He adl 5. KK. FatUpDeter, OCK CH Uppstapling al Ul
dessas förmån tillskapade theorier må säga hvad
de behaga, så komma menniskorna en gång till
detta resultat, derom hysa vi, för vår del, in-
tet tvifvel. Men, för att icke komma för långt
i ämnet, upprepa vi här blott, att till bestäm-
mande af lön, egentligen bör ingå hvarken sjelf-
va tjensters vigt och värde, ej heller nedlagd
omkostnad för tjenstens vinnande, utan hufvud-
sskligen blott hvad personen, som bestrider
tjensten, behöfver för sig och de sina (ty bvar-
je man, som staten lönar, bör vara en reglerad
man). I sådant fall kan icke nekas, att profes-
sorn behöfver mera än kyrkoherden på landet.
Åtminstone måste vi uttala, det en bestämd o0-
rimlighet ligger i det förhållandet, att profes-
sorn blott har lika mycket, ofta mindre, är
kyrkoherden.
Mana kan säga, att icke mycket vinnes genom
uttalande af denna sanning: ty sakerna förblifva
ändock som de äro, lönerna ändras icke genom
ta! Likväl är det lika säkert, att ingenting än-
dras förr än det någon tid och på något sätt
först kommit fill tels. Måhända hafva vi här-
uti bevisat en aktningsvärd embetsmarnakorps
en tjenst; professorerne, för att blilva hvad ti-.
den fordrar af dem, måste restaureras till aflö-
ning lika mycket som till annat.
Det naturliga medlet till vinnande häraf sy-
nes vara utverkande af högre anslag. Men ri-
ket: ständer torde hafva sina skrupler, i syn-
nerhet i fråga om förbättrande af sådana tjen-
stemäns löner, som inom sin korps hysa flere,
de der, efter miångens förmenande, arbe-
ta emot och icke för tidens sanna intresse.
Att desse skula ändra sin öfvertygelse för att
vinna Ständernas ynnest, med ett ord, för den
afsigten, att bekomma högre aflöning, vore hö-
geligen ovärdigt. Och att de skulle ändra den
af något annat moiiv, är väl icke heller myc-
ket troligt?
Det andra medlet vore, att i universitetsfon-
derna fiana utväg till professorslönernas förhöj-
ning. Detta skulle betyda oanvända fonder,
hvilket bos oss låter som ett mirakel. Vi ve-
ta naturligtvis icke huru dermed kan förhålla
sig; men ett rykte har gått om möjligheten att
genom akademiehemmans försäljning till skatte
inbringa betydliga summor, hvilka, nedsatta till
kapital, kunde gifva räntor, användbara till pro-
fessors-emolumenter, likaväl som till något
annat. Vi lemna utförbarheten af detta förslag
derhän.
Et tredje medel gifves, direkt liggande i ko-
nungens hand. Det består enkelt deruti, att
förse alla professorer med regala pastorat, att,
om man viil, kallas prxbenden. Naturligtvis skall
man hisna för denna tanka, och deri gör man
rätt. Ty man föreställer sig, att församlingar-
ne böra hafva sina egna herdar.
Men bar man.egnat någon uppmärksamhet åt
vår framställning för ett ögonblick tillbaka, så
torde man finna ssken — antingen betänklig,
och då måste alla prisbenden försvinna, så att
äfven theologerne ifråmw dem fritagas — eller
icke betänklig, i hvilken händelse man icke bör
bysa betänklighet för att gifva pastorater åt alla
professorer, som vilja låta sig prestvigas.
Ait man ej i närheten till universitetet har
tillgång på så många regala pastorster, hetyder
minst af allt. Ty hela pastoralvården miste
ändock skötas af en vicepastor, hvilken kan ut-
föra sitt åliggande lika väl i den ena församlin-
gen som i den andra: miltalens nummer från
universitetsplatsen hjelper eller stjelper honom
icke. Han måste kontrolleras eller inspekteras,
det är sant. Men detta kan ske af kontrakts-
prosten och Cons. Eccl:m, alldeles som öfligt är
med uppsigten öfver andra vicepastorer, hvilke
förestå nådår eller gäll med oförmögne kyrko.
herdar. Man skall säga, att dessa församlingar
derigenom sättas på foten af permanenta nådår
och dertill svara vi ja. Men detta är redar
fallet med andra prabenden, anslagne till theo-
logix-professorers emolument; ty icke må mar
för högt uppskatta nyttan af en någon gång ske-
Jende utresa, kanske åtföljd af en predikan, som
tiondetagaren gör. , Skulle för öfrigt en sådar
utresa, ett antal gånger om året, vara mycke
af nöden, så kan ju hvilken professor som hels
Tföretaga den; några mils mer eller mindre färd
påkostad för dessa enskilda gånger, betyder fö!
honom ingenting; den kan till och med vara hel.
sosam. Vi finna således i denna fråga nästan in
tel annat bekymmer återstå, än blott möjliger
I det, att mången Hörsamlingsbo skulle känna sak
nad och sorg öfver, att aldrig ega en verklij
kyrkoherde, utan blott en vice, att tillgå fö
förrättningar, hvilkas högtidlighet lyckliggör fa
miljer. Men detta Wbebymmer skulle kunna af
bjelpas på ett ganska lätt sätt. Man bebhöfde
blott gifva name, titel och värdighet af kyr
koherde åt alla de prestmän, som vikariera
i brofessionella Sbastorater. Allting skulle då st
på fullkomligen samma fot i dessa gäll, som
sndra: enda skilnaden — som för embetets fö.