--
- I MW
sputer, vid hvilka, om han är underlägsen, hans!
brist på framgång tiliskrifves svagheten af hans sak
och icke hans oförmåga att försvara den. Jag harj
ofta hört Perser skryta öfver att genom sina argu-
menters styrka hafva besegrat den välkända missio-
nären Wolff. (Forte, följer.)
— NR —— —
UPPOFFRINGEN
En fransk tidning omswalar följande tragiska hän-
delse, som skall tilldragit sig i en af Frenkrikes
kolonier: på kusten af Senegal.
En af koloniens utmärktaste och mest aktade
köpmän Hr D. företog år 4834 en resa till Frank-
rike och gifte sig i Paris med en ung flicka från
Normandie af utmärkt familj, och begåfvad med
alla de egenskaper, som en god uppfostran kan gif-
va, samt tillika egarinna till en betsdlig förmö-
genhet. Några månader efter brölloppet återreste
Hr D. med sin fru, åtföljde af en ung flicka, dot-
ter till fruns amma, och fästad vid den nygiftas
person mera såsom väninna, än! kammarjungfru,
hvarför hon var antagen i huset. D. älskade ömt
sin hustru; och tvenne år förflöto utan att ett en-
da moin förmörkade de begge makarnes sällhet; en
sons födelse bade under tiden ännu närmare till-
dragit ömhetsbandet i denna förening.
Men afrikansk blod rann i Hr D:s ådror, och
mot slutet af andra året började hans lynne, som
förut varit lifligt och glädtigt, att hastigt antaga
en djup melankoli. Han eafbröt umgänget med al-
la sina vänner, utan skäl, utsn pretext eller för-
klaring; han förbjöd tvärt och sträsgt sin fru, att
vidare besöka de säliskap, dit han förut med ett
slags stolthet infört henne. Den olycklige hade
råkat ut för svartsjukans mörka dämoner.
Denna svartsjuka, uppkommen afinbillsing, fann
snart ett verksamt näringsämns. Albert G..-.,
köttslig kusen till frun, en utmärkt ung man, upp-
fostrad i Paris, hade nyligen kommit öfver från
Eutopa, och för att finna en passande fristad, vän-
de han sig till den enda slägtimg han egde i ko-
lonien, dit han blifvit kallad för att emottaga ett
betydligt arf, som likväl ännu icke var utredt. Hr
D. hade genast emottagit honom med den vänskap-
liga gästfrihet, som utmärker våra kolomister; men
det dröjde icke länge förrän han begynte visa ho-
nom kallsinnighet. Den ungefG. förutsåg, ett hans
vistande i kolonien skulle förlängas, hyrde sig der-
före ett hus i granskapet af sin kusins och inflst-
tede dit. Han gjorde likväl hvarje deg sina be-
sök hos Hr D., och denne trodde sig till och med
märka, att dessa mest inträffade på de tider, då
han sjelf, för sina affärer, var frånvarande och
hans fru ensam hemma. Från detta ögonblick
tillvexte den olyckliges svartsjuka med häftighet.
Den hade nått sin höjd, då vid bemkomsten från
en resa, en slaf med med misstänksam min peka-
de på Albert och sade: cherre, den hvite vara skälm;
lura på den hvite; den hvite vara i ert hus om
nalten.c
På strängt tilltal, efter denna grymma upptäckt,
svarade den gamle negern med en ed vid sin fa-
der och den store anden, att hen sett Albert sent
om natten smyga sig in i buset och icke utkom-
ma förr än i deaggryningen. Behöfdes mer få att
tända förtvillans raseri i den olycklige makens
hjerta?
Hr D:s unga hustru visade sig imedlertid lika
oskuldsfull, lika öm ech älskande. Uten att begri-
på den dystra oro, som plågade hennes make, för-
sökte hon på allt upptänkligt vis återskänka ho-
mom ett gladare och bättre lynne. Men sällheten
hade för alltid flytt från Hr D:s boning och den
sörjande maken fann endast tröst i de ömma om-
sorger, hon slösade på sin son.
Helt och hållet upptagen afsina hämndideer, be-
gagnade sig Hr D. af en list, gammal och mång-
faldiga gånger försökt, men alltid befunnen ofel-
bar: ban förebar ea ny resa och köll sig dold i
staden. Mot midnatten begaf han sig i bemlighet
till sitt hus, ställde sig på vakt, nära sin makag
kammesre. Då morgonen randades, hörde han en
dörr försigtigt öppnas, ett ljud, likt en kyss nåd-
de hans öra, en man syntes; det var Albert. Re-
seriet hade bemäktigat sig den skymfade ma-
ken; han kunde icke framföra ett ord, men ett pi-
stolskott sträckte den gynnande älskaren död för
hans fötter,
Hvad passerade sedan mellan mördaren och hans
maka, som vid skottet skyndade till? Det skulle
man icke få veta förr än en lång tid efteråt.
Den olycklige mannen blef snart förd i fängelse.
Han vägrade ihärdigt att svara på de frågor, do-
maren gjorde honpm. Men saken gick derföre icke
mindre sin gång med skyndsamhet, och dagen för
domens afkufinande var snart inne. Svåra om-
ständigheter förekommo mot hr D., han var en-
sam arfvinge till den mördade och man kunde icke
antaga annat, än att han genom sitt brott velst
komma i besittning af sin slägtinges förmögenhet.
Ingenting föranledde misstankan om äktenskaps-
brottet, det enda, som i juryns ögon kunnat rätt-
färdiga bonom och framställa honom i mildare
dager; hans dödsdom syntes oundviklig.
Sessionesalen var öppnad, de sista rättegångs-
förhandlingarna voro började. Då anmäldes ett
fruntimmer. Det var fru D., blek, afmagrad,
knappt i stånd att hålla sig upprätt; men vid åsy-
pen af sin make, tycktes hon åter vinna något
mod; hon gick fram och talade med en svag, men
säker röst. Jag ensam är den brottsliga; och det
är att försona mitt brott, som jag Du visar mig in-
för eder, herrar domare och bisittare. Jag ha!
-
200