let icke lönar mödan att tala. Prebendarierv
nafva vida mera, det är sant; men de äro tillir.
antalet få, och blott theologer, med undantagh
af någon enda (t. ex. Svanberg), som då genom g
it honom inrymdt säte i Cons. Eccl:m gjorts tillld
iheologisk vederlike, eiler åtminstone (såsom jd
Nilsson) blifvit prest. Principen af prebenden, d
sådan den nu befinner sig, är efter vår tankelt
fullkomligt haltande. Om ett pastorat öfver-i
hufvud anses hafva rättighet, att, emot pastori-n
aliernes erläggande, skötas af sin pastor på stäl-l!v
let, så borde intet prebende gilvas, lika litet åt o
en theologie professor, som åt någon ännan;s
men hålles det för godt, att församling vårdas t
genom vice-pastor, så finnes intet skäl, att ic-lj
ke förse hvarje professor med prabende. Skill-1:
naden emellan en celericus och Jlaicus bety-js
der här intet; ty hvad nytta har pricbende-gäl- Å
let 2f att dess. verklige kyrkoherde är en the-lr
olog? Han reser någon högtidsdag ut och vi-js
sar sig; ban bär merändels sidenhatt; ban pre-lA
dikar en eller ännan gång om året. Det si ta
länder säkert församlingen till fromma; men vilt
fråga hvilken professor, af hvad fasxullet som ä
t
Gc
helst, icke skulle kunna predika några gånger?
Då, såsom vi veta och ej sällan erfara, studen-
ter tillerkännas, rättighet och förmåga at utöf-!f
va denna gåfvå, skulle då icke en man af såll.
mycket hjerta, bufvud och studier, som hvarjeje
professor bör ega, kunna göra detsamma? Denid
egentliga och stora pastoralvården blir i allajr
fall vicepastorns. Noga räknadt, återstår såle-
des intet annat, än en viss symmetri i nomen-
klaturen, hvarigenom örat finner angenämare att
höra namnet på en theologix professor, än på en
annan, i fråga om att uppbära inkomsterna från
elt pastorat.
Nerven al det vi ämna säga om professorer-
nes eflöning ligger här, Man skall icke neka,
att våra professorers löner äro för små, då man
besinnar hvad desse högste lärare i riket böra
vara, hvad de borde uträtta, och isynnerhet att
de inom sin bana ej kunna afse någon befor-
dran till bättre, högre eller lönrikare tjenst.
Hvad utsigter hafva de väl för ålderdomen,
med hustru cch barn? Hvad kunna de upp:
offra för vetenskapen? Kunna de bekosta nå-
get enda rön? . Kunna de våga utgilvandet af
en enda bok, som måhända vore högst önske-
lig att i tryck ega, ehuru dess imnebåll, om
den rörde ett för den stora allmänheten min-
dre kändt ämng, icke gjorde den säljbar nog
till betäckande aft förlagskostnaden?
t— Få — MA OK -—-—— Mm —-— f-
Isynnerhet skall: man inse oriktigheten af pro-
fessorslönernas litenhet, när man ställer dem i
jemnförelse med kyrkoherdarnes på landet. Vill
man sammanräkna pastors-irkomstern2, såväl
tionden ur församlingarne, som boställets af-l
kastning, och ;slutligen värdet af fria husrum,
ved och trädgård (som professorerne, för att få
åtnjuta, måste kontant betala), så skall man fin-
na ganska få pastorater i riket, som till löne-
fördelar understiga professionerna; men de fle-
sta gå öfver dem, och många göra det i fler-
dubbelt mått. Vi anse detta förhållande ur al!-
la synpunkter orätt. Talar man 4:o om sjelfva
embetets vigt och värde, så skall ingen lifli-
gare, är vi, erkänna angelägenheten af kyrko-
herdar; de stå icke så långt ifrån folket, att de
tjena till ingenting: de stå det icke heller så
nära, att de bero och kufvas deraf: de kunna,
då de äro de rätta männen, utöfva den mest
välsignelserika inflytelse på menniskorna, oeh
svårligen skall man träffa, en till nytta i stor
stil mera utbredd verksamhet, än deras: — men
professorerney när också de äro som vederbör,
månne vigten och värdet af deras kall ken sät-
tas efter? Visst icke.? Det är väl sant, att
de flesta professorer skötal vetenskaper, som ic-
ke tyckas på så nära håll imedverka till men-
niskornas eviga salighet, som kyrkoherdar-
nes embete gör: och den eviga saligheten
är för oss icke blott att kalla det vwig-
tigaste af allt, utan det enda vigtiga: Nlik-
väl finna vi i saligheten sjelf ett ännu ode-
finieradt begrepp, och det blir kanske icke o-
möjligt, att flere vetenskapliga föremål, dem
professorer bibringa oss, en gång skola befin-
Bas i sin underordnade mån bafva bidragit till
vår eviga välfärd, fast det nu ser underligt ut.
Åtminstone kunna de allt för väl sättas i jemn-
bredd med de tusentals attesters utfärdande, rä-
kenskapers hållande, registers förande, bärads-
skrifvare-bestyr, och slutligen boställs-ekonomi-
ens skötsel, som allt sammanräknadt uppter 3,
lelier 7z af kyrkoherden. — Talar man 2:o om
de kostnader, som spå förhand måste bestridas,
för att vinna skicklighet elier merit till en
fItjenst, och derföre sedan genom lönen böra se
Isig återgäldade; så förtjenar professionen att hö-
are besoldas, än kyrkoberdetjensten. Studierna
för alt kunna aspirera till professor, fordra vi-
Ida mer tid (och såledesastörre utgifter, att der-
under uppehålla lifvet), än studierma för vin-
I nande af ett pastdrat. — Talar man 3:o om
hvad lefnadssätt, sjelfva embetet kräfver af per-
P.S oo KE ÅA os a NR an L