roende af annan jemförelse än 1 kap. 12 S. samma
balk. Uti förstnämnde lagens rum stadgas, såsom
orden lyda: Ej må domare eller befallningshaf-
vande låta någon till bekännelse pinas och plågas;
gör thet någor, plikte som saken är till.w Nu fö-
rekommer i förevarande fall, hurusom upplyst är,
att de tilltalade ynglingarne Christan och Berg-
lund, till hvilkas sällskap Lundberg sällat sig, syn-
nerligen utmärkt sig för vanart och dagligen S)SS-
lolösa kringstrukit i hamnarne och på torgen; att
den aga de fått skäligen icke kan anses hafva in-
nefattat rågon svårare tortyr och icke tillfogat dem
någon kroppslig skada eller annat lidande, än nå-
gon tillfällig smärta vid agandet, och att synbart
är, att desse ynglingar, när de inför stadens Käm-
ne:srätt hade tillfälle uppgifva förhållandet, icke
egentligen framställde detta i och för behandlingens
skull, eller för att derför vinna upprättelse, utan
fast heldre för att värja sig emot åtalet, samt slut-
ligen hurusom på sätt Hr Advokatfiskalen Pfeffer
också medgifvit, i denna tid är mera än kanhända
tillförene, af behofvet påkalladt, att polismyndighe-
ten emot den mängd vanartade personer, som dag-
ligen kringstryka i staden, förfar med allvarsamhet
och stränghet. Imedlertid öfverlemnar jag nu allt
detta och målet i hela dess vidd till Kongl. Hof-
rättens egen bögt upplysta pröfning och underka-
star mig det ansvar och den ersättning, Konel.
Hofrätten kan lagligt pröfva; glad deröfver, att Hr
Advwokatfiskalen icke funnit anledning att yrka an-
svarå polisbetjeningen, hvilken fullgjort sin förmans
befallning.
Jag skulle likväl måhända icke utan en viss försagd-
het emotse utgången af detta mål, deruti Hr Advo-
katfiskalen synes emot mig hafva höjtett tyngre och
skarpare svärd, derest icke medvetandet, att en-
dast hafva handlat afrent nit, ehuru, som jag med-
gifver, ovarsamt och missförstådt, skänkte mig den
moraliska kraft, som så mäktigt förmår att lugna
en anklagad, under det han väntar sin dom, och
som ej heller sviker honom, sedan han hört den.
Härtill kommer ock den vissa öfvertygelsen, att
mina domare skola billigen öfverväga den kollision,
hvari polis- och domaregöromålen, hos en person
förenade, så mången gång råka, och jemväl icke
utan afseende hågkomma den orolighetsanda, den
upplösning af ordning, hvarmed hufvudstaden natt
och dag hotades, samt öfrige serdeles för polismyn-
digheten svåra förhållanden, som utmärkte den tid-
punkt, hvarifrån händelsen daterar sig. Jag till-
trädde min befattning under mindre lyckliga au-
spicier, sådane, som skulle måhända hafva kommit
att vackla äfven mången, som år och vana vid lik-
artade embetsgöromål gifvit öfv er ägsenbet för mig,
ty jag räknar icke den gamles år och saknar myc-
ket af hans erfarenhet. Ochjag behöfver och emot-
tager med ödmjuk tacksamhet af förmän råd och
rättelser.
Hr Advokatfiskalens memorial, tiliika med polis-
uppsyningsmännen Wittmeijers och Kretzs af mig
infordrade förklaring får jag äran i största öd-
mjukhet bifoga.
Stockholm den 314 Maj 18539.
0. Hultlberg.
— En ny industri-riddare har i de sednare
dagarna inställt sig i hufvudstaden, neml. en f. d.
korrektionist, med namnet Sjöstedt, hvilken låtit
skrifva en falsk fullmakt att af Exekutions-betjen-
ten Hybbenett uttaga en fordran å 296 Rdr Bko,
dem Hybbenett skolat af en bär varande högre
militär-person uppburit. På denna fullmakt hade
Sjöstedt tillnarrat sig kontanta penningar och di-
verse förtäring, till ett belopp af omkring 35 Räår
på ett ställe, samt på något annat ställe en mindre
summa. Detta upptäcktes på det sättet, att Byb-
benett fick veta, det hans naren var i omlopp,
hvarföre han inställds sig hos innebafvaren af full-
makten, och lyckligtvis träffade äfven Sjöstedt, då
den falska fullmakten förevisades. Polis efter-
skickades och Sjöstedt ansågs skyldig träda i häkte.
IAN DSORTS-NYHETER.