De Svenska PrOicSssorecetneta ellCnilR an säeter
re liten, än stor. När norska folket, för att
senom vetenskaperna gifva grund och stöd åt
den poliiiska friheten, åt dem invigde sin huf-
vudstad till ett hufvudsäte, så doterade det äf- 1?
ven sin högskolas förnämsta! lärare väl. De
norske professorerne hafva vida högre löner än
våra; likväl måste man härvid taga i betrak- A
tande, det lefnadskostnaden i Cbristiania myc-
ket öfverstiger den i Upsala eller i Lund. f
Christiania är en af de dyraste orter i Euro- h
a
pa, tällande bäruti med Berlin och Amsterdam,
långt öfverträffande. Hamburg och Paris. Lund,
deremot, är inom sjelfva Sverige bekant för
goda priser på lifsmedel; Upsala torde vara nå-
got kostsammare för uppehället.. Men på pro- g
fessorer sannas, kanske mest, bland alla dödliga,
det språket, att menniskan ej lefver af bröd
allenast: han måste följa med sin veisnskap,
hvartill fordras böcker, som i Sverige be-
tyder utländska böcker. Dessa kosta vid våra g
universiteter lika mycket, om ej mera, än il
Christiania. Om professorn är, hvad han bör d
vara, faderligt sinnad! emot de studerande, så I
ser han dem emellanik i sitt hus och under-!
stödjer deras ekonomi vid svårarre behof: allt I
sådant medtag2r mer penningar i samma för-
hållande som antalet af studenter, att vara fa-
derlig emot, vid en akademi är stort: och det-
1a antal lärer vid bYardera af våra bögskolor
(åtminstone Upsala) vara betydligare, än i Chri-
stiania.
I Köpenhamn äro professorerne öfrerbufvud
mindre lönade än hos oss: men de bafva vida
större tillgång, att genom litterärt arbete ien-
skild väg vinna biförtjenst. Danskarne bo ej.
som vi,.iutom det litterära Europa: kunna de icke l
sägas varaPalldeles derinne, så lefva de åtminsto-
ne på tröskel? Vi sitta i farsiun eller på far-
stubron, och njuta visserligen derigenom för- h
delen af frisk luft.som man icke annars alltid
träffar i Europas egentliga lärdoms-salong:
likväl, och för så vidt, vi skola betraktas un-
der egenskapen af förtjenande litteratörer, och
icke blott af menniskor, så stå vi någorlunda
på nollpunkten. Ultramariner, både till vår
natur och till följe af vårt geografiska läge,
hafva vi väl ändå icke fyllest så långt till det
läsande Europa, att vi icke räkna ett par mil
ängre till Nordpolen, der alls intet läses: det
orde till och med vara möjligt, att Skandina-
ivien år ifrån år blir allt mera besökt, allt me-
ra kändt, och det slutligen ända till den grad,
fatt hvad litteratörer här alstra, kan göras tiil
en exportartikel att förtjena pengar på, visst
icke som på jern- och trädvaror, koppar eller
alun; men kanske som på kakelugnar, hvilka
ifrån några orter i Sverige utföras, och för fle-
re goda egenskaper värderas utrikes på de
ställen, der endast osande:jernugnar förut bru-
ikats. Inkomsten på litterära arbeten inom lan-
det kan icke vara stor, då folkmängden ännu
dels är ringa, dels strödd på en så vidsträckt
areal, att meddelandet af läse-fabrikater måste
gå långsamt, försäljningen blifva liten, och dess-
futom i allmänhet intresset hos de talrikaste klas-
erna, de arbetande, för fattigdomens skull icke
kan annat än hålla sig ringa. Denna industri-
igren har väl de sednare åren hos oss tilltagit:
jhvad betyder dock vår bökmarknad i jemnfö-
;relse med Tysklands, Frankrikes och Englands?
iProfessorerne hos oss hafva följaktligen måhän-
da svårt alt påräkna någon större förhöjning i
rn genom lärda arbåten,:så inom landet,
j
t
y
i
I
G
f
I
I
a, kk a oo oo mm ss mma
som utrikes. Man anmärker? likväl med skäl,
att våra författares antal ei Jah, blifva stort:
att då Tyskland räknar 50 å 60,000 personer,
som årligen förfärdiga böcker, så måste arbets-
sförtjensten för hvarje af dem i samma mån
finnas liten; hvaremot de lärde hos oss, om de
fock alla skrefve, ej ändock vore flere, än att
dividenden för hvardera kunde kännas god.
;Det är således icke omöjligt, att professorerne
lfätven i Sverige kunde öka sin årliga lön ge-
inom industri: vi sakna icke alldeles exempel
sderpå, fast sällsynta, dock likväl uppmuntrande
still efterföljd. Men i alla fall är denna till-
gökning, jemförd med utländska universitetslära-
res inkomster, om icke alldeles ingen, dock
shittills föga pröfvad. Utom förtjenst på för-
j fattarebanan, gilves äfven utvägen stt inbringa
fkOegpe rä men denna utväg står gan-
iska få af våre professorer öppen, emedan här i
landet blott privata föreläsningar af åhörare he-
talas, och man anlitar icke alla professorer om
sådane.
Huru olika häremot är icke förhåliandet i de
egentligen lärda länderna? Professorerne i Per-
lin hafva af staten löner ifrån 700 till 3000
mark; således redan såsom statsanslag öfverbuf-
jvud mer än Upsalienses och Lundenses. Der-
-åtill kan bvar och en Berliner-lärd med stor
fördel uppträda sisom författare, ty det språk
ban skrifver, förstås öfver halfva jordklotet.
Och ändå har han alla sina föreläsningar, så
offentliga, som enskilta, betalade dessutom: en
louisdor för terminen af hvarje person, som å-