gelse eller fängelse i enrum; hvilka bestraffoingar af de, som medföra frihetens förlust, voro de lindrigaste. HofRätten tillstyrker, att innan beslut om de föreslagne straffinrättningarnes in-. förande fattas, försök om systemets tillämpning bos oss först må anställas. HofRätten anser äfven lagen ej böra, såsom lagförslaget nu innehåller, ovilkorligen utsätta gemensamt arbete under fullkomlig tystnad, emedan genom ett sådant bestämmande händerne vore buudne för införandet af de förbättringar ett allmännare antagande af systemet måste utveckla. ) Samtlige Hofrätterne godkänna den af Lagkommittcen eantagne grundsats, att böter skola tillfalla kronan; dock hafva Svea Heffrätt semt Hofrätten öfver Skåne och Biekinge anselt sig böra fästa uppärksamheten derå, att bötesmedel för närvarande dels utgöra en inkomstkälla för domare och nämnd, samt serde!cs för åtskillige publike åklagare, dels användas till välgörande ändamål, dels ock att deraf bestridas flere häradets gemensamma utgifter, hvadan ersättning derför torde böra på annat sätt lemnas, i händelse lagförslaget i denna del antogs. Både Hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt Götha Hofrätt framställa derjemte den önskan, att ofvannämnde grundsats jemväl i ekonomiska lagstiftningen måtte antagas. Götha Hofrätt anser den nya principen endast kunna blifva nyttig med förutsättande, att enahanda grundsats följes i alla lagstiftnirgens grenar. Hofrätten öfver Skåne och Bieckinge hyser den tanka, att de höga bötesbeloppen jemte konfiskation af egendom, i fråga om brott met tullförfattningar och förordningen angående bränvinsbränning, gifva anledning till obefogade åtel, hvilka äfven verka menligt på moraliteten. Konfiscationssystemet tror Hofrätten icke kunna förenas med svenska folkets tänkesätt och bör således, efter Hofrättens åsigt, icke eller i svenska lagen igenfinnas. Den i Lagkommittcen i allmänbet stadgade gräns för högsta bötesboloppet (100 R:dr) tror Hofrätten rätteligen vald. Den af Lagkommittten 4: 30 s. b. framställde grundsats, att dosearen ej må med straff belägga gerning, hvarföre ansvar i lagen icke stadgas, är, enligt Hofrättens öfver Skåne och Blekinge tanke, riktig, såsom fullkomligen öfverensstämmande med domarens beroende af lagen. Götha Hofrätt deremot delar med Professorerne i Upsala den åsigt, att brottslig gerning icke bör genom bestämdt förklarande fritagas från straff, derföre, git ej någon beskrifven lag finnes, som belägger sådan gerning med straff. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har ej funnit någon betänklighet vid att tillstyrka antagande af Lagkommitttens förslag, i afseende på domstolsinrättoingen för brottmål. Svea Hofrätt deremot har, i frågorna om tingsställen och rättegångstiderna vid Häradsrätt, åberopat sig på den ef Högsta domstolens pluralitet yttrade mening vid granskning af 2 kap. 9 och 20 88. i rättegångsbalken af civillagförslaget.) Svea Hofrätt anmärker dessutom, att i 6 8. af adlige privilegierne stadgas, det adelsmän, för brott, som å lif eller ära går, eller, der adelig frihet, gods eller arfenlig rättighet kan förverkas, äfven i dueclsrmål, endast evå af Hofräst i första instansen dömas, hvilket stadgande Hofrätter anser först böra i grundlagsenlig ordning undanrödjas, innan förslaget om allmän domstol i brottmål, utan afseende på förbrytarens stånd, kunde antagas. ) Sedan Lagkommittåen år 1834 besvarat de anmärkningar, som blifvit gjorde emot kriminallagförslaget, bafva flera skrifter utkommit, amgående penitentiärsystemets användande i Norra Amerika, efter de olika metoderne. Dr. Julius har detta är utgifvit antekningar under en åren 1834 —4856 uti detta land företagen resa. Här meddelas flera intressanta underrättelser om penitentiärststemet. Enligt Förf. uppgift funnos den tiden 27 stora arbetshus, af hvilka 9 voro inrättade efter Pensylvanska och de öfriga efter Auburnska systemet. Tystnaden i straffiprättningarna efter detta sednare ststem anser författaren onaturlig. För det första anmärker kan, att det är omöjligt, förbindra ctt större antal personer, som vistas tillsammans i ett rum, att meddela sig med bhverundra medelst ögonkast, tecken, vinkar eller hviskningar. För det andra retes fångarna beständigt till öfverträdelse af tystnadsförbudet, då hårda disciplinär straff måste användas, hvartill man likvisst, så vidt möjligt är, bör förekomma alla auledningar. Det Auburnska systemet är kostsammare, emedan, enligt detsamma, erfordras ett större antal beväpnade uppsyningsmän. I de Auburnska straffinrättningarna hindras ej fångarne att meddela hvarandra dåliga grundsatser och ännu mindre från utbredandet af smittosamma och elakartade sjukdomar. Detta ystem håller fången i en ständig och orolig spänning, samt sysselsätter bonom med främmande intryck och förhindrar honom sålunda att anställa allvarliga betraktelser öfver sig sjelf och sitt läge, hvilket medförer så lyckliga verkningar i de Pensylvanska eller Philadelphiska straffanstalterne. Då straffets verksamhet är vida större, enligt Pensylvanska än Auburnska systemet, kan strafftiden i straffinrättningarne, i enlighet med det förra, betydligen förkortas. Dessutom kan fången inträda och gå ut ur sådana inrättningar, utan att under hela strafftiden hafva sett någon medfånge, och blottställes således ej för erinringar af sådane om deras fordna kamratskap och skammen af ett dylikt möte, hvilket är så sårande och påkostande för den frigifne fången. : Förf. anser den förespeglade vådan af ensamhetens inflytande å fåregen vara mycket öfverdrifven. Förf. anförer, att han ej funnit helsotillståndet sämte i de Pensylvanska än i de Auburnska straffanstalterne, eller sjelfmorden talrikare i de förre än i de sednare, samt att ej eller flera blifvit vansinnige i de förstnämnda, än i de andra inrättningarne. I Pensylvanska straff