gelse eller fängelse i enrum; hvilka bestraffoin-
gar af de, som medföra frihetens förlust, voro
de lindrigaste. HofRätten tillstyrker, att innan
beslut om de föreslagne straffinrättningarnes in-.
förande fattas, försök om systemets tillämpning
bos oss först må anställas. HofRätten anser
äfven lagen ej böra, såsom lagförslaget nu in-
nehåller, ovilkorligen utsätta gemensamt arbe-
te under fullkomlig tystnad, emedan genom ett
sådant bestämmande händerne vore buudne för
införandet af de förbättringar ett allmännare
antagande af systemet måste utveckla. )
Samtlige Hofrätterne godkänna den af Lagkom-
mittcen eantagne grundsats, att böter skola tillfalla
kronan; dock hafva Svea Heffrätt semt Hofrätten
öfver Skåne och Biekinge anselt sig böra fästa upp-
ärksamheten derå, att bötesmedel för närvarande
dels utgöra en inkomstkälla för domare och nämnd,
samt serde!cs för åtskillige publike åklagare, dels
användas till välgörande ändamål, dels ock att deraf
bestridas flere häradets gemensamma utgifter, hva-
dan ersättning derför torde böra på annat sätt
lemnas, i händelse lagförslaget i denna del antogs.
Både Hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt
Götha Hofrätt framställa derjemte den önskan, att
ofvannämnde grundsats jemväl i ekonomiska lag-
stiftningen måtte antagas. Götha Hofrätt anser
den nya principen endast kunna blifva nyttig med
förutsättande, att enahanda grundsats följes i alla
lagstiftnirgens grenar. Hofrätten öfver Skåne och
Bieckinge hyser den tanka, att de höga bötesbelop-
pen jemte konfiskation af egendom, i fråga om
brott met tullförfattningar och förordningen an-
gående bränvinsbränning, gifva anledning till obe-
fogade åtel, hvilka äfven verka menligt på morali-
teten. Konfiscationssystemet tror Hofrätten icke
kunna förenas med svenska folkets tänkesätt och
bör således, efter Hofrättens åsigt, icke eller i
svenska lagen igenfinnas. Den i Lagkommittcen i
allmänbet stadgade gräns för högsta bötesboloppet
(100 R:dr) tror Hofrätten rätteligen vald.
Den af Lagkommittten 4: 30 s. b. framställde
grundsats, att dosearen ej må med straff belägga
gerning, hvarföre ansvar i lagen icke stadgas, är,
enligt Hofrättens öfver Skåne och Blekinge tanke,
riktig, såsom fullkomligen öfverensstämmande med
domarens beroende af lagen. Götha Hofrätt der-
emot delar med Professorerne i Upsala den åsigt,
att brottslig gerning icke bör genom bestämdt för-
klarande fritagas från straff, derföre, git ej någon
beskrifven lag finnes, som belägger sådan gerning
med straff.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har ej fun-
nit någon betänklighet vid att tillstyrka antagande
af Lagkommitttens förslag, i afseende på domstols-
inrättoingen för brottmål.
Svea Hofrätt deremot har, i frågorna om tings-
ställen och rättegångstiderna vid Häradsrätt, åbe-
ropat sig på den ef Högsta domstolens pluralitet
yttrade mening vid granskning af 2 kap. 9 och
20 88. i rättegångsbalken af civillagförslaget.)
Svea Hofrätt anmärker dessutom, att i 6 8. af
adlige privilegierne stadgas, det adelsmän, för brott,
som å lif eller ära går, eller, der adelig frihet,
gods eller arfenlig rättighet kan förverkas, äfven i
dueclsrmål, endast evå af Hofräst i första instansen
dömas, hvilket stadgande Hofrätter anser först böra
i grundlagsenlig ordning undanrödjas, innan för-
slaget om allmän domstol i brottmål, utan afseende
på förbrytarens stånd, kunde antagas.
) Sedan Lagkommittåen år 1834 besvarat de anmärk-
ningar, som blifvit gjorde emot kriminallagför-
slaget, bafva flera skrifter utkommit, amgående
penitentiärsystemets användande i Norra Ame-
rika, efter de olika metoderne. Dr. Julius har
detta är utgifvit antekningar under en åren 1834
—4856 uti detta land företagen resa. Här med-
delas flera intressanta underrättelser om peniten-
tiärststemet. Enligt Förf. uppgift funnos den tiden
27 stora arbetshus, af hvilka 9 voro inrättade
efter Pensylvanska och de öfriga efter Auburn-
ska systemet. Tystnaden i straffiprättningarna
efter detta sednare ststem anser författaren ona-
turlig. För det första anmärker kan, att det är
omöjligt, förbindra ctt större antal personer, som
vistas tillsammans i ett rum, att meddela sig
med bhverundra medelst ögonkast, tecken, vinkar
eller hviskningar. För det andra retes fångarna
beständigt till öfverträdelse af tystnadsförbudet,
då hårda disciplinär straff måste användas, hvar-
till man likvisst, så vidt möjligt är, bör förekom-
ma alla auledningar. Det Auburnska systemet
är kostsammare, emedan, enligt detsamma, er-
fordras ett större antal beväpnade uppsynings-
män. I de Auburnska straffinrättningarna hin-
dras ej fångarne att meddela hvarandra dåliga
grundsatser och ännu mindre från utbredandet
af smittosamma och elakartade sjukdomar. Detta
ystem håller fången i en ständig och orolig spän-
ning, samt sysselsätter bonom med främmande
intryck och förhindrar honom sålunda att anställa
allvarliga betraktelser öfver sig sjelf och sitt läge,
hvilket medförer så lyckliga verkningar i de
Pensylvanska eller Philadelphiska straffanstalter-
ne. Då straffets verksamhet är vida större, en-
ligt Pensylvanska än Auburnska systemet, kan
strafftiden i straffinrättningarne, i enlighet med
det förra, betydligen förkortas. Dessutom kan
fången inträda och gå ut ur sådana inrättningar,
utan att under hela strafftiden hafva sett någon
medfånge, och blottställes således ej för erinrin-
gar af sådane om deras fordna kamratskap och
skammen af ett dylikt möte, hvilket är så så-
rande och påkostande för den frigifne fången.
: Förf. anser den förespeglade vådan af ensamhe-
tens inflytande å fåregen vara mycket öfverdrif-
ven. Förf. anförer, att han ej funnit helsotill-
ståndet sämte i de Pensylvanska än i de Au-
burnska straffanstalterne, eller sjelfmorden tal-
rikare i de förre än i de sednare, samt att ej
eller flera blifvit vansinnige i de förstnämnda, än
i de andra inrättningarne. I Pensylvanska straff-