-I MW sputer, vid hvilka, om han är underlägsen, hans! brist på framgång tiliskrifves svagheten af hans sak och icke hans oförmåga att försvara den. Jag harj ofta hört Perser skryta öfver att genom sina argumenters styrka hafva besegrat den välkända missionären Wolff. (Forte, följer.) — NR —— — UPPOFFRINGEN En fransk tidning omswalar följande tragiska händelse, som skall tilldragit sig i en af Frenkrikes kolonier: på kusten af Senegal. En af koloniens utmärktaste och mest aktade köpmän Hr D. företog år 4834 en resa till Frankrike och gifte sig i Paris med en ung flicka från Normandie af utmärkt familj, och begåfvad med alla de egenskaper, som en god uppfostran kan gifva, samt tillika egarinna till en betsdlig förmögenhet. Några månader efter brölloppet återreste Hr D. med sin fru, åtföljde af en ung flicka, dotter till fruns amma, och fästad vid den nygiftas person mera såsom väninna, än! kammarjungfru, hvarför hon var antagen i huset. D. älskade ömt sin hustru; och tvenne år förflöto utan att ett enda moin förmörkade de begge makarnes sällhet; en sons födelse bade under tiden ännu närmare tilldragit ömhetsbandet i denna förening. Men afrikansk blod rann i Hr D:s ådror, och mot slutet af andra året började hans lynne, som förut varit lifligt och glädtigt, att hastigt antaga en djup melankoli. Han eafbröt umgänget med alla sina vänner, utan skäl, utsn pretext eller förklaring; han förbjöd tvärt och sträsgt sin fru, att vidare besöka de säliskap, dit han förut med ett slags stolthet infört henne. Den olycklige hade råkat ut för svartsjukans mörka dämoner. Denna svartsjuka, uppkommen afinbillsing, fann snart ett verksamt näringsämns. Albert G..-., köttslig kusen till frun, en utmärkt ung man, uppfostrad i Paris, hade nyligen kommit öfver från Eutopa, och för att finna en passande fristad, vände han sig till den enda slägtimg han egde i kolonien, dit han blifvit kallad för att emottaga ett betydligt arf, som likväl ännu icke var utredt. Hr D. hade genast emottagit honom med den vänskapliga gästfrihet, som utmärker våra kolomister; men det dröjde icke länge förrän han begynte visa honom kallsinnighet. Den ungefG. förutsåg, ett hans vistande i kolonien skulle förlängas, hyrde sig derföre ett hus i granskapet af sin kusins och inflsttede dit. Han gjorde likväl hvarje deg sina besök hos Hr D., och denne trodde sig till och med märka, att dessa mest inträffade på de tider, då han sjelf, för sina affärer, var frånvarande och hans fru ensam hemma. Från detta ögonblick tillvexte den olyckliges svartsjuka med häftighet. Den hade nått sin höjd, då vid bemkomsten från en resa, en slaf med med misstänksam min pekade på Albert och sade: cherre, den hvite vara skälm; lura på den hvite; den hvite vara i ert hus om nalten.c På strängt tilltal, efter denna grymma upptäckt, svarade den gamle negern med en ed vid sin fader och den store anden, att hen sett Albert sent om natten smyga sig in i buset och icke utkomma förr än i deaggryningen. Behöfdes mer få att tända förtvillans raseri i den olycklige makens hjerta? Hr D:s unga hustru visade sig imedlertid lika oskuldsfull, lika öm ech älskande. Uten att begripå den dystra oro, som plågade hennes make, försökte hon på allt upptänkligt vis återskänka homom ett gladare och bättre lynne. Men sällheten hade för alltid flytt från Hr D:s boning och den sörjande maken fann endast tröst i de ömma omsorger, hon slösade på sin son. Helt och hållet upptagen afsina hämndideer, begagnade sig Hr D. af en list, gammal och mångfaldiga gånger försökt, men alltid befunnen ofelbar: ban förebar ea ny resa och köll sig dold i staden. Mot midnatten begaf han sig i bemlighet till sitt hus, ställde sig på vakt, nära sin makag kammesre. Då morgonen randades, hörde han en dörr försigtigt öppnas, ett ljud, likt en kyss nådde hans öra, en man syntes; det var Albert. Reseriet hade bemäktigat sig den skymfade maken; han kunde icke framföra ett ord, men ett pistolskott sträckte den gynnande älskaren död för hans fötter, Hvad passerade sedan mellan mördaren och hans maka, som vid skottet skyndade till? Det skulle man icke få veta förr än en lång tid efteråt. Den olycklige mannen blef snart förd i fängelse. Han vägrade ihärdigt att svara på de frågor, domaren gjorde honpm. Men saken gick derföre icke mindre sin gång med skyndsamhet, och dagen för domens afkufinande var snart inne. Svåra omständigheter förekommo mot hr D., han var ensam arfvinge till den mördade och man kunde icke antaga annat, än att han genom sitt brott velst komma i besittning af sin slägtinges förmögenhet. Ingenting föranledde misstankan om äktenskapsbrottet, det enda, som i juryns ögon kunnat rättfärdiga bonom och framställa honom i mildare dager; hans dödsdom syntes oundviklig. Sessionesalen var öppnad, de sista rättegångsförhandlingarna voro började. Då anmäldes ett fruntimmer. Det var fru D., blek, afmagrad, knappt i stånd att hålla sig upprätt; men vid åsypen af sin make, tycktes hon åter vinna något mod; hon gick fram och talade med en svag, men säker röst. Jag ensam är den brottsliga; och det är att försona mitt brott, som jag Du visar mig inför eder, herrar domare och bisittare. Jag ha! 200