mindre lönande afsättniog, hvilken han å sin sida tillskrifvit dels den omIständighet, att öfverallt i riket funnits i handeln olofligen införda varor, dels ock nationens förkärlek till allt utiändskt, utan att han veiat erkänna, att bufvudsakliga orsaken till hans ofia lönlösa sträfvande vore att återfinna i hans oförmåga, att på ett äxdamålsenligt sätt dri va sin rörelse. Under sådane förhållaprden bar äfven det skydd, I svenska fabrikanten och hbandtverkaren förment sig äga i införselsförbud och höga tullafgifter, varit mera inbilladt än verkligt, och efter all sannolikhet tillskyndat dem mera skada än gagn, enär de, i förtroende till det skydd, hvarem de genom tulllagstiftningen varit försäkrade, ej egnat den någon l omtanke och den verksamhet vid utöfningen saf sine ; ;rken, som erfordrats, för att åstadkomma varor i tillräcklig mängd och till nöjaktig godhet, emot samma pris, hvartill enahanda utländska kunnat erhållas, och således sjelfve till egen betydlig förlust framkallat den af dem öfverklagade oclofliga införseln ef utländska fabrikater. Häreaf har åter foljden varit, adt fabriker, som åtnjutit ett sådant skydd, vanligen befunnit sig i sämre belägenhet, än andre, Å som varit blottställde för utländsk medtäflan, och endast i detta afseende varit skyddade af lämpliga wullafgifter; till bevis hvarå kan anföras, att innebafvare af pappersbruk, Jädergarfverier, oijeslagerer och tobaksfabriker, ehuru ej seden längre tid tillbaka i åtnjutande af något väsendtligt skydd genem förbud. att införa sådana tillverkaingar, som ef dem åstadkommas, alltjemt kunnat med fördel utvidga deras verksamhet, under det att andra idkare, som förfärdigat fån långliga tider tillbaka till införsel förbjudna varor, och hvarpå exempelvis må anföras ägare af stofisfabriker och kattunsItryckerier samt åtskilliga handtverkare, antingen åstadkommit mindre fulländade tillverkningar eller ej kunnat uppfylla rikets bebof deraf, eller ock derför erfordrat oskälig betalning, samt, vid sådant SE -nnå L så Pe Lr om Prado fan